Monikas man fick cancer: "Förlorade honom innan han dog"

Vi träffas hemma hos Monika Nyström, i hennes trivsamma radhus i Åkersberga norr om Stockholm. Det är samma hus som hon och hennes man Tomi flyttade in i för många år sedan, då när barnen, Elias och Selma, var små.

Något senare, när Elias var 4 och Selma 2, fick Tomi ont i ryggen. Det visade sig vara en tumör.

– Vi blev väldigt rädda. Min första tanke var, kommer han att dö nu? Senare på kvällen, när vi nattat barnen, satte vi oss i soffan och jag grät.

Då tittade han på mig och sa: om jag ska klara det här kan jag inte trösta dig samtidigt.

Från den tidpunkten bestämde sig Monika för att aldrig belasta Tomi med sin rädsla, sorg och förtvivlan.

– Vi kunde inte närma oss varandra känslomässigt. Och jag tror att vi båda kände oss väldigt ensamma.

Monika berättar att hon gick in i ett överlevnadsläge, hon gick ner i vikt, sov dåligt. Samtidigt kände hon sig stark.

– Alla sa åt mig att ”nu måste du vara stark”, och det blev min uppgift.

Under ett och ett halvt år fick Tomi cellgiftsbehandlingar i omgångar, allteftersom cancern spred sig.

– Det är en lång tid att inte kunna prata med varandra, att leva i ett vakuum. Ovissheten var det värsta. På många sätt hade han redan lämnat mig. Samtidigt kunde jag inte börja sörja, för han fanns ju kvar, och han levde. Jag hoppades förtvivlat att han skulle leva. Samtidigt fanns en annan tanke: Om vi fortsätter så här i flera år till, kommer jag att klara det?

Ilskan och förtvivlan mot slutet

Tre veckor innan Tomi dog hade han och Monika fått veta att inget mer fanns att göra. Inga fler behandlingar skulle sättas in.

– Då förstod jag att han skulle dö. Jag märkte också hur Tomi gick in allt mer i sig själv. Men samtidigt kunde han inte ta in att han var döende. Det var svårt, vi kunde ju inte prata om vad som skulle hända. Samtidigt var vi ense om att barnen skulle vara med hela tiden, Tomi hade alltid varit väldigt mån om Elias och Selma.

De kommande veckorna sov Monika tre timmar per natt.

– Jag fungerade inte, var i ett katastrofläge, ett tillstånd av en extremt upphöjd närvaro. Det går inte att ta in att någon man älskar snart inte kommer att finnas. Man försöker bara ta sig igenom det, timme för timme.

Den sista tiden var Tomi arg och förtvivlad.

– När han var hemma och hälsade på fick jag hjälpa honom med det mesta. Han ville inte det. Du ska inte vara min vårdare! skrek han. Sedan grät han och sa att han var orolig för att

jag skulle vilja skilja mig. ”Men det är ju jag som är rädd att du ska lämna mig…”, svarade jag.

Morgonen den 29 juni 2009 dog Tomi i sömnen, 34 år gammal.

Monika hade varit orolig för att barnen skulle bli rädda; att döden skulle bli våldsam, eller att hon själv skulle börja gråta hejdlöst.

– Men allt var stillsamt. Precis efteråt kände jag lättnad. Nu kunde jag äntligen börja sörja.

Föreläser om barn sorg

Nio år har gått. Monika har varken ältat eller känt skuld. Hon har heller aldrig varit rädd för döden.

– Det har nog hjälpt mig. Jag har inte behövt lägga onödig energi på att fråga mig varför just Tomi fick cancer, och jag har aldrig känt skuld över vad jag tänkt och känt. Jag har också alltid accepterat att döden finns. Min egen sorg har jag kunnat hantera, även om längtan efter Tomi har känts förtvivlat svår i perioder.

Sorgen tar sig olika uttryck, och växlar i styrka, beroende på olika situationer.

– Det mest tragiska är att barnen förlorade sin pappa. Jag tänker ofta på hur Tomi hade varit som pappa, nu när de är i tonåren. Ibland, när jag är riktigt trött, kan jag tänka att han nog varit en bättre förälder än jag, han hade så bra tålamod, och var fotbollsintresserad.

Finns det något du önskar hade blivit annorlunda?

– Ja, både jag och Tomi fick träffa en kurator, men bara var för sig. Vi hade behövt få hjälp tillsammans att kunna prata om vad vi tänkte och kände.

Över lag önskar Monika att sjukvårdspersonalen hade varit tydligare.

– Jag fick inte vara med på Tomis möten med läkarna. Han ville inte det. Men det hade varit bra för mig. Och jag är övertygad om att om personalen förklarat detta för Tomi så hade han ändrat sig.

Monika reagerade också på att barnen inte fick någon hjälp att bearbeta att deras pappa skulle dö. Hela det ansvaret lades på Monika, som efter Tomis död började föreläsa om barns sorg och behov när en förälder dör.

– Det känns fint att ha kunnat göra något meningsfullt av mina erfarenheter.

Foto: Stefan Jerrevång, privat

Monika Nyström

Ålder: 42

Familj: Elias, 15 och Selma, 13 år.

Bor i: Åkerberga utanför Stockholm.

Gör: Förskolechef, föreläsare och författare.

Läs mer:

Vad gör man när någon man älskar snart ska dö?

Ta dig genom sorgen – psykologens råd

De 7 värsta sakerna du kan göra när du sörjer