Mari mobbades till depression – av sin egen chef

Namn: Mari Åberg
Ålder: 59
Familj: Man och en vuxen son
Yrke: Specialistsjuksköterska och författare. Aktuell med boken Vi som älskade och hatade så.
Bor i: Malmö

Mari Åberg hade arbetat som specialistsjuksköterska i många år och älskade sitt jobb. Men när en ny chef tillträdde vände allting.

– Vi hade aldrig pratat med varandra, hon hade inte ens presenterat sig. Så stod vi tillsammans och väntade på hissen, en morgon. Först tittade hon på mig uppifrån och ner, med avsmak. Sedan sa hon: ”Som du ser ut borde du ta trapporna i stället.” Jag blev så chockad, fick inte fram ett ord.

Det var starten till en utfrysning som med tiden skulle få Mari att gå in i en djup depression.

– Hon tog bort arbetsuppgifter från mig, trots att jag hade klarat dem perfekt i flera år. Jag frågade vad det handlade om, men fick ingen förklaring. ”Jag har fått flera klagomål på dig”, sa hon bara. Men kunde inte specificera vad det var.

Redan då kom första tanken på att något var väldigt fel.

− Jag började undra om alltsammans var fabricerat. Om det var en utstuderad metod för att få bort mig. Men så slog jag bort tankarna. Så kan väl inte en chef göra med en medarbetare som sköter sitt arbete? Så kan väl ingen göra mot någon annan?

Chefen fortsatte att regelbundet kalla in Mari till sitt rum, för nya vaga anklagelser. Hon var hård i tonen, skällde, och fick Mari att gråta.

Blev av med arbetsuppgifterna

− Jag blev av med mina arbetsuppgifter en efter en. Jag hade alltid varit stolt över mina kunskaper och mitt sätt att arbeta med andra människor. Och jag hade fått mycket uppskattning. Jag förstod ingenting.

När Mari försökte visa på allt hon gjort under åren sa hennes chef: ”Jag tycker inte om människor som skryter.”

– Jag kände mig så maktlös och överkörd. Det var som om hela jag blev ifrågasatt. Och jag var så arg. Men jag förstod att det skulle ligga mig i fatet att visa den känslan, så jag la locket på.

Utåt höll hon en hård fasad, som en överlevnadsstrategi. Och började skriva ner allt som hände.

− Någonstans förstod jag ändå att hon hade psykopatiska drag. Allt var ju så ogrundat och orimligt. Samtidigt ville jag att allt skulle lösas på något sätt. Att allt skulle bli bra.

På mötena med arbetslaget höll chefen god ton mot alla, även mot Mari.

− En gång pratade hon med mig före ett möte med två andra chefer, och sa att hon skulle hjälpa mig. Sedan gjorde hon precis tvärtom. Och då kunde jag inte hålla emot längre, jag blev tvärarg. ”Se så aggressiv hon är”, sa hon menande till de andra cheferna, som nickade instämmande. Det var det största sveket.

Mari förstod att hon hade varit med i ett slags teaterspel, där hennes chef skulle ”bevisa” för de andra cheferna att hon var aggressiv.

På nätterna kom grubblerierna

– Att det var enda gången som jag visat min ilska utåt, och att jag bara försvarade mig, kunde ju inte de veta.

På nätterna kom grubblerierna, något som gjorde det svårt att sova

.

– Jag funderade till exempel över hur det kom sig att förslag som jag kommit med på möten, och som fått både gehör och beslut, negligerades efteråt.

Insikten att hon var mobbad kom efter en månad, när hon blev flyttad till ett annat rum, där chefens väninna satt.

– Hon vände inte ens på huvudet när jag kom in i rummet, sa aldrig hej eller god morgon. Den tystnaden och kylan kändes riktigt obehaglig.

Efter en vecka av total tystnad sa Mari ifrån. Frågade hur man kunde vara så ouppfostrad. Hon fick aldrig något svar.

– Det var uppenbart att chefen var lierad med denna kvinna. De kände varandra sedan gammalt också. Jag begärde att få byta rum, och fick det också efter en månad.

Fick du inget stöd av dina kolleger?

– Jag hade en kollega som jag kunde prata med. Hon ville gå till chefens chef, men vågade inte.

Det var också tydligt att illasinnade rykten florerade, eftersom de flesta på Maris avdelning började undvika henne.

– De pratade inte med mig, såg mig inte i ögonen. Sa inte till om det var fika, eller om någon skulle firas. Om jag drog ett skämt så skrattade ingen. En enda kollega stöttade mig, som sagt. De andra vågade inte. Efteråt har jag förstått att det är typiskt för mobbning.

”Är det mig det är fel på?”

Mari bröts ner alltmer.

– Det gick så fort, efter bara två månader kände jag mig så kraftlös. Jag sov knappt om nätterna, hade hjärtklappning, svettades. Fick svårt att koncentrera mig, glömde saker och var lättirriterad. Och jag började tvivla: Är det mig det är fel på? Kanske har min chef rätt?

För första gången i sitt liv hade Mari tankar om att hon var värdelös. Och på fritiden orkade hon ingenting.

– Jag hade tränat fem gånger i veckan, men det slutade jag helt med, liksom att städa och laga mat. Jag gick direkt hem, åt en påse godis och försökte vila. På kvällarna satt jag och grubblade på balkongen, och rökte. För första gången i mitt liv hatade jag en människa. Jag hatade henne och önskade att hon skulle dö. Det var skrämmande tankar.

