Malin Wollin: "Livet går vidare – även när det värsta har hänt"

Malin Wollin har alltid velat ha många barn. Fyra närmare bestämt. Barnlängtan väcktes redan när hon var liten och badade sina småkusiner så entusiastiskt att hon får hjärtat i halsgropen när hon tänker på det nu. När hon träffade sin sambo Joachim som 22-åring hittade hon tryggheten, och elva år senare var hon mamma till treklövern Astrid, Saga och Arvid. Dessutom var hon framgångsrik krönikör och bloggare.

Då tyckte livet att det var dags för en riktig käftsmäll.

Läs också: Malin Wollin: Alla borde lära sina barn att bråka!

Till en början såg allting ljust ut. Malin blev gravid med sitt fjärde barn – det som skulle göra barnaskaran komplett. Men ganska snart fick hon blödningar, och i vecka 19 slutade barnets hjärta att slå.

– När min bebis dog i magen var jag jättearg på uttryck som ”man lär sig alltid något av hemska upplevelser” eller ”det gör att man uppskattar livet mer”. Det är jag förresten fortfarande. Det var bara hemskt – inget mer, säger hon i dag.

Fick föda sitt döda barn

Så sent i graviditeten måste man föda fram sitt döda barn, något som är ett mardrömsscenario för alla gravida kvinnor, så även för Malin. När det väl var dags tog det rent praktiska över.

– Att föda fram barnet var inte värst, det blev en uppgift som jag kunde sysselsätta mig med. Jag var ju helt apatisk av sorg, helt tom. Det jobbiga kom sen: att inte längre vara gravid. Att människor låtsades som ingenting och inte visade att de förstod att jag var ledsen.

Det fanns till och med de som tyckte att Malin inte hade rätt att sörja; hon hade ju tre friska barn. Skulle inte det räcka?

– Jag förstår inte hur de tänkte, det var ju ett liv som försvunnit.

Kände du någonsin att du inte skulle våga skaffa fler barn?

– Nej, aldrig. När vi fick veta att barnet inte levde började jag gråta och sedan sa jag till Joachim: Jag vill ha ett barn till. Jag sa det snabbt eftersom jag ville förekomma honom – så att han inte skulle hinna säga att han inte orkade börja om igen.

Mitt i det mörka blev tanken på ett barn till en livboj att hålla fast vid. Malin och Joachim försökte nästan med detsamma. Och fick missfall. Och missfall igen. Till slut tog de en paus – och efter det blev hon gravid.

Läs också: Malin Wollin: ”Tror inte längre på barnuppfostran”

– Men jag blev inte bara glad, utan också jätte, jätterädd. För tänk om den här bebisen också skulle dö i magen?

Det blev nio långa graviditetsmånader. Malin kunde inte släppa tanken på att det här barnet också var dödsdömt. Hon gick hos en kurator för att hantera sin rädsla, och på nätterna låg hon vaken och kände efter: levde barnet fortfarande? Varje gång han sparkade fick hon bevis för att han levde – och så fort han slutade trodde hon att han hade dött.

– Genom hela graviditeten tänkte jag ”nu kanske han dör”, ”nu kanske han dör”.

Var rädd för hjärnskador

När förlossningen väl satte igång en januaridag var Malin helt lugn. För att inte säga nästan onaturligt lugn. Hon och Joachim åkte snällt hem på personalens inrådan – och fick åka tillbaka nästan meddetsamma. När de kom in igen sa Malin ja till att ta ett bad, trots att hon innerst inne undrade om tiden skulle räcka till.

Först när hon kände att barnet var på väg ut sa hon ifrån.

Och då hände allt blixtsnabbt. Barnet föddes när barnmorskan skulle hjälpa Malin upp ur badkaret – och ingen tog emot, utan han föll handlöst rakt på huvudet i golvet med ett fruktansvärt ljud. Barnet ruschades genast ut ur badrummet för kontroll. Malin som hela tiden ”vetat” att bebisen skulle dö bara gav upp och la sig på det blodiga golvet.

– Där dog han, tänkte jag. Det var så besynnerligt. Jag har aldrig trott att man kan stänga av sina känslor, men då stängde jag verkligen ner. Jag antar att det var en slags överlevnadsmekanism. Jag kände ingenting.

Läs också: Malin Wollin: Jag lämnar aldrig ut mina barn i bloggen

– Men när de kom tillbaka med honom och la honom på mitt bröst fanns kärleken genast där. Den var inte avstängd, utan bara i karantän.

För hennes fyra, Stellan, hade inte bara överlevt. Han hade av allt att döma klarat sig utan skador. Men det vågade Malin inte tro.

– Jag hade sån ångest. Jag var säker på att han skulle dö, eller vara svårt hjärnskadad. Men jag kunde inte säga det högt för då hade jag exploderat. Jag kunde inte prata om det på nästan ett år.

Första tiden vågade hon knappt titta på sitt barn av rädsla för att upptäcka att hans ögon skelade eller något annat symtom på skador. Malin levde sitt mammaliv och genomförde alla nödvändiga sysslor med ångesten lurande under ytan. Hon kallar det ett sorgeår.

– När han var ett år kunde jag titta på honom och se att han inte var hjärnskadad.

Först då kunde hon njuta fullt ut av sitt liv som fyrabarnsmamma. Och när det gått ytterligare några år räckte det inte med det.

