Nadira: "Jag fick cancer när jag var gravid"
Under 2016 levde Nadira ett hektiskt liv samtidigt som hon och hennes dåvarande sambo försökte bli gravida.
– När vi hade försökt i två år lade vi det åt sidan och tänkte att blir det så blir det. Vi hade båda fullt upp på jobbet och var ganska stressade, säger hon.
När hon kände en knöl i bröstet tänkte hon att det var något hormonellt och tog det inte på allvar. När hon kissade blod tänkte hon att det var en urinvägsinfektion, men åkte ändå in till akuten för att få antibiotika.
– Jag fick en remiss till urologen och en vecka senare fick jag ett brev där det stod att jag var för ung för att utredas för cancer, berättar hon.
Nadira blev allt svagare och fick stanna hemma från jobbet. När hon fick blödningar misstänkte hon missfall och hos läkaren bad hon om en undersökningar av knölen i bröstet.
– Då flyttades snabbt fokus till mitt bröst och läkaren sa att det inte såg bra ut och att jag skulle behöva en snabb operation och eventuellt cellgifter om det visade sig vara cancer. Min första fråga var hur länge jag skulle behöva vara borta från jobbet. Så inne i mitt arbete och i mina åtaganden var jag. I bästa fall tre månader svarade han. Jag blev rädd men behövde ha kontroll över läget, berättar hon.
Fick bröstcancer som gravid
Nadira fick en remiss till Bröstcentrum. Under tiden gjorde hon ett graviditetstest som visade sig vara positivt.
– Det var inget säkert svar eftersom det fanns en bakomliggande risk att jag kunde ha haft missfall. Mitt huvudfokus var nu att bli av med knölen i bröstet, berättar hon.
Mammografin och ultraljudet visade på flera knölar, både i bröstet och i lymfkörtlar i armhålan och det togs en biopsi. När en plastikkirurg kallade Nadira tänkte hon att det betydde goda nyheter.
– Ibland tar man bara bort tumören och då behövs en duktig plastikkirurg. Det kändes som mina odds var bra, vilket kirurgen bekräftade. Han sa att jag hade cancer men att han skulle bota mig. Vi diskuterade hur snygga bröst jag skulle få i, det var ett trevligt möte. Jag hade ändå tänkt att lyfta brösten någon gång. Jag blev jätteglad, men allting kändes overkligt. Jag var orolig att det låg något misstag bakom, att det blandat ihop provsvar. Det kändes för bra för att vara sant, det var någonting som inte stämde.
Fortfarande visste inte Nadira med säkerhet om hon var gravid eller inte, men en eventuell graviditet skulle inte påverkas av ingreppet och cellgifterna lovade läkaren. Men under nästa läkarbesök fick Nadira och hennes dåvarande fästman nya besked, besked som gick tvärtemot de tidigare. Nu hade de fått alla provsvar och det visade sig att cancern var allvarligare än de hade trott.
– Jag kände mig lurad, arg och vilseledd. Hur skulle det bli med barnet, om jag nu var gravid, undrade jag. De sa att jag måste göra abort för att ha en chans att överleva.
Cancern växte fort
Sedan gick allting väldigt fort. Nadira blev första prioritet av alla patienter. Nu måste man agera fort, för cancern växte snabbt.
– Jag bad om ett ultraljud, jag måste ju få veta om jag var gravid. Jag tänkte väldigt rationellt, något jag har från mitt yrke som jurist. Jag behövde all fakta för att veta vad jag hade att handskas med, berättar hon.
Det visade sig att Nadira var gravid i vecka åtta.
– Ultraljudet var bokat på en abortavdelning, något de inte hade sagt innan. Då förstod jag vad syftet med undersökningen var, att jag skulle göra abort. Jag ville se en bild på mitt barn, för mig var det väldigt viktigt, vilket beslut jag än skulle ta. Jag har en väldigt hög moralisk tröskel. Jag hade försökt bli med barn i två år, och att barnet var efterlängtat var hela kärnpunkten kände jag. Även om det var en konstig tidpunkt så kände jag att det fanns en mening med det här barnet.
Men Nadira kunde inta ta något beslut då. Läkarna uppmanade återigen till abort.
– De trodde inte att jag skulle överleva graviditeten. Och skulle jag överleva kunde man ta ut barnet i vecka 24 och vi skulle då räknas som två olika patienter, båda med oviss utgång, säger Nadira.
Nadira bestämde sig för att behålla barnet, utan att veta om någon av dem skulle överleva. Men hon skulle hålla ut och bära barnet tills det var färdigt.
– ”Håll ut” var mitt mentala mantra. Om jag inte skulle överleva ville jag att min fästman och min familj skulle ha det här barnet, som en gåva. Jag hade även pratat med min son som var 17 år då. Han sa: ”mamma, jag känner dig, ni kommer båda att klara av det här”. Han ville ha både sin mamma och sin lillebror och det gav mig kraft att gå vidare. Kanske hade jag gjort abort om min son hade tyckt det, menar hon.
