Maria: "Jag blev kär i en annan – när min sambo låg döende"

Efter reklamen: Det här är leukemi

Maria och Micke hade varit tillsammans i sex år när han fick en förkylning som aldrig ville ge med sig. Han drabbades dessutom av en blodpropp i benet, respektive i lungorna.

– Att Micke skulle få blodproppar var underligt. Han var ju så ung, bara 23 år, och hade god fysik, berättar Maria.

Efter att Micke genomgått en undersökning på sjukhuset kom det allvarliga beskedet: Han hade drabbats av leukemi.

– Det var chockartat. Jag visste knappt vad leukemi var. Och att han skulle kunna dö tänkte jag inte ens på, säger Maria.

Läs också: Cornelias huvudvärk var hjärninflammation

Sedan kom nästa besked: Behandlingen som Micke skulle påbörja skulle göra honom steril.

”Så hur ställer ni er till barn?” undrade läkaren.

– Plötsligt blev allting mer konkret. Jag som alltid hade längtat efter barn kunde inte ta in att det kanske inte skulle bli så. Just då var det min största rädsla.

Veckan därpå skulle behandlingen börja.

– Jag slutade med mina p-piller direkt. Mellan lördagen och onsdagen skulle jag alltså behöva bli gravid. Jag fick panik såklart. Att plötsligt behöva ta ett så drastiskt beslut var förvirrande. I stunden var det ett desperat beslut, säger Maria.

Det desperata beslutet skulle bli det bästa de tagit. I en sjukhussäng och bakom olåsta dörrar blev dottern Madeleine till.

– Det var otroligt att vi fick till det inom så få dagar. Jag tror att det var meningen att Madeleine skulle komma till oss.

Maria kände sig inte särskilt orolig inför framtiden.

– Jag var ganska livsglad fortfarande. Att döden lurade runt knuten fanns inte i min tankevärld.

Läs också: Felix Herngren om kärleken till frun Clara

Successivt blev tillvaron alltmer isolerad.

– Jag blev sjukskriven från mitt jobb inom barnomsorgen, eftersom Micke var så infektionskänslig. För mig blev det en stor omställning att sluta jobba. Och många i vänskapskretsen tog avstånd av rädsla. De visste inte hur de skulle förhålla sig till en person med en så svår sjukdom.

Maria och Micke bodde till och från på sjukhuset, periodvis i ett isoleringsrum. Hemma skulle allt bytas och tvättas dagligen: sängkläder, handdukar och kläder.

– Graviditeten höll oss uppe. Det var vi mot världen, kändes det som, säger Maria.

Efter en tid med cellgifter och en benmärgstransplantation blev Micke symtomfri under en tid. Och kunde vara med vid förlossningen. Ett år senare kom leukemin tillbaka. Han blev snabbt sämre och valde hemsjukvård.

– Micke gav upp hoppet om livet. För han visste att han skulle dö. Samtidigt var det som om han på något sätt ville förskona mig och Madeleine. Han bad mig trappa ner på känslorna, så att sorgen inte skulle bli så stor den dagen han gick bort.

Tillvaron blev oerhört tung för Maria.

– På ett sätt var det enklare när Micke var inlagd på sjukhuset. Nu när han var hemma hela tiden levde vi alla med sjukdomen runt oss, dygnet runt. Han orkade inte längre sköta sin hygien. Och tog stora mängder lugnande, smärtstillande och sömnmediciner.

Läs också: Karin Adelsköld om vägen tillbaka efter utmattningen

– Det blev ett missbruk som även jag drogs in i. Jag försökte dölja allt för Madeleine. Men det var förstås inte någon lämplig miljö för ett barn.

– Att se på Micke gjorde så ont. Den glada festprissen som alltid stått i centrum var nu helt apatisk. Det fanns inget kvar av honom. Men det som gjorde mest ont var att han tog avstånd från mig och vår dotter. Då dog han för mig faktiskt. Hade jag inte haft Madeleine hade jag nog inte orkat ta mig upp om morgnarna.

En barndomsvän till Micke, Andreas, hälsade regelbundet på, för att stötta. Han var mitt uppe i singellivet och var ofta ute och festade.

