Mia: "Jag förlorade 13 år till anorexin"

Namn: Mia Sellin
Ålder: 30 år
Familj: Maken Johan och sonen William, 5 år
Yrke: Högstadielärare
Bor: I Gävle

Mia Sellin var 19 år, gick på Komvux och drömde om en modellkarriär. Hon slukade modetidningar, fixerad vid de tunna modellerna.

– De var så fint smala och långa, tyckte jag, och de verkade leva ett glamouröst liv…

Mia funderade mycket på vad de kunde tänkas väga, hon ville ju bli lika ”snygg och lyckad”. I dag vet hon att hon redan var slank vid den här tiden, men spegelbilden hon såg visade något helt annat.

– Jag tyckte att jag var jättestor, jag jämförde mig ju med de trådsmala modellerna i magasinen. Att gå ner i vikt, att bli supersmal, blev som en besatthet. Men egentligen var det en strävan efter att göra sig så liten som möjligt, snarare än smal. Skillnaden är hårfin, men tydlig. Och de tankarna hade funnits med Mia länge.

Mamman gick bort

– Jag tror att det började när mamma dog, jag var nio år då, och locket lades på. Pappa pratade hela tiden om att gå vidare och lägga det jobbiga bakom oss, så jag försökte stänga av sorgen och saknaden…

Som mellanbarn och enda flicka i familjen jämförde sig Mia också hela tiden med sina bröder.

– Jag tyckte alltid att de var duktigare än jag, de pluggade och var välartade i skolan. Jag ville också vara bra på någonting. Det var inte en färdig tanke, snarare en känslomässig strävan – kanske kunde Mia bli bra på att vara smal? Att krympa och bli tunn kändes som den enda lösningen, då skulle osäkerheten och oron försvinna.

De tre första terminerna på Komvux fungerade studierna okej. Men sedan blev pressen för stor, och Mia som redan åt för lite och tränade intensivt började kräkas.

– Jag visste såklart att det var fel, men rädslan för att ha kvar maten i kroppen var så stark. Den kändes äcklig, och det var ju på grund av den som jag inte gick ner i vikt tillräckligt mycket. Hon kunde tillbringa en hel kväll med att kräkas, för att vara säker på att det hon ätit var borta från kroppen.

– Efteråt kände jag ett enormt lugn, men jag skämdes också. För egentligen hade det ju varit bättre att inte äta från första början.

”Jag trodde att folk glodde för att de tyckte jag var tjock”

Mia rasade i vikt, i rask takt gick hon ner från 57 till 36 kilo, till sin längd på 170 centimeter. Det undgick ingen att hon hade blivit svårt sjuk i anorexi.

– Men jag trodde att folk glodde för att de tyckte att jag var så tjock, och det triggade mig att träna ännu hårdare. Så fick Mia sin efterlängtade provfotografering på en modellagentur.

– Men det visade sig att jag var för mager för att bli modell! Så jag bestämde mig för att sluta kräkas, men det gick inte, jag hade totalt tappat kontrollen…

Det var till sist Mias pappa som räddade henne. Mia isolerade sig alltmer, men när hennes farmor skulle begravas kom hon dit. Efteråt tvingade pappan in Mia i bilen och körde till sjukhuset.

– Jag blev helt galen, skrek och grät. Jag var så arg, hur kunde pappa göra så här? Mia fick träffa en psykiater som bestämde att hon skulle tvångsinläggas. Hennes värden var urusla.

– Jag fick veta att jag hade dött om det hade gått en månad till utan hjälp, säger hon stilla. Då blev jag rädd, jag ville ju inte dö… I behandlingen ingick att man inom tre veckor skulle klara av att äta frukost, lunch och middag, och äta upp det som var på tallriken. Portionerna var beräknade efter hur många kalorier kroppen behöver för att fungera. – Det går aldrig, var min första tanke. Jag satt där och försökte få i mig en enda bit. Det var tungt. Det kunde ta två timmar att äta upp, maten växte i munnen och jag fick panik. Jag var livrädd för att gå upp i vikt, samtidigt som jag hade insett att jag var tvungen att gå upp i vikt för att överleva…

Mia vägrade låta sig vägas, hon kunde inte ens se på en våg.

