Martin Schibbye: "Höll löftet till de som är kvar"

I veckans avsnitt av ”När livet vänder” träffar Anja Kontor journalisten Martin Schibbye. I mer än ett år hölls han och kollegan Johan Persson fångna i Etiopien.

Dessförinnan hade Martin Schibbye under flera år haft mellan hundra och tvåhundra resdagar om året. Han hade rapporterat från inbördeskrig och konflikter i världens alla hörn.

– Man var på rull i två tre månader och trålade efter historier. Hemma en kort period och skrev intensivt och sedan ut igen, säger han i programmet.

Läs också: Tinas liv förändrades efter diagnosen: ”Vill bara vara en vanlig mamma”

Natten den 28 juni 2011 tar sig Martin Schibbye tillsammans med fotografen Johan Persson illegalt in till Etiopien från Somalia. Men passagen går inte obemärkt förbi och i tre dagar blir de förföljda innan de till slut hamnar i ett bakhåll.

– Det är kulsprutesmatter, det är kulor, busken bakom mig fladdrar till av kulor och det slår i sanden. Det är nästan svårt att minnas. Jag ser Johan springa efter tolken och jag skriker åt honom att stanna, säger Martin Schibbye.

Läs också: Christine Meltzer nya besked om bröstcancern: ”Tårarna har sprutat!”

Han ser hur Johans arm kröks i en onaturlig ställning. I nästa sekund ser han blod. Han är säker på att hans kollega är skjuten.

– Jag vet bara hur jag står där och väntar på att bli skjuten. Att huvudet ska explodera som en vattenmelon. Jag känner hur axeln kastas bakåt och jag snurrar runt. Jag känner ganska direkt att det kommer blod ur axeln. Sedan känner jag: Vad skönt! För nu vet jag att det bara är ge upp som gäller, nu är jag skjuten. Jag fick hjälp med beslutet att inte springa.

Martin Schibbye och Johan Persson

Martin Schibbye och Johan Persson har åkt till Etiopien för att göra ett reportage, men i precis den här stunden dör reportaget. I stället handlar allt om överlevnad. Svårt skadade hålls de kvar i öknen och utsätts för en skenavrättning.

Efter fem dagar får Martin Schibbye ringa ett telefonsamtal. Han ringer till frun Linnea. När hon svarar försöker han ta sig samman. Han berättar att de är skjutna, att läget är allvarligt, han uppmanar henne att ringa UD och säger också att deras kollega Anna vet vad som måste göras.

Läs också: Malin Wollin: ”Livet går vidare – även när det värsta har hänt”

– Jag hör hur det klirrar av bestick i bakgrunden. Det låter som hon är på en restaurang. Hon säger: ”Vänta, vänta jag måste få tag på ett papper och skriva ner”. Sedan säger hon: ”Det är löpsedlar här hemma.” Då vet jag hur skönt det känns att vi inte är själva i det här. Att folk vet om att vi är borta. Då tänker jag att de inte kan skjuta oss, att vi är säkra. När jag lägger på kommer tårarna.

Han beskriver hur han sätter sig ner i sanden och bara skriker rakt ut.

Martin Schibbye 438 dagar

Martin Schibbye och Johan Persson grips misstänkta för terrorbrott och blir satta i isolering i tre veckor. Martin Schibbyes enda sällskap i cellen är en råtta och i ett hål i väggen gömmer han sina anteckningar.

I slutet av december samma år dömdes de för att olagligt ha tagit sig in i landet och främjandet av terrorism. Straffet: 11 års fängelse.

Läs också: Linda fick en infarkt innan 40: ”Grät av lättnad när jag blev trodd”

De hamnar i fängelse i zon sex tillsammans med 800 fångar från 26 länder. De sover på golvet i en slags plåtlada. Martin Schibbye inser att han sannolikt inte kommer att överleva. Ändå beskriver han att det i fängelset finns en nyfikenhet och en värme.

I 438 dagar hölls de fångna.

Martin Schibbye kommer hem

Väl hemma i Sverige väntar en vardag, men den är inte helt lätt att hantera. Han beskriver ett ständigt adrenalinpåslag. Ganska kort efter hemkomsten börjar han också gå tillbaka i sina anteckningar och skriver.

Läs också: Tristan, 3, blev påkörd av tåget – framför ögonen på mamma Sophie

Varje morgon går han tillbaka till sitt arbetsrum för att gå tillbaka till öknen och fängelset och ta tag i allt det jobbiga. Han uppskattar också egentiden och bara kunna låsa in sig i badrummet och ta ett bad.

– Mot slutet av bokprocessen kunde jag känna att jag hade kräkts färdigt. När väl boken gick till tryck och jag tog tåget upp från Göteborg. Jag ringer Linnea och ber henne möta mig på stationen. När tåget rullar in på perrongen vet jag att den här historien är förpackad och klar. Då kände jag mig fri och var så glad och lycklig. Jag skrev mig själv fri. Jag höll mitt löfte till de som sitter kvar och berättade. Det blev ett reportage.

Läs också: Natascha Kampusch hölls fången: ”Som att jag redan var död”

”När livet vänder” sänds onsdagar klockan 20.00 i SVT2!

Artikeln publicerades först på Allas.se.