En dag, på väg till jobbet, kände Mari ett sug efter att cykla ut framför en bil.

– Ungefär som när man står på en balkong och plötsligt får en känsla av att vilja hoppa. Då blev jag rädd. Jag har aldrig haft självmordstankar, men det fick mig att inse att mobbningen gjort mig sjuk. Att jag var deprimerad, säger Mari och ögonen blir ledsna. Hon tystnar för en stund.

När hon sökte läkarhjälp blev hon sjukskriven direkt.

Låg i sängen i veckor

– Jag var så uttröttad att jag hade svårt att prata, hittade inte orden. Fick antidepressiv medicin och sedan låg jag i sängen i tre veckor.

När medicinen hade börjat verka orkade Mari åka ut till sitt landställe.

– Där satt jag på trappan och tittade på stjärnorna. Jag hade så mycket ilska inom mig. Samtidigt försökte jag att inte hata så mycket, utan ville i stället jobba med att återskapa mig själv.

Vid det här laget hade hon också börjat i terapi. Ett tankeverktyg var att förminska chefen i tankarna – för att dämpa rädslan.

– Jag gjorde henne så liten att det gick att sätta in henne i ett litet skåp på väggen, som jag kunde låsa om.

Snart började en revanschlusta ta form.

– Jag kände att jag ville ha rättvisa och att det inte alls var jag som hade gjort fel. Jag hade bara varit jag, och det hade den här kvinnan inte klarat av. Plötsligt var jag uttråkad, och det var väl ett hälsotecken, tänkte jag!

Tiden gick. En dag fick Mari lust att skriva.

Vägen tillbaka gick via skrivandet

– Jag tänkte herregud, det här är jag ju bra på. Jag utgick från några fantastiska människoöden i min släkt och en bok började sedan ta form.

Hon påbörjade ett researcharbete till sin bok och gick även en skrivarkurs.

– Jag fick nytt självförtroende, kände mig så kreativ och duktig. Och energin började komma tillbaka. Jag började cykla igen, det kändes som jag flög fram på cykeln.

Plötsligt var boken klar. Senare var Mari i final, i bok-SM, med över 600 deltagare.

– Det var häftigt, och så viktigt att bli erkänd igen!

Efter sju månaders sjukskrivning gick hon tillbaka till jobbet.

– Jag kände mig trygg. Visste att jag dög och var bra på det jag gjorde. Samtidigt hade jag bestämt mig för att inte vara kvar. För det var en sjuk arbetsplats.

Nu pratade Mari med den högsta chefen, som såg problemet, stöttade henne och uppmuntrade henne att stanna.

– Samtidigt hade hon svårt att göra någonting åt situationen, det vill säga att avskeda min chef. Jag fick aldrig någon förklaring till varför det var omöjligt.

Sex månader senare sa Maris chef upp sig. Då hade Mari redan fått ett nytt jobb, som hon snart skulle börja på. Men först ville hon ha upprättelse.

– Det var otroligt viktigt för mig att få avsluta värdigt och gå därifrån med huvudet högt.

Nu fick hon nytta av allt hon skrivit ner under den svåra tiden.

”Hon har aldrig bett om ursäkt”

– Vi kom fram till en uppgörelse och jag fick ett ganska stort skadestånd. Högsta chefen la dessutom på 100 000 kronor extra, från avdelningskassan. Det kändes bra och rättvist. Ändå var det inte SÅ skönt som jag drömt om, jag hade ju redan byggt upp mitt självförtroende igen genom mitt skrivande.

Maris förra chef har aldrig bett om ursäkt. Kanske förstod hon aldrig vad hon gjorde, menar Mari.

– Nyligen stötte jag ihop med henne på tåget. Då passade jag på att berätta att min nuvarande chef är den bästa jag någonsin haft. Men hon reagerade inte på något särskilt sätt. Och jag kände inget hat längre, tyckte mest synd om henne.

Hur tänker du på det som hände, i dag?

– Att det var så svårt att verkligen inse att det handlade om vuxenmobbning. Samtidigt, när man har en empatisk förmåga, så ligger det nära till hands att fråga sig: Vad har jag gjort för fel? Det är lätt att ta på sig skuld.

I efterhand har Mari förstått att om man är kunnig och populär så kan man utgöra ett hot för vissa.

– Jag är en öppen person, med lång yrkeserfarenhet. Många fick förtroende för mig. Och så hade jag oförskämdheten att vara överviktig och ändå ha gott självförtroende. Det blev nog ett hot för chefen, som kände sig svagare och dessutom var oerfaren. Och så fick hon något slags instinkt att trycka ner mig, för att själv känna sig starkare. Mobbning handlar ofta om primitiva känslor.

Hur skulle du reagera i en liknande situation, i dag?

– Jag skulle försvinna till en ny arbetsplats snabbt. Och jag kan se att min kropp och själ gjorde det enda rätta: I och med depressionen kom jag ju därifrån – och kunde återskapa mitt självförtroende och upptäcka en ny skatt: min kreativitet. I dag arbetar jag på den avslutande delen i min boktrilogi och har ett nytt arbete inom avancerad sjukvård i hemmet som jag trivs jättebra med.

Av Anne Haavisto Foto: André de Loisted