Miccan och Steffi förlorade sin 25-åriga syster Lussan i cancer

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

Micaela, 32 och Stefanie, 30 , eller Miccan och Steffi, som de oftast kallas, har levt i sorg i över två år nu. I februari 2021 startade de podcasten Vem vill prata med en sorgsen?.
– Alla går igenom sorg, det är något som vi människor har gemensamt. Trots detta finns det en tyst överenskommelse att inte prata om sorgen, säger Steffi.

Miccan och Steffi mötte sorgen när deras lillasyster Lussan gick bort. Lussan var 25 år – en trygg och levnadsglad och modig person som alltid gick sin egen väg. I februari 2019 åkte Lussan in till vårdcentralen efter att hon fått ont på sidan av magen. Hon blev hemskickad med en tio dagars antibiotikakur mot vad läkarna trodde var en infektion i ena äggstocken.

Cancerbeskedet

Tio dagar gick och Lussan som fortfarande hade ont sökte vård igen. Hon skickades till gynakuten där man upptäckte någon typ av förändring. 1,5 vecka senare konstaterades det att hon hade cancer.
– Vi fick bara veta att den var aggressiv och att den hade spridit sig till buken och lungan, berättar Miccan.

Steffi och Miccan berättar att de inte riktigt kunde ta in vad som hände och att ingen av dem hade något katastroftänk. De gick bara gick in för att informera Lussans vänner och lösa annat som behövde fixas.
– Jag kommer ihåg när vi var ute och käkade en gång efter att vi fått beskedet och Lussan bröt ihop i panik och sa “Jag vill inte dö, jag vill inte dö”. Jag fattade knappt vad hon pratade om för det fanns inte i min värld, säger Steffi.

Därefter gick det fort. Lussan fick börja med cellgifter direkt. Hon blev vimsig, trött, tappade håret och hade feber konstant.
– Bilden som jag hade av hur det såg ut när någon har cancer var ju baserad på det man ser i en film. Att någon är lite blek och har en turban runt huvudet, så ser det inte ut. Att se någon brytas ner som man gör av cancer är ett eget trauma, säger Miccan.

Under våren som gick pendlade Steffi, Miccan och deras föräldrar mellan Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och sina jobb i Stockholm, det viktigaste var att det alltid var någon på plats hos Lussan. Trots månader av både cellgifter och immunterapi krympte inte tumörerna.

Lussans sista dagar

En dag när Miccan, Steffi och deras pappa just hade kommit till Stockholm så ringde deras mamma.
– Då hade läkaren sagt till mamma att det inte fanns något mer att göra. Lussan var så svag att de inte trodde att hon skulle överleva natten, så vi fick direkt vända tillbaka till Göteborg, berättar Miccan.

Miccan berättar om tågresan dit, hur hela familjen satt knäpptysta i tre timmar, tysta och livrädda för att inte hinna fram i tid.
– När jag satt på tåget kommer jag ihåg att jag satt och mantrade för mig själv: “När jag sitter på det här tåget nu har jag två systrar och när jag sitter på tåget hem kommer jag inte ha det längre”, säger Miccan.

Väl på plats hade Lussan mirakulöst piggnat till, hon hade bestämt sig för att inte försvinna innan hela familjen var på plats. En sjuksköterskan kom in i rummet och Miccan berättar att när hon såg på sjuksköterskan så visste hon att det var kört.
– Hennes ögon var helt rödgråtna och då visste jag att hoppet var helt ute, säger Miccan.

Systrarna berättar om hur hela familjen flyttade in på sjukhuset. Lussan kunde inte uttrycka mycket känslor den sista tiden men familjen fick i alla fall tillbringa tid tillsammans.
– Lussan var en extremt levnadsglad person. Det är klart att hon inte ville dö, hon var 25 år. Vissa vill ju sövas ner men hon hade lyckats uttrycka att hon ville vara med hela tiden. Så mycket det gick, berättar Miccan.

Tidigt den 1 maj 2019 tog Lussan sitt sista andetag, endast 25 år gammal, omgiven av familjen. Steffi berättar att hoppet egentligen fanns kvar ända in i slutet.
– Hoppet försvann aldrig, jag kunde inte ta in alternativet att hon inte skulle leva. I situationen blir man ledsen och chockad men man plockar upp och kör, för det finns inget annat alternativ, säger Steffi.

Miccans och Steffis bearbetning

Efter att Lussan har gått bort har Miccans och Steffis bearbetningsprocess sett olika ut. Miccan var på jobbet tio dagar efter att Lussan gick bort och tänkte att hon behövde distrahera sig, men efter ett tag kraschlandade hon i en svår depression. Steffi var sjukskriven lite längre men kraschade igen för fyra månader sedan, nu är hon sjukskriven.
– Man kanske tror att sorg är som en uppåtkurva men så har det inte fungerat för oss eller för många av dem som lyssnar på podden. Det går upp och ner. Födelsedagar, årsdagar, högtider, det finns mycket som triggar igång sorgen, berättar Miccan.

Podden har varit ett sätt för systrarna att bearbeta Lussans bortgång och lyssnarna får följa med på deras upp- och nedgångar. Varje avsnitt har olika teman där systrarna berör olika delar av sorgen.
– Det vi märker att folk uppskattar är att vi är så fruktansvärt ärliga om våra erfarenheter. Man kan höra oss gråta och sekunden efter skratta. Vi pendlar mellan det tunga och det lätta. Det ger en bred bild av hur det är att vara en människa som går igenom sorg, säger Steffi.

I slutet av intervjun får Miccan och Steffi frågan om de vill säga något avslutningvis.
– Varje avsnitt avslutar vi med att säga “skål för Lussan”. Även här säger vi skål för Lussan, säger systrarna i kör.