My Skarsgård: Cancern fick mig att dricka

Cancerbeskedet blev för svårt att hantera för My Skarsgård. För att döva dödsångesten började hon dricka. Det blev början på en ond spiral – som till slut tvingade henne att ta itu med sina inre demoner.

Sexbarnsmamman My Skarsgård, 55,  levde ett glamouröst liv med goda middagar, fina viner och fester. Och som gift med Stellan Skarsgård var utlandsresor rena vardagen.

– Vi umgicks i kretsar där det var helt naturligt med vin till maten varje dag. Jag drack mindre än de flesta i bekantskapskretsen, och tyckte att jag var måttlig med alkohol. Men nu inser jag att jag ändå drack mer än genomsnittssvensken.

My födde sex barn under den här tiden, och under graviditeterna drack hon förstås inte alls. Dessutom utbildade hon sig till läkare.

Och det var då, precis när hon var klar med sin examen 1998, som hon råkade ut för en livskris, som blev för svår att hantera.

– Jag fick veta att jag hade elakartad livmoderhalscancer. Eftersom jag hade läst gynekologi visste jag hur allvarligt det var. Jag opererades, och varje återbesök var en mardröm. Jag var livrädd för att cancern skulle komma tillbaka, att inte få finnas där för mina barn när de växte upp…

Så här i efterhand kan My se att det var då hon började tappa kontrollen över sitt drickande.

Dödsångest av cancerbesked

– Min dödsångest var så stark och alkoholen blev ett sätt att fly. När jag drack kände jag mig helt lugn, oron för att dö försvann. Men sedan var jag tvungen att dricka mer och mer för att uppnå samma effekt. Jag förstod inte att det bara kändes bättre för stunden.

Under den här tiden blev My känslomässigt beroende av Stellan.

– Jag mådde så dåligt att jag inte ville vara ensam. Så hela familjen följde med när Stellan filmade runtom i världen. Och vi hade alltid vänner som hälsade på. Jag minns 2002, vi bodde i Rom i tre månader och hade 42 gäster under den tiden. När de kom till oss hade de semester och såg varje dag som en fest. Det blev mycket drickande, som det lätt blir på semestern.

Kanske blev alla gäster också ett sätt för My att normalisera sitt drickande inför sig själv.

– Det var här jag verkligen passerade min tröskel. Det blev som en ond cirkel. Jag tänkte att jag drack för att må bättre, men drickandet gjorde på sikt att jag bara mådde sämre. Jag blev deprimerad. Men det sambandet kunde jag inte se då.

”Mitt drickande hade förstört vårt äktenskap”

Hur påverkade ditt drickande äktenskapet?
– Jag var som sagt oerhört beroende av Stellan, men vartefter tiden gick tog alkoholen hans plats. Jag blev trött och känslomässigt avstängd och var nog inte så rolig att leva med.

En dag i början av 2006 kom Stellan hem och berättade att han inte ville fortsätta relationen.

– Mitt drickande hade förstört vårt äktenskap. Och för mig rasade allt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna resa mig igen. Det kändes omöjligt att leva utan Stellan.

My drack mer och mer, för att försöka döva ångesten – trots att hon hade börjat kräkas blod.

– Jag trodde att jag hade fått skrumplever, men jag vågade inte söka hjälp. Jag behövde alkoholen. I stället väntade jag på att dö, på att få en störtblödning. Jag stod i badrummet och kräktes med handen för dörren, så att barnen inte skulle komma in och se mig…

Det var som om My gav upp allt. Till slut såg hennes syster till att hon fick kontakt med en psykiater. Hon lades in på en psykiatrisk avdelning för deprimerade, och blev avgiftad. En läkarundersökning visade att hennes levervärden var dåliga. Men det hade inte gått så långt som till skrumplever. Och My höll sig nykter – i två månader.

Gömde vin och sprit hemma

– Jag var så lättad över att min lever inte var förstörd. Samtidigt tog min sjuka alkoholisthjärna det som en möjlighet att fortsätta dricka. En dag när jag hade permission gick jag plötsligt in på Systembolaget och köpte en flaska vodka. Jag var som en zombie. Det var jag, men ändå inte jag, som köpte den där flaskan. Sedan åkte jag tillbaka till psykiatrin och började smutta utan att någon märkte. När jag blev utskriven kom jag väldigt snabbt upp i samma mängder alkohol som tidigare, det var kopiösa mängder.

My berättar att hon började varje dag med alkohol för att dämpa ångesten, abstinensen och skakningarna. Hon ljög, gömde vin och sprit hemma och visade inte för någon att hon hade börjat dricka igen.