– Micke pratade knappt med honom heller. Jag tror att det var jättesvårt för Andreas att se sin bästa vän personlighetsförändras, det var det för oss alla.

Så sa Micke att han tyckte att Maria behövde komma ifrån hemmet ett tag. Och bad Andreas att ta med henne ut.

– Först var jag väldigt tveksam. Hur skulle jag kunna gå ut och ha roligt mitt i all ångest? Och med Mickes bästa vän? Men jag gick med på det till slut.

De gick ut flera gånger och hamnade allt oftare på lugna ställen där de kunde sitta ner och prata.

– Andreas lyssnade och jag pratade och pratade.

Ju fler gånger de sågs, desto mer började Maria tycka om deras möten.

– Andreas fick mig att skratta igen. Det hade jag inte gjort på så länge.

Läs också: Trebarnspappan Tim dog av vanlig penicillinkur

Både Maria och Andreas insåg successivt att de längtade efter varandra när de inte sågs.

– Just då hade jag inga skuldkänslor, vi gick ju bara ut och pratade med varandra. Andreas var min livlina under den här tiden.

Men känslorna växte sig starkare. Maria insåg att hon hade blivit kär i Andreas.

– Det var väldigt förvirrande. Jag var arg på Micke som stängde mig ute, samtidigt som jag kände att jag svek honom. Jag var kär i Andreas och så skulle jag vara en bra och duktig mamma. Allt var en enda röra.

Det jobbigaste var när de sågs alla tre.

– Jag var tillsammans med den ena, som var dörende, men kär i den andra …

Andreas hade också fått känslor för Maria, berättade han. En kväll i augusti 2002 ville Micke träffa båda två.

– Vi satt i vardagsrummet, allihop. Så säger Micke plötsligt: ”Den dagen jag inte längre finns här vill jag att du, Andreas, finns där för Maria och min dotter.” Jag har ingen aning om ifall Micke visste om att vi var kära. Men han såg väl att jag blev glad i Andreas sällskap, berättar Maria.

Veckan därpå somnade Micke in, med Maria och Andreas vid sin sida.

– Jag är glad att det var vi som satt med ho nom till slutet. Jag kände både sorg och lättnad. Allt var så märkligt.

Under lång tid drömde Maria om honom, så som han såg ut på slutet.

– Men nu drömmer jag om honom som han var innan han blev sjuk.

När Micke inte längre fanns, hur skulle relationen med Andreas bli?

Läs också: ”Jag sålde min kropp – och förlorade min själ”

– Självklart var det mycket oro och tvivel, och vi tänkte att det vi gjorde inte var rätt någonstans. Vi hade många och långa samtal om hur vi skulle göra. Jag tror att Andreas hade mer skuldkänslor än jag.

Samtidigt kände de att de inte kunde kasta bort kärleken. Våren därpå köpte Maria och Andreas en lägenhet och flyttade ihop. Maria säger att första året var en prövning.

– Folk omkring oss tyckte så mycket och många sa att vår relation aldrig skulle hålla. De undrade vad vi sysslade med.

Med tiden blev det självklart, även för omgivningen, att det är Maria och Andreas. Och Madeleine har själv valt att kalla Andreas för pappa.

2005 fick de sitt första gemensamma barn. Ett och ett halvt år senare föddes lillebror.

– Tre år senare gifte vi oss. Då kändes det som om jag äntligen knöt ihop påsen.

Har du fått nya insikter av allt som hänt?

– Jag har lärt mig att man klarar av mycket mer än man tror. Jag är också glad för att jag vågade ge mig hän åt kärleken. Nu har vi varit gifta i nio år och vår kärlek är ännu starkare i dag.

Läs också: Lilla Emma höll på att dö på – grund av D-vitamindroppar

Minnet av Micke kommer också alltid att finnas kvar.

– Vi drömmer båda fortfarande om Micke på nätterna. Och bara genom att titta på vår dotter påminns vi om att han är med oss hela tiden.

AV: Anne Haavisto   FOTO: Theresia Köhlin

Lena minns alla pappans övergrepp

Läs också: Lena minns alla pappans övergrepp