”Hade inte överlevt om jag inte varit gravid”
Utåt var Nadira samlad och fokuserad, något som behövdes om hon skulle klara det här, men i sin ensamhet gick hon sönder.
– Ensam i bilen, när jag körde till och från behandlingar lyssnade jag på min spellista som hette ”cancer”. Jag skrek och grät och förbannade allt. Jag släppte ut all sorg, ilska, rädsla och frustration, berättar hon.
Hon tror att det var gravidhormonerna som gav henne styrkan att fortsätta och våga tro.
– Jag tror inte jag hade överlevt cancern om jag inte hade varit gravid. Men det var så overkligt, att jag bar både liv och död inom mig samtidigt. Det är känslor som är svåra att beskriva, säger hon.
Nadiras bröst opererades bort samt den spridda cancer de kunde se i lymfkörtlarna. Hon kunde inte magnetröntgas då hon var gravid, så läkarna arbetade i blindo.
– Operationen gick bra och efter två veckor började jag med cellgifter, som var anpassade efter min graviditet som nu var i vecka 14.
Dagarna efter operationen bestod av provtagningar, behandlingar, ultraljud och samtal med läkare.
– Den enda gången jag njöt av min graviditet var under ultraljudet, det var min tid med bebisen, säger hon.
Den 15 augusti 2017 föddes Rasmus i vecka 32 i den kungliga salen på gamla Karolinska. Förlossningen gick bra och Nadira berättar om känslorna när hennes son äntligen låg på hennes bröst.
– Under en minut ungefär fick jag ha honom intill mig. Han var så liten, jag var livrädd för att jag skulle göra honom illa. Känslan av att ha gått i mål och levererat honom var otrolig. Godheten hade vunnit. Vi hade vunnit. Jag kände sådan lycka och tacksamhet, säger Nadira.
Hjärtat stannade
Lilla Rasmus hamnade i kuvös på neonatalavdelningen och Nadira på uppvaket.
– Där låg jag utan bebis när alla andra mammor hade sina bebisar på bröstet. Jag hade min bästa kompis, fästman och mamma där. Då och då rullades jag in till Rasmus och fick titta på honom. Det var läskigt att se honom i kuvösen med alla slangar men lättand var den största känslan. Jag hade klarat av min stora uppgift, säger Nadira.
Nadira gråter när hon berättar om vad som hände sedan. Det andra dygnet flyttades Rasmus till Danderyd och Nadira skulle åka med i egen ambulans. Men plötsligt var hon medvetslös.
– Min kropp hade tagit mycket stryk för att leverera barnet och då var det som om kroppen stängde av. Under ett tillfälle stannade mitt hjärta och ingen visste om jag skulle överleva. Min fästman fick samtalet att jag kanske inte skulle klara mig, samtidigt som han skulle ta ställning till vem av oss han skulle vara med. Var med barnet, han är viktigast, sa jag. Det var väldigt traumatiskt för oss.
Men Nadira överlevde och kroppen började återhämta sig. Efter fyra veckor på sjukhuset skulle hon gå på de starkare cellgifterna, men kroppen klarade inte av dem så de övergick till strålbehandling. Efter avslutad behandling väcktes tanken på det som skulle bli Fenixbandet, en ideell förening som hjälper personer med cancerrehabilitering.
– Man är långt ifrån friskförklarad även om man är färdigbehandlad. De flesta står där dels med ett psykiskt trauma, men också biverkningar av alla mediciner. Man ska vara tacksam för att man är botad, men sen då?
Nadira började nätverka intensivt och planer på att anordna en gala till förmån för rehabilitering tog fart.
– Jag vill hjälpa cancerdrabbade att komma tillbaka till sitt nya liv, för livet blir aldrig detsamma. Jag vill ge dem som behöver en röst och dela med mig av hur det är att vara i de värsta stunderna.
Återfallsrisken är hög
I november förra året var det premiär för den första galan på Östasiatiska museet i Stockholm och de samlade in över 35 000 kronor, bland annat genom biljettintäkter, lotterier och auktioner. Just nu planerar de för Sveriges första TV-gala för cancerrehabilitering som förväntas sändas under 2020.
Nadira är cancerfri just nu, men återfallsrisken är hög. Hon har fortfarande tio år kvar av den antihormonella behandlingen, som hon inte har påbörjat än på grund av många biverkningar.
Men hon mår bra och är är tacksam över att hon lever.
– Jag gör mitt bästa för att göra min livstid så meningsfull som möjligt. Jag har också tur som har en familj där alla är superhjältar. Jag har respekt för läkarnas kunnighet och vad de då ställdes inför, men jag är överlycklig för att jag lyssnade på min instinkt och att jag idag kan leva i glädje över mitt livsval. Min rehabilitering är också att hjälpa andra.
Av Anne Haavisto
Foto: Stefan Jerrevång
Läs mer:
Forskare har hittat cell som kan döda all cancer