Mikael blev kvinna men gick tillbaka till man – efter diagnoserna

Redan som barn var Mikael Rehlin Kruse en sökande själ. Han kände att han aldrig riktigt passade in, han hade svårigheter i skolan och med det sociala samspelet.

Han kände sig annorlunda, men kunde inte sätta fingret på varför. I 25-årsåldern träffade han den sex år äldre Linda via jobbet och de blev snabbt ett par. Efter knappt ett år köpte de en gemensam lägenhet.

– I Linda fann jag en energisk och driven person som ville utvecklas som människa. Hon hade många av de egenskaper jag själv strävade efter. Jag sökte fortfarande efter min identitet och ville utforska vidare. Med Linda kunde jag prata om allt, säger Mikael och berättar med ett leende att han inte förstod att Linda var förälskad förrän hon sa det till honom rakt ut.

– Jag tyckte att du var genomsnäll. Du dömer ingen och sätter inte folk i boxar. Och så gillade jag ditt utseende, helt i min smak, säger Linda och ler varmt mot Mikael.

Utforskade sin identitet som kvinna

Mikael avslöjade efter ett tag att han gillade att klä sig i kvinnokläder. Många tjejer hade nog reagerat negativt. Men inte Linda.

– Jag brydde mig inte och gav honom fri tillgång till min garderob. Jag ville hjälpa honom att utforska sin identitet som kvinna om det fick honom att må bättre. I den processen kom funderingarna kring vad en kvinna är och vad som är typiskt kvinnligt, säger hon och tillägger att transpersoner ofta sneglar på stereotyper med stora bröst, mycket smink, höga klackar.

Men är det verkligen dessa attribut som gör en kvinna?

– Själv sökte jag efter en känsla av välbehag och upprymdhet. För mig var det inget sexuellt, utan ett sökande efter en identitet att känna sig hemma i, säger Mikael.

I och med utforskandet av sitt kvinnliga jag trodde Mikael att han hade funnit lösningen på sitt dåliga mående.

– Jag var vilsen i mig själv och trodde att jag behövde bli kvinna för att känna mig hel. Jag hade aldrig riktigt landat i en maskulin identitet och känt mig bekväm i den, så jag trodde att en transition skulle få mig att må bättre …

Påbörjade en transutredning

Vad han inte visste då var att han hade Aspergers syndrom (högfungerande autism) samt add – funktionsvariationer som är medfödda och ärftliga. Många av de svårigheter han levde med är typiska för personer på autismspektrumet.

Något år efter att Mikael och Linda träffades påbörjade Mikael en transutredning, eftersom han funderade på om att hans problem kunde bero på könsdysfori, alltså när en person känner att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten och att det innebär ett lidande.

Han fick prata med en psykolog, men samtalen handlade mest om hans exekutiva svårigheter. Först halvvägs in i transitionen kom en övertygelse om att han var på rätt väg.

– Då kände jag att jag ville åldras som kvinna, inte som man, säger han och berättar att omgivningen peppade och stöttade honom på hans resa.

Efter reklamen: Se också: Transpersonen Kim födde barn – som pappa

Han tog östrogen och ville göra en bröstoperation. Däremot var han inte beredd att operera underlivet, eftersom det medför risker. Han bytte juridiskt kön och tog namnet Julia. I och med det fick han tillgång till den kvinnliga sfären, som exempelvis omklädningsrum för kvinnor.

– Men jag kände mig aldrig bekväm med att byta om där, mest av hänsyn till andra kvinnor. Jag hade ju kvar mitt könsorgan, det kändes fel, säger han.

Någon bröstoperation blev aldrig av och i dag är Mikael tacksam för det.

Reagerade negativt på östrogenet

Östrogenbehandlingen påverkade hans känsloliv, och i och med det sattes hela relationen på prov. Linda beskriver det som att Mikael – eller Julia som han nu hette – alltid var lite på tårna och lättirriterad. Men trots att det var tufft kände de aldrig att de ville ge upp om varandra. Kärleken var fortfarande stark och 2016 gifte de sig.

– Jag älskade Linda och Julia, vi var fantastiska ihop, säger Linda och tittar ömt på Mikael.

– Men min fru var hyperkänslig och lättstött. Jag kände att jag hela tiden fick tassa på tå och krusa. Att söka efter sin identitet är i sig jobbigt och med östrogen blev det ännu jobbigare. En känslomässig berg-och-dal-bana.

Efter ett halvår började Mikael med testosteronhämmare för att få en kvinnligare kropp. Då hade det inte gjorts någon uppföljning på hur han svarade på östrogenet eller hur han mådde i sin transition.

2015 drabbades han av en förlamande trötthet och nedstämdhet. Han blev andfådd bara av att gå upp för en liten trappa. Han trodde att det berodde på stress eller dålig kondis. Men blodprover visade att han led av svår blodbrist, vilket var en konsekvens av testosteronhämmarna. Dessutom drabbades han av säsongsallergi, troligen på grund av östrogenet. Mikael hade aldrig tidigare varit allergisk.

