Maria drack en bag-in-box om dagen: ”Jag lever med en idiot i huvudet”

Det är en strålande försommardag i Helsingborg. Maria Grönhave, 56, kommer gående längs strandpromenaden.

Vi ska ta bilder till reportaget. Hon slår sig ner på en bänk med vattnet i bakgrunden – efter ett förslag från undertecknad reporter. Men egentligen vill Maria inte sitta still.

Efter reklamen: Hör Maria berätta sin historia här:

– Ska du fånga mig på kort, så som jag verkligen är, då ska jag klättra upp på den höjden där borta, säger hon.

Sagt och gjort. Maria klättrar upp, tar ett kliv och nästan svävar ett ögonblick innan hon landar med båda fötterna på jorden. Sedan ger hon ifrån sig ett smittande skratt, som ska återkomma flera gånger under intervjun.

I dag bor glädjen i hennes promillefria kropp. Så har det inte allltid varit. Men numera finns en skillnad: Hon kan hantera ”idioten i sitt huvud”.

Det är namnet som Maria gett sin alkoholism. Sjukdomen beskriver hon som en cowboy som är förvisad till en stängslad veranda. Han har hängslen, hatt och rutig skjorta. Idioten sitter i en gungstol och är redo att slå till så fort hon lägger ner garden.

– Jag ser mitt liv i bilder. Det blir enklare då. Min alkoholism är en fripassagerare som jag måste leva med. Men jag kan avväpna honom.

Hur då?

– Genom att aldrig ta första glaset. Så fort jag dricker det så försvinner all verklighet. Då kickar hela sjukdomen igång. Då finns bara drivet att få mer att dricka.

Testade alkohol som tolvåring

Maria minns första gången hon fick smaka alkohol i slutet av 1970-talet. Hon var i sin barndoms by utanför Svalöv i västra Skåne.

Tillsammans med syskon och vänner befann hon sig hemma hos ortens alkoholist, som Maria kallar honom. Ungdomarna samlades där. Mekade med mopeder. Friheten kändes lite större på hans bakgård.

En dag tog han fram dunken. Blandade groggar. Hallonsaft och hembränt. Maria fick ett glas. Hon var tolv år gammal.

– Jag stod på hans veranda, tittade ut över fälten och kände bara en sak: ”Så här vill jag må varje dag i resten av mitt liv.”

Sedan dess var hon fast. Från högstadiet drack hon varje helg. Hon levde för att planera veckosluten med alkohol.

– Då fattade jag inte att det var alkoholen jag var ute efter. Det var festen och det sociala med jämnåriga. Men för att våga ta för mig så drack jag. Med alkohol i kroppen blev jag någon.

Osäkerheten försvann med alkohol

Sedan blev det mer och mer. Hon drack för att hon saknade självkänsla. När ruset gick ut i blodet försvann osäkerheten. Hon blev medelpunkten. Sedd och hörd.

– Jag behövde bekräftelse utifrån. Den känslan ville jag ha igen och igen. Det blev min drivkraft.

För Maria har drickandet sett olika ut i olika tidsperioder. Under graviditeten med något av sina fyra barn var det helt självklart att inte dricka.

– Även när barnen var små drack jag oerhört sällan. Men alla de gångerna fick jag blackout.

Reflekterade du över den varningsflaggan då?

– Jag tyckte det var obehagligt, men det fanns inte på kartan att jag hade problem. För mig var en alkoholist någon i joggingbyxor och Musse Pigg-tröja på en parkbänk utanför Systembolaget.

Det skulle dröja innan Maria förstod att hon skulle flytta in den där bänken i sitt vardagsrum. Men ännu var mammarollen starkare än spriten. Alkoholen hade inte någon stor plats i hennes liv. I dag vet hon att hon redan då var sjuk i sina beteenden.

Var otrogen mot sin man

Som vuxen fortsatte Maria att söka samma yttre bekräftelse som hon hade gjort i sin ungdom.

– Jag var beroende av vad andra människor tyckte om mig. Min självkänsla var enormt låg. Det räckte att någon kommenterade min klädsel för att jag skulle bli knäckt.

Maria bekräftelsejakt fick henne att passera gränser som hon inte borde ha gått över. Hon var otrogen mot sin man trots att hon älskade honom.

– Till slut kunde jag inte se denna fantastiska man i ögonen längre. Jag lämnade honom inte för att jag inte älskade honom, utan för att han förtjänade någon bättre än jag.

Några år in på det nya millenniet träffade Maria en man som hon beskriver som en storkonsument av alkohol.

– Där och då kickade min alkoholism igång. I dag förstår jag att det var min sjukdom som sökte upp honom.

Drickandet spädde på depression

I den nya relationen blev alkoholen en del av vardagen. Det doldes av sociala aktiviteter – spelkvällar, myskvällar och grillkvällar. Så fortsatte det i flera år.

Maria började dock få ångest av drickandet och valde att sluta i en period. Hon pratade också med en nykter alkoholist, men förstod inte att hon led av samma sjukdom. Hon sökte vård och blev sjukskriven för depression.

