Marie Richardsson: Mamma och jag grälade tills vi grät

Skådespelaren Marie Richardsson och hennes mamma grälade om allt. Men när Maries pappa dog upphörde plötsligt de ständiga konflikterna, och de kunde mötas som två jämlikar.

Marie Richardsson brukade bli frustrerad när hon läste tidningsintervjuer med kvinnor som påstod att ”Min mamma är min bästa vän” eller ”Ingen står mig så nära som min mamma”.

– Är det verkligen sant, eller vill de förmedla en idealbild av sig själva? tänkte jag. Men jag kanske bara var avundsjuk…

Marie längtade så efter att kunna ha en okomplicerad relation med sin egen mamma, men det var svårt – för att inte säga omöjligt.

– Vi kunde inte ens se en film tillsammans utan att börja bråka. Hon skulle jämt anmärka på vad alla sa och hur de betedde sig. Jag sa åt henne, och så var grälet i gång igen. Vi slutade inte förrän någon av oss grät, skrek eller smällde i dörrar. Jag tror inte vi någonsin såg en enda hel film tillsammans.

”Jag dög aldrig som jag var”

Irritationen låg ständigt och pyrde under ytan, och kunde blossa upp när som helst.

– Det var som en evig frigörelseprocess som vi inte kom ur. Jag tyckte att mamma var konservativ och gammaldags och hon att jag var provocerande och upprorisk. Marie kände att hon inte dög som den hon var.

– Vad jag än sa så tyckte ju mamma tvärtom, och hon försökte påverka och förändra mig. Jag la ner enormt mycket tid och energi på att vara arg och frustrerad över att vi aldrig kunde reda ut någonting, att det bara fortsatte och fortsatte.

Terapin avslöjade mönster

Marie skuldbelade sig själv för att de bråkade så mycket.

– Jag ville så innerligt att vi skulle hålla sams, och när det inte gick fick jag dåligt samvete. Jag kände mig som en misslyckad vuxen person. Och mina vänner förstod inte alls varför jag och mamma betedde oss som två tonåringar.

Det var när Marie började i terapi, som 30-åring, som hon började se mönstren.

– När jag gick igenom hur jag och mamma var mot varandra, såg jag successivt var problemet låg: Nämligen att ingen av oss kunde acceptera den andra. Och jag insåg att jag dessutom försökte förändra andra i min närhet, framför allt min man Jakob. Han tyckte om mig precis som jag var, men jag var på honom om allt möjligt. Mönstret jag hade med mamma upprepade sig alltså…

När Marie såg sin egen roll kunde hon ifrågasätta sig själv när hon kände att hon ville kritisera sin omgivning. ”Var det rimlig kritik, eller var det bara hennes egna behov av att vilja förändra som gjorde sig gällande?”

– Helst skulle ju jag och mamma ha gått i familjeterapi för att lära oss hantera alla konflikter. Ibland när vi bråkade kunde jag skrika: ”Du borde gå och prata med någon!”. Men det var inte aktuellt för den generationen hon tillhörde.

Marie kunde ändå hitta en viss förståelse för sin mamma, och det hjälpte henne att hålla kommentarerna ifrån sig.

”Pappa var en auktoritet”

– Jag insåg att det hon sa mer handlade om hennes eget dåliga självförtroende än om mig. Hon vågade till exempel aldrig ta några beslut på egen hand utan att få det bekräftat av pappa. Han var en riktig auktoritet där hemma. Jag stod kanske för något som hon aldrig känt och önskade att hon haft, nämligen styrka och självständighet.

När Marie vid 36 års ålder fick sitt första barn, dottern Klara, blev relationen automatiskt lugnare.

Läs mer om Marie Richardssons berättelse i MåBra:s julinummer 2011!

AV: Frida Funemyr och Anna Carsall

FOTO: Frida Funemyr