Ifrågasatte sin transition

Åren 2013–2020 beskriver paret som de mörkaste i deras liv. För även om Mikael gjorde allt för att leva som kvinna så mådde han inte bättre. 2015 gjordes en adhd-utredning, men den visade inget avvikande. Slutsatsen var att Mikaels svårigheter handlade om ett beteendemönster.

Linda skakar på huvudet.

– När den ena har adhd blir ofta relationsdynamiken skev, då den andre intar en föräldraroll. Precis så var det för oss, och det är inte sunt i en relation, säger hon.

När Mikael insåg hur mycket hans kropp tog stryk av hormonerna utan att han mådde bättre psykiskt, började han ifrågasätta sin transition. Var detta verkligen svaret på hans identitetssökande?

– Jag hade trott att jag skulle följas upp mer regelbundet, säger han och berättar att han 2021 började trappa ner på östrogenet eftersom det fick honom att må så dåligt. Han började ifrågasätta om han skulle leva som kvinna och ville utvärdera hur han skulle känna sig utan östrogen.

– Jag kom fram till att jag inte ville fortsätta och att svaret på mitt sökande nog fanns någon annanstans, säger Mikael.

Könsdysforin handlade om autism och add

I november 2021 genomgick han en ny neuropsykiatrisk utredning. Redan efter första samtalet förstod läkaren att han är på autismspektrumet. När beskedet att han har Aspergers syndrom och add föll pusselbitarna på plats.

– Mitt sökande handlade aldrig om könsdysfori, utan om autism och add. Jag fick äntligen svar på ett helt liv av sökande efter en identitet. Det var en stor lättnad. Identitetsförvirring är vanligt bland personer med autism. Det var alltså inte mig det var fel på, det var min hjärna som fungerade på ett annorlunda sätt, säger Mikael.

När paret började fördjupa sig i forskning om transition och autism insåg de att kopplingen är vanlig – personer med autism och andra neuropsykiatriska diagnoser upplever oftare könsdysfori. De började fundera på om identitetsökandet ibland då bottnar i autism och inte nödvändigtvis i att vara i fel kön.

– Att gå in i en transition, utan att först noga undersöka eventuella bakomliggande orsaker, kan få stora konsekvenser. Att transitera är en livsomvälvande process och man måste verkligen vara införstådd med vad man gör. Här har vården ett stort ansvar, säger Mikael med eftertryck.

Kritiska till att låta barn byta kön

Att paret vill lyfta sin historia beror på att de är kritiska till hur lättvindigt vården och juridiken i dag bejakar människors önskan att byta kön, inte minst barn. Ett nytt lagförslag föreslår att barn från tolv år, med vårdnadshavarens medgivande och utan vårdens inblandning, ska kunna byta juridiskt kön.

– Det finns något i detta som är farligt! Barn ges pubertetsblockerande hormoner, vilket påverkar dem resten av deras liv, utan att man tar reda på varför barnet upplever sig leva i fel kön. Könsdysfori har ökat i Sverige med 1 800 procent sedan 60-talet. Samtidigt finns inget utrymme för diskussion kring den extrema ökningen, säger Linda.

Både Linda och Mikael är upprörda över hur ensidigt debatten förs och hur man blundar för fakta. Transaktivister menar att ökningen beror på ett mer öppet och accepterande samhälle.

– Så kan det vara till viss del. Samtidigt känns det märkligt att så många unga i dag är övertygade om att ett könsbyte kommer att få dem att hitta sin identitet.

Ångrar inte sin transition

Mikael anser att könskirurgi ska tillåtas först efter noggrann medicinsk och psykisk utredning. För när det väl är gjort finns ingen återvändo.

De funderar över om ökningen av könsdysfori, som tog fart 2014 då Facebook och Instagram blev stort, bland annat beror på att unga ständigt exponeras för ouppnåeliga idealbilder som får många att tro att det är något fel på dem. Samtidigt har en ny trans-subkultur uppstått som också bidrar till att bekräfta och peppa unga personer som vill byta kön.

– Men om man ifrågasätter eller problematiserar så anklagas man för att vara transfobiker. Om man är emot att barn ska få pubertetshämmande hormoner är man för att barn dör i suicid. Det är så mycket hat … Men jag har levt med en transperson i sju år och jag vet vad jag talar om när jag säger att det har ett pris. Det är inget man ska gå in i lättvindigt, påpekar Linda.

Mikael nickar medhållande.

– Jag hamnade i transspåret för att jag hade autism. Under sju år var jag extremt trött, håglös och begränsad på grund av hormoner. Relationen tog stryk. Jag hade kunnat lägga tid och energi på annat, en karriär till exempel, men i stället gick mycket energi till att må dåligt. Allt kretsade kring mig och min identitet. På ett sätt är det sju förlorade år, säger Mikael lågt.

Men så lyser han upp och greppar Lindas hand.

– I dag är vi på en bra plats och jag mår mycket bättre. Jag ångrar inte transitionen, men jag känner sorg över allt lidande jag fick utstå under resan. Om jag hade fått mina diagnoser tidigare så hade jag nog aldrig valt att byta kön.