– Sannolikt spädde drickandet på depressionen. Men jag hade också andra underliggande problem. Min ex-man hade gått bort efter en hjärnblödning när barnen var små, men den sorgen hade jag aldrig bearbetat.

Under senare delen av 00-talet drack Maria i princip varje dag. Men det värsta låg fortfarande framför henne. Hon hade inte nått botten ännu. Och resan dit började – ironiskt nog – med en ljus känsla.

Drack en bag-in-box vin per kväll

År 2010 skilde Maria sig och flyttade till en lägenhet på en annan ort. Hon kände sig exalterad över nystarten. Livet kändes stort igen. Hon hade varit nykter i några månader och kände att ”en öl kunde hon säkert ta”.

Det blev snabbt mer.

– Det var då min sjukdom verkligen brakade loss, säger hon.

Eller för att använda Marias egen analogi: idioten på verandan hade vaknat till liv i sin gungstol. Han hade fått Maria precis dit han vill ha henne.

Vad vill sjukdomen?

– Döda mig. Alkoholism är den enda sjukdom som försöker övertyga dig om att du är frisk. Varför? För då fortsätter du att dricka.

När det är som värst drack Maria en bag-in-box vin varje kväll.

Hur motiverar man för sig själv att det ska vara rimligt?

– Man ljuger för sig själv. Varje kväll när upptäckte jag att boxen var slut, så sa jag att det var den jag köpte igår. Man förstår inte skillnaden mellan sant och falskt.

Alkoholen blev ett fysiskt beroende

Sjukdomen var en förrädisk ”kamrat”. Den hjälpte till att bygga fasader och täcka spår. Så länge som Maria fixade allt annat i livet skulle ingen misstänka att hon hade problem. Men bakom den polerade ytan låg ett mörker.

Hon började må allt sämre. Alkoholen fyllde inte samma funktion längre. Med åren hade drickandet övergått i ett fysiskt beroende. Hon matade ett monster som inte kunde få nog. Alkoholen var giftet som gjorde henne sjuk, men också en del av självmedicineringen.

En dag i januari 2013 satt hon framför ett stort glas vin. Hon sa till sig själv att hon inte skulle dricka det – men kunde inte låta bli.

– Då blev jag rädd på riktigt. Jag förstod att jag inte kunde sluta. Kroppen skrek efter spriten, berättar Maria.

En vårdag några månader senare befann hon sig på en fest där det fanns en nykter alkoholist. Han hade sett henne dricka. Hetsigare och mer än alla andra. Ändå hade Maria inte förlorat medvetandet.

En kort tid efteråt knackade han på hemma hos Maria. Mannen berättade att det fanns en gemenskap som hade hjälpt honom. Namnet på denna sammanslutning är känt, men vi kan inte skriva ut det utan att anonymisera Maria. Så stark är sekretessen.

Gick på möten för sin alkoholism

Maria bröt ihop i tårar. Hon lovade honom att bli nykter, men fick ett snabbt svar: ”Man kan inte lova någon annan nykterhet – det löftet kan man bara ge till sig själv.”

– Sedan sa han: ”Böj nu på nacken och gör det du blir tillsagd.”

Maria gick till sitt första möte den 24 april år 2013. Hon tänkte att det bara skulle komma trasiga personer dit. Vad hon såg var helt normala existenser. Välklädda människor som delade med sig av sina historier om skuld och skam. Det blev vändpunkten.

– Jag kände igen mig i varenda berättelse, säger hon.

Denna aprildag för drygt nio år sedan blev Marias första dag som promillefri på många år. Sedan dess har hon varit spiknykter. Men den fortsatta resan skulle bli allt annat än spikrak.

Hon gick till mötena i fem månader, men en lördag i september gick hon sönder hemma i soffan. Det var något som fattades henne. Eller så var det något som fanns där, men som inte borde vara där – en tomhet.

Maria insåg för första gången att hon försökt fylla hålet inuti kroppen med tillfälliga rus, som hade kastat ner henne i en spiral av ångest.

– All sorg som jag burit i så många år, all rädsla för att inte duga och räcka till och ångesten som härjade i själen varje natt, blev till sist övermäktig. Tårarna bara rann utan något slut, det gjorde så fruktansvärt ont. Och nu hade jag inget att hälla på sorgen längre.

Berättade om sin alkoholism för sin chef

Människorna i gemenskapen gav henne rådet att kontakta sin chef och be om en behandling. Hon ringde en lördag. På måndagen gick de igenom alternativen tillsammans. Maria föll för ett internat.

– Jag behövde bli inlåst. Jag litade inte ett dugg på mig själv.

Några veckor senare satt hon i bilen med chefen bakom ratten. Han körde henne till Nämndemansgården i Blentarp. Maria lovade honom att hon skulle lämna ”all skit” på gården och göra som hon blev tillsagd.

Det fanns givetvis ingen alkohol på behandlingshemmet. Men Maria löste sitt beroende med ett annat: Bekräftelsebehovet.

– Man fick inte prata med männen, men det blev min nya flykt. Det slutade med att jag hånglade med en man i skogen. I största hemlighet, trodde jag …

Behandlingshemmets terapeut kallade Maria till sig.