– Jag kände mig förskräcklig och opålitlig som betedde mig så här. Det ledde till ett enormt självförakt. Varje dag lovade jag mig själv att sluta i morgon.

Så kom vändpunkten. Den 20 december 2006 gick My upp till sin bror, som bor i lägenheten ovanför hennes. Abstinensen var outhärdlig. Hon tog tag en flaska punsch, och när hon hörde att brodern kom gömde hon sig i garderoben.

– Jag minns fortfarande känslan precis när han öppnade garderobsdörren. Skammen var obeskrivlig. Min bror tittade på mig och sa åt mig att söka hjälp. Då hörde jag mig själv säga att jag måste dricka lite först. Så fruktansvärd var abstinensen.

Men därefter var det som om hela Mys försvar rämnade. Hon fick kontakt med sin sårbarhet, och med ens stod det så klart att hon inte kunde fortsätta så här längre. Hon hade nått sin botten.

– Jag kände att jag skulle göra vad som helst för att slippa må så här dåligt.

En vän följde My till beroendemottagningen Maria Pol i Stockholm. Där blev hon kvar i sex dagar. Efter det åkte hon raka vägen till behandlingshemmet Nämndemansgården i Skåne. My hade aldrig tidigare pratat med någon om sitt drickande.

– Det blev en kick för mig att komma dit och prata med andra i samma situation. När jag förstod att jag inte var ensam, då släppte skammen.

”Skammen släppte när jag förstod att jag inte var ensam”

Att bli nykter blev ett projekt som var viktigare än någonting annat.

– Jag förklarade för barnen att det skulle ta tid, att jag var tvungen att jobba med mig själv. Jag mådde dåligt över att jag varit frånvarande som mamma, därför kändes det så skönt att vara på rätt väg. Och att de stöttade mig helhjärtat.

Nu har det gått fem år sedan My blev ertappad av sin bror. En viktig del i tillfrisknandet har varit att tala öppet om alkoholismen.

– Det har hjälpt mig att bli nykter. För när jag pratar om det minns jag precis hur det var. Många glömmer, och tänker till slut att det var nog inte så farligt. Då är risken stor att man faller tillbaka. Nu är jag med i en självhjälpsgrupp tillsammans med andra nyktra alkoholister. Och jag brinner för att hjälpa andra, säger My och böjer sig ner för att klappa om sin blandrastik Gaija, som under hela intervjun legat troget vid hennes fötter.

– Gaija är väldigt viktig för mig. Att köpa henne blev en symbolisk handling som visade att jag bestämde över mitt eget liv. Det var en viktig insikt. Jag hade kämpat så hårt för att bli nykter, och självständig. Nu kunde jag bestämma alldeles på egen hand att jag ville köpa en hund.

I dag har My utbildat sig till alkoholterapeut. Och hon är kursledare för Prime for Life, en utbildning som förebygger alkoholism. Hon är också med och driver beroendecentret Myggebo behandling och retreat, på Ljusterö utanför Stockholm.

I dag kan My känna att det trots allt kom ut något positivt av skilsmässan mellan henne och Stellan.

Skilsmässan kan leda till något bra

– Jag blev ju tvungen att ta ansvar för mitt eget liv. Jag tvingades börja jobba med mig själv, och växte som människa. Det är ett arbete som har hjälpt mig att bli nykter.

Och barnen, vad säger de?
Det blir tyst en lång stund. My säger ”Åh”, så blir det tyst igen. Vi sitter så ett tag innan hon tar sats och berättar om en dag för några år sedan. Hon var nykter sedan drygt ett år tillbaka, och låg hemma med influensa. Dottern Eija, som då var 17 år, kom hem från skolan och tittade på henne. Sedan gick hon bara i väg.

– Jag såg direkt i hennes ögon att något var fel. Så jag gick efter och frågade. Och hon sa ”Det borde väl du veta”. När jag frågade om hon trodde att jag hade druckit började hon gråta. Usch, det var jobbigt. Men nu pratar vi mycket om det här. Barnen tycker att det är bra att jag är öppen med mitt missbruk.

Har du några drömmar för framtiden?
– Måste man ha det? Mitt liv är fantastiskt. Innan jag blev nykter kunde jag inte i mina vildaste fantasier tro att det skulle bli så här bra. Det bästa jag vet är att åka till landet en beckmörk fredagskväll, lägga mig i soffan och känna lugnet och tystnaden. Dagen efter tar jag med mig Gaija ut i skogen och plockar svamp. Nu är jag närvarande igen, både för mig själv och för mina barn. Jag behöver inte fly, eller döva alla jobbiga känslor. Det gör mig lycklig.

AV: Kristina Rosenberg

BILD: Lars Nyman