– När Stellan föddes kände jag så starkt att det var sista gången för mig. Men sen kände jag att jag var för ung för att lägga ner. Så det blev en femte.

Livet går vidare

Minstingen Allan har stora skrattgropar och tycker om att stå i mammas knä och flörta. Han är glad och nöjd – och påminner ständigt sin mamma om att man inte vet allt om spädbarn bara för att man är inne på sitt femte.

Livet går vidare och det är precis som det ska, tycker Malin.

– När man är med om något jobbigt tänker man ”gode gud, bara det här löser sig kommer jag aldrig att be om något och aldrig nätshoppa igen”. Men så fort det är bra är man inne på hm.com igen, och det ska man inte skämmas för. Som jag ser det är det det yttersta beviset på att man kommit vidare. Man är sitt gamla jag igen. Jag tror inte på att vara tacksam.

Vilken plats i livet befinner du dig på nu?

– Jag tycker att det är den mest intensiva någonsin. Dels har jag fem barn plus att ett av dem är en bebis som jag helammar. Men jag tycker också att det är den bästa tiden i mitt liv, för jag är så lugn och trygg och vet att det bara kommer att bli bättre.

– Jag kommer att bli mer och mer bekväm med den jag är. Det finns inget maxtak. Det är skönt att bli äldre, det säger ju alla. Vill du bli 14 igen? Neeej. Jag vill inte ens bli 34 igen.

Läs också: Malin Wollin tänkte stanna vid 4 barn: ”Hade fel”

Malin vet var hon står och kan verka lite kaxig. Men tryggheten och säkerheten är inte medfödd.

Som ung kämpade hon med låg självkänsla och skamkänslor. Tonåren var ett maratonlopp fyllt med taggtrådsförsedda hinder. Hon tyckte aldrig att hon hade något vettigt att säga och trodde att ingen skulle vilja ha henne. Hon avskydde sig själv och sin kropp.

– Nu har jag lärt mig att se på min kropp och älska den – och samtidigt skratta åt den. Men det har tagit jättejättelång tid, oh my god. Jag har ju ätstört mig och hållit på, verkligen hatat min kropp. Verkligen straffat den.

– Jag har provat allt: dieter, alla knäppgrejer.

Nu har hon sedan länge slutat att mixtra med maten – och att skämmas. Malin tror att det är en mognadsfråga, plus att hon skämdes för en hel livstid tills hon var ungefär 21. Då tog det stopp.

– Jag kom till en punkt när jag inte orkade skämmas mer och då slog det bara över. Och så blev det raka motsatsen. Jag tycker det är sorgligt att det finns kvinnor i min ålder som fortfarande skäms, fast de inte behöver.

Barnen kommer alltid först

Med den nya styrkan kom också förmågan att säga ifrån. Det gäller både som krönikör i landets största dagstidning om heta ämnen som #metoo – och privat när konduktörer förvägrar henne att ha barnvagnen intill sitt säte på tåget. Ibland står det ett barn eller en syster bredvid och skäms, men det hindrar inte Malin från att ryta ifrån.

– Jag kan tänka ”vad gör jag?”, sedan tänker jag ”men jag har ju rätt”.

– Det kommer ju också med åldern; det är enklare och mer självklart att hävda sin rätt. Det får ju inte bli på bekostnad av andras rätt, men det blir det väldigt sällan, tycker jag.

Fast frågan är om inte hennes hemliga superkraft är barnen. Inget annat har gett henne mer perspektiv på vad som är viktigt och inte.

– Visserligen öppnar man ett stort sår när man får barn. Hela kroppen blir som en stor akilleshäl. För man är så hudlös när det gäller dem. Men det gör också att de där andra människorna, platserna, situationerna blir perifera – mindre viktiga.

Vad bryr man sig om att konduktören blir arg och inte serverar en gratiskaka, när det bästa är att ha bebisens vagn bredvid sig på tåget? För Malin handlar det viktiga alltid om barnen. Barnen först, sist och i mitten.

Läs också: Schulman om krisen: Inga ord som beskriva min vrede

Det är också livet med dem och Joachim, i radhuset i Kalmar, som hennes välkända blogg handlar om – den som från och med nu finns på mabra.com. Som grädden på moset kommer hon också att skriva varje månad i tidningen MåBra.

Är du nöjd med de vändningar ditt liv har tagit?

– Man kan ju få en existentiell kris. Det här är mitt liv, det är allt jag har och vad har jag gjort? Vad ska jag göra med mitt liv? De flesta människor föds, jobbar och dör. Men vad är det för fel på det?

– Så jag tänker att om jag kan se till att ungarna blir bra personer, att de blir snälla – då räcker det. Om man får fem uppfuckade ungar, då blir det jobbigt, säger hon och gnuggar näsa med sin yngste så att han visar smilgroparna:

– Om du börjar knarka förstör du min plan. Inget knark!

Malin Wollin

Ålder: 39
Familj: Sambon Joachim Lantz och barnen Astrid, 15, Saga, 13, Arvid, 9, Stellan, 5, och Allan, fem månader.
Bor: I radhus i Kalmar.
Yrke: Författare, journalist och bloggare.
Aktuell: Med nya bloggen på malin.mabra.com och boken Farmor dör.

AV: Anki Sydegård  FOTO: Mårten Ekblad och privat