– Då kom alla de här automatiska lögnerna och ursäkterna som jag hade sagt i alla år. När jag var färdig så lutade han sig fram och sa: ”Maria, hur känns det att vara 47 år och inte veta vem du är?”

Vad kände du då?

– Det var en knytnäve rakt in i själen. Han träffade precis rätt. Jag hade ingen aning om vem jag var.

Besinnade sig

Maria fick frågan om hon ville ha en förlängd behandling. Hon svarade ja utan att förstå att hon också skulle skickas till en annan gård, Rönneholm. Där fanns bara kvinnor.

– Hade jag fått välja mellan att skjuta mig i foten och detta så hade jag valt skottet. Jag var så jäkla rädd för kvinnor. Litade inte på dem. Tyckte att de högg en i ryggen och pratade bara skit. Dessutom var de konkurrenter.

Hon var arg när hon kom fram, men besinnade sig dagen efter. Maria hade ju gett ett löfte om att göra vad hon hade fått besked om. Hon fick ett skrivhäfte med orden ”Skuld och skam” på framsidan.

Maria skrev ner sådant som hon inte berättat för någon annan. Saker som hon utsatt sig själv och andra för. Sedan lämnade hon in häftet.

– Då kom terapeuten och sa: ”Nu vill jag att du läser upp detta för de andra tolv kvinnorna i gruppen.”

Kände både rädsla och lättnad

Paniken var total. Maria ville instinktivt fly. Hon var helt säker på att alla skulle såga henne vid fotknölarna, känna att hon var motbjudande.

– Jag läste och grät, tårarna bara rann. Både av rädsla för vad kvinnorna skulle säga men också av lättnad, att jag faktiskt var ärlig.

Efteråt skulle kvinnorna spegla sig i vad Maria hade sagt. Ingen dömde henne, ingen skrattade, ingen tyckte att hon var motbjudande. Tvärtom. Alla hade känt igen sig. Händelsen förändrade Maria i grunden.

– Fram tills dess hade jag suttit i en skyttegrav. Och där nere hade jag mina vapen. Min arrogans, intolerans, besserwisser-attityd och ilska. Alla mina fasader och skydd. Men för varje kvinna som pratade, lade jag ner ett vapen.

När den sista personen hade pratat färdigt klättrade Maria upp ur sin skyttegrav och ställde sig framför kvinnorna.

– Jag klädde av mig naken och lät kvinnorna klä på mig.

Behövde inte längre döva rädslan med alkohol

Där och då föddes Maria.

– Det var första gången som jag öppnade dörren till mig själv. Jag förstod att jag fortfarande var tolv år gammal, då jag började dricka. Då stannade mina känslor. Men nu, för första gången, växte jag in i mig själv. Blev ett.

Du hade kommit hem?

– Ja. Jag var inget ufo längre. Jag var en bland andra. Den känslan var så stor för mig. Detta är en av mina allra största nycklar i min nykterhet.

Väl hemma igen var Maria både vilsen och pånyttfödd. Men denna gång fanns en avgörande skillnad – hon hade med sig en verktygslåda. Nu kunde hon känna igen negativa känslor och hade inte behovet av att döva rädslan med alkohol.

– När något händer numera så identifierar jag känslan och analyserar den. Och när jag förstår varför jag kan känna rädsla, så blir känslan mindre och greppbar.

Gick från skam till skuld

Första året var en ren jäkla smärta, förklarar Maria. Världen skulle förstås på nytt, utan en alkoholbubbla. Hon skaffade sig en sponsor som vägledde henne genom de tolv stegen för tillfrisknande.

– Jag fick göra upp med mitt förflutna och omvandla min skam till skuld, som jag kunde ta ansvar för. Genom stegarbetet lärde jag känna mig själv och fick förmågan att släppa taget och låta livet ta hand om mig.

Med tiden började hon förstå att hon har ett egenvärde, som bygger på att hon är Maria – inte för att hon få yttre bekräftelse.

– Jag säger på mötena att ”jag är Maria”, inte att ”jag heter Maria”. Jag är en hel person i dag.

Till sist, hur mår du i dag?

– Jag är en trygg person med integritet och självkänsla. Jag är genuint lycklig i mitt eget jag.

Saknar du alkoholen?

– Aldrig.

Vad har du i stället?

– Kärlek och självkänsla. Det var det jag fattades.

Och så länge du känner så håller du ”idioten i ditt huvud” i schack?

Maria ler innan hon svarar.

– Ja. Så fort jag inte gör vad jag ska, som att strunta i att gå på mina möten, slira lite på sanningen eller bara känna mig irriterad på människors beteenden, då börjar han resa sig ur stolen. Han tänker, ”vänta nu lite här. Nu närmar vi oss nog en öl.” Men så länge jag håller koll på mig själv tvingar jag ner honom igen.

Ta inte den första?

– I stället för att ta den första, be om hjälp.

Efter reklamen: SE OCKSÅ: Här är 8 tecken på att du dricker för mycket alkohol