Noomi Sundström: Jag fick cancerbeskedet när jag planerade mitt drömbröllop

Noomi Sundström var mitt i livet och planerade sitt drömbröllop. Då fick hon veta att hon hade bröstcancer. Långt senare, när behandlingen var klar, kom chocken.

Noomi Sundström, 36 år, och hennes sambo Peder var i full gång med att planera sitt bröllop, i en liten kyrka i Västerbotten. Även sonen Gabriel, 2 år, skulle förstås vara med.

Någon månad tidigare hade Noomi hittat en knöl i vänster bröst, men efter mammografi, ultraljud och biopsi hade läkarna konstaterat att den var ofarlig.

– Men Peder tyckte att jag borde undersöka den igen. Jag tyckte mest att han tjatade, och kände mig som en hypokondriker när jag gick till läkaren ännu en gång.

Nu undersöktes Noomi även med magnetröntgen.

Midsommaren firades utan oro. Och ett par dagar senare hade Noomi tid för återbesök. Peder frågade om han skulle följa med.

– Det var väl bra tyckte jag, för då kunde vi gå och köpa dekoration till bröllopstårtan efteråt.

”Du har bröstcancer”

Hos läkaren fick hon ta fler prover. Och efter en timmes väntan kom beskedet: ”Du har bröstcancer”.

– Jag hörde knappt vad han sa. Jag minns bara att läkaren tog tag i mig och frågade: ”Hör du vad jag säger?”.

Tumören hade hunnit spridit sig till armen. Den var snabbväxande, aggressiv och stor som en tumme – vilket gjorde det omöjligt att operera bort den. Risken var för stor att Noomi skulle förlora funktionen i armen. I stället skulle man först försöka minska den med hjälp av cellgifter.

”Jag fick köpa en peruk i stället för hårförlängning”

Noomi och Peder gick tillbaka till bilen. De sa inte ett ljud till varandra. Efter en stund började Peder gråta. Men Noomi var som en stenstod, hon kunde inte ta in allvaret.

– Jag började strukturera och planera, och såg på allt som ett jobbprojekt som måste fixas. Hur skulle vi göra med bröllopet? Kunde vi gifta oss mellan två cellgiftsbehandlingar? Skulle vi ta bröllopsfotona nu så att jag inte behövde se sjuk ut på korten? Jag gick till och med och köpte en bröllopsklänning.

Precis före cancerbeskedet hade Noomi handlat hårförlängning till bröllopet i en specialbutik i stan. Nu fick hon gå dit och skaffa peruk istället.

– Det kändes totalt surrealistiskt …

Dagen före första cellgiftsbehandlingen gick hon och Peder på en Depeche Mode-konsert.

– Vi skulle partaja och ha kul, för jag visste inte hur jag skulle må sen. Men jag fick inte fart på mig själv. Det klack bara till och jag kände att, nej jag vill inte ha bröllopet.

Så de sköt det på framtiden, och en tuff tid började. Noomi, som var van att ha full koll på allt, styrde inte längre över sitt liv.

– Det var någon annan som dikterade när jag skulle få behandling, och jag kunde bara rätta mig efter det. Först kändes det jobbigt, men efter ett tag blev det något jag höll mig fast vid.

Cellgiftsbehandlingar och strålning

Noomi gjorde allt för att vara positiv och intala sig att allt skulle gå bra.

– Jag vågade inte tänka något annat. Efter den första cellgiftsbehandlingen kunde jag känna att tumören under armen blev mindre, och det gav en positiv känsla.

Tumören krympte som den skulle, och hela bröstet opererades bort. Därefter följde fler cellgiftsbehandlingar, strålning och läkemedlet Herceptin, under ett år.

Noomi motade bort jobbiga tankar genom att sjunga och spela musik. Och hon försökte aktivera sig, lekte med Gabriel, gick i skogen, följde med Peder till jobbet, sydde nya gardiner.

Under korta stunder kunde tankarna snudda vid att Gabriel kanske skulle få växa upp utan sin mamma.

– Men jag tror att Peder tänkte ännu mer på det, att det skulle kunna bli bara han och Gabriel …

”Jag och Peder har verkligen kommit närmare varandra”

Under strålbehandlingen kände sig Noomi relativt frisk och började jobba deltid. Och det var då allvaret kom ikapp.

– Folk sa att jag såg frisk och pigg ut och frågade om det inte kändes bra nu. Men jag ville bara gå och dra ett gammalt täcke över mig. Allt kändes meningslöst.

Noomi hamnade i ett chocktillstånd. Hon låg och skakade i sängen, spände sig tills hon krampade, eller sov i hela dagar.

Posttraumatiskt stressyndrom

Läkarna gav henne diagnosen PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom. Och hon blev sjukskriven igen.

En av Noomis bästa vänner, som är psykiatriker, förklarade att det är vanligt med krisreaktioner efter svåra sjukdomar.

– Det gjorde att jag inte behövde känna att det var något konstigt med att bli deprimerad, och det var skönt.

För Noomi, som var den som brukade stötta vänner i kris, blev nu situationen den omvända.

– Plötsligt kom mina vänner med sympatier och frågade om jag behövde prata. Det var ovant och jag hade svårt att sätta ord på vad det var som var jobbigt.

Med hjälp av kuratorssamtal och antidepressiv medicin tog Noomi sig sakta tillbaka.

– Våra samtal handlade mycket om hur jag såg på mig själv, det här att vara en duktig flicka. Och så fick jag pepphjälp att börja röra mer på mig.

Fem år senare

Det var som värst i ett halvår, sedan började det lätta. Nu har det gått fem år sedan Noomi först upptäckte den där knölen i bröstet.

– I dag ser jag mig själv som frisk. Jag går på kontroll varje halvår, och i stället för vänster bröst har jag en protes. Men jag ska snart göra en operation för att bygga upp ett konstgjort bröst. Det ska bli skönt att kunna ha vilka kläder jag vill, men jag har aldrig känt att min identitet som kvinna sitter i brösten.

Peder har hela tiden varit Noomis största stöd.

– Tack gode Gud att jag träffade honom innan det här hände, säger Noomi och kan inte hålla tillbaka tårarna. Vi har verkligen kommit närmare varandra, och några relationskriser har vi inte hunnit med.

Sommaren 2007 gifte sig Noomi och Peder, och i december 2010 föddes Ebba. Tankarna på att skaffa ett barn till fanns redan innan Noomi blev sjuk. Efter bröllopet, tänkte de. Nu blev det sex år mellan syskonen.

Noomi tänker mer på återfall nu än förut.

– Och jag tänker på döden. Men jag har en stark gudstro sedan barndomen, som hjälper mig. För min egen del skulle det inte vara så farligt att dö, men jag skulle tycka att det var jättejobbigt för Peders och barnens skull.

Sjukdomen har gjort Noomi mer eftertänksam, hon springer inte bara på i livet. Och att bli chef och göra karriär är inte särskilt viktigt längre.

– Jag har gjort det där. Nu vill jag ha kul och fokusera på familjen.

Rosa bandet stöder forskningen

Bröstcancer är fortfarande den vanligaste cancerformen bland kvinnor. 80 procent av dem som drabbas överlever, men målet är förstås att ännu fler ska klara sig. Om du vill göra en insats för forskningen kring bröstcancer kan du lämna ett bidrag till cancerfondens Rosa bandet-kampanj här

AV: Pernilla Rönnlid

FOTO: Lennart Dannstedt