– Jag fick ångest bara av att siffrorna började röra sig uppåt, så jag slapp vägningarna. Tidigare hade jag ju vägt mig hela tiden, men det var lättare när jag visste att jag hade gått ner i vikt.

”Plötsligt började jag kräkas igen, det var ett så invant mönster”

Efter tolv veckor skrev Mia ut sig för hon tyckte att hon var frisk. Då vägde hon runt 42 kilo. Ett halvår senare läste hon till miljöekonom och skaffade hund.

– Hunden var min löparkompis och tröst. Men tyvärr började jag kräkas igen, helt plötsligt. Jag vet inte varför, det var ett så invant mönster. Jag började också laga mängder av mat, som jag gav till hunden. Mia var tillbaka i den livsfarliga cirkeln av hetsätning, kräkningar och tvångsmässiga löprundor. Men den här gången såg hon till att få hjälp. Hon blev sjukskriven i fyra år, och började på en ny behandling på ett anorexicenter inom öppenvården. Dit gick hon tre gånger i veckan för att äta hela dagens måltider. Hon fick också en intensivbehandling med kognitiv beteendeterapi, KBT, i grupp.

– Där fick jag hjälp att ändra på mina tankar, det var ju där nyckeln satt. Jag började ställa mig frågor om mina val och mitt handlande. Vi jobbade mycket på att man är bra som man är, fick kunskap om hur mycket mat som behövs för att gå upp i vikt, och rent fysiskt vad som händer i kroppen när man svälter. Jag fick lära mig att tänka på var jag är i dag och vart jag vill. Mia träffade sin nuvarande man Johan 2006 och året därpå blev hon gravid.

– Jag trodde aldrig att jag kunde bli gravid, hade ju inte haft mens på så många år. Det var väldigt blandade känslor i början. Hur ska jag klara det här? tänkte jag. Men innerst inne kände jag att jag hade en stark längtan efter att bli mamma. Graviditeten sågs som en riskgraviditet, på grund av Mias bakgrund. Och det gjordes många ultraljud för att se att barnet fick i sig den näring det behövde.

– Det var jobbigt med magen som växte, förstås. Vissa dagar störtgrinade jag och ville inte växa en millimeter till. Ibland ville jag bara ta bort barnet. Men Mia ”skötte sig”, som hon säger och gick upp tio kilo i vikt. Sonen William föddes med planerat snitt.

– Att bli mamma har betytt så mycket för mig. Jag fick en livsgnista som jag aldrig känt förut. Jag ville plugga klart, börja jobba, allting! Jag har förlorat 13 år till anorexin. Det är en stor sorg, alla de här förlorade åren.

”Min man har varit skitjobbig och jättebra”

Mia säger att Johan har varit ett enormt stöd. För han har aldrig tolererat anorexin.

– Han har varit skitjobbig och jättebra. Han har ifrågasatt mig och fått mig att tänka ett varv till. Som till exempel vad som skulle hända om jag gick upp i vikt. Och då har jag fått sätta ord på mina känslor. I dag jobbar Mia som högstadielärare. Hon kallar sig nykter anorektiker.

– Det allra svåraste har varit att minska på träningen, men det går bättre och bättre. Visst får jag små återfall, särskilt i tankarna när jag blir rädd för att gå upp mycket i vikt. Men jag börjar få balans i tillvaron. Jag har inte vägt mig en enda gång, men det känns som jag är tillbaka på normalvikt, säger Mia och ler. Numera känner hon bara sorg när hon tänker på kroppsidealen i modebranschen.

– Vad är budskapet liksom? Varför ska unga tjejer växa upp med tankar om att de inte duger som de är? Mia tänker aldrig falla tillbaka i sjukdomen igen.

– Och jag vill gärna ha ett barn till. Nästa graviditet ska jag njuta av från början till slut. Hur stor magen än blir.

Läs mer på www.atstorning.se, där Sveriges alla ätstörningsenheter är listade.

AV: Anne Haavisto

FOTO: Mats Åstrand