Petra Nielsen: Jag valde karriären före barn

Det är lätt att ångra livsavgörande val man gjort, om man inte kommer ihåg hur det faktiskt var när man tog det – hur ens tillvaro såg ut, hur man tänkte och kände. Men för Petra Nielsen, 47 år, är det en självklarhet att minnas varför hon beslutade sig för att inte skaffa barn.

– Tankarna på ett eget barn har kommit först nu, det skulle vara jättevälkommet. Men jag är realist, jag förstår att chansen är liten. Och jag ångrar absolut inte att jag valde bort det för många år sedan. Jag vet precis jag resonerade, och jag var ju inte den jag är nu …

”Jag ville stå på scenen till varje pris”

Petra upplevde aldrig en stark drift efter att bli förälder, det var aldrig en självklarhet.

– Jag har inte haft den där längtan som en del andra kvinnor, min drivkraft handlade i stället om dansen och teatern, jag ville stå på scenen till varje pris. Det var där jag satsade all min energi. Petra drömde om att bli dansare, hon satsade stenhårt, gick på balettakademin och lät sig uppslukas. Med tiden kom hon in på skådespeleriet.

– Hela min tillvaro gick ut på att jobba. Scenen är en magisk plats där precis allt kan hända, och det är så häftigt att kunna beröra en publik från skratt till tårar. På scenen kände jag verkligen att jag levde, att jag var i nuet …

Arbetsmarknaden för en frilansande skådespelare är stenhård. Men Petra slog sig fram i den tuffa konkurrensen och hade gott om jobb. Och det var någonstans där som hon aktivt bestämde sig.

– Visst finns det utrymme för barn om man vill, men jag insåg att jag faktiskt inte ville. Det finns så många barn här på jorden som far illa, och så många föräldrar som inte tar sitt ansvar.  För mig var det en ansvarsfull handling att inte skaffa barn. Det fanns inte utrymme för det i mitt liv.

”När jag drack visste jag aldrig hur det skulle sluta”

Successivt började Petra också dricka allt mer. Hon hade ett ständigt sug efter alkohol, och att gå ut på krogen efter föreställningarna var snarare regel än undantag. Fyllorna avlöste varandra i ett allt tätare tempo. Hur mycket alkoholproblemen påverkade henne i beslutet att inte skaffa barn vet hon inte.

– Men en sak är säker, jag hade nog inte kunnat ta hand om ett barn på ett bra sätt. Jag har nog druckit lika mycket alkohol som fem vuxna får i sig tillsammans under en hel livstid. Tog jag ett glas visste jag aldrig var det skulle sluta, om jag skulle hamna i fyllecell eller inte. Jag var så självcentrerad, både när det gällde alkoholen och karriären. Det är under de senaste fem åren som saker börjat falla på plats i Petras liv.

– Att bli nykter är det bästa jag gjort. Jag vet inte riktigt vad som gjorde att jag bestämde mig för att sluta dricka, fick helt enkelt nog. Jag var så otroligt trött på det! Men det har varit en tuff resa …

Petra fick professionell hjälp, bland annat deltog hon i Minnesotamodellens tolvstegsprogram. För första gången stannade hon upp och började reflektera kring vem hon är och hur hon egentligen vill leva sitt liv.

– Det gav otroligt mycket insikter, som att man inte ska ta sig själv på för stort allvar. Jag har verkligen börjat hitta en balans i mig själv nu, ett lugn.

”Jag var arbetslös och självkänslan bara störtdök”

Rent karriärmässigt har tillvaron blivit allt tuffare, med en evig kamp om ganska få arbetstillfällen. Det kryllar inte av roller för medelålders kvinnliga skådespelare.

– Jag hade en period ganska nyligen där jag var arbetslös under ett halvår, och självkänslan bara störtdök. Det var mycket tankar om var jag är på väg i livet. Jag funderade på att utbilda mig till taxichaufför i stället, tycker om att köra bil, det är något ansvarsfullt över det. Kanske skulle jag starta min egen limousinservice och eskortera kända människor i?

Just nu är i alla fall inte det aktuellt, eftersom Petra fått ett ettårskontrakt på Östgötateatern I Norrköping och är jublande glad. I september är det premiär för musikalen Familjen Addams där hon spelar mamma Morticia.

– Dels så ska det bli väldigt kul och spännande och dels så är det väldigt skönt att slippa oroa sig för ekonomin ett tag framöver, säger Petra och ler. Numera brinner hon inte för teatern på samma sätt som tidigare.

– Jag känner inte längre den där desperata viljan att stå på scen. Jag har hållit på med det här sedan jag var 17, kan rutinerna och har en enorm erfarenhet. Det är väldigt skönt. Över lag väljer Petra medvetet att lägga fokus på sådant som ger henne energi och perspektiv på tillvaron. Framför allt har hon återupptagit sin barndoms stora intresse, hästar och ridning.

Trött på teater

– Jag var så trött på att bara ha teatern. Nu rider jag konstant hela tiden. Är jag inte och jobbar, så är jag ute och rider. Det är en sådan härlig kontakt med en häst. Det är inte bara ett djur, det är en personlighet också. För tre år sedan träffade Petra sin sambo, som också är barnlös. Och det var då tankarna kring ett eget barn förändrades. Längtan, som Petra inte känt tidigare, fanns plötsligt där.

– Nu känner jag mig tillräckligt mogen. Det är otroligt med de där små varelserna som tar efter ens beteende och ger massa kärlek, som knappast går att beskriva. Skulle jag bli med barn nu, så skulle det som sagt vara väldigt välkommet. Men jag är medveten om min ålder. Det kan kännas lite orättvist. Män kan göra barn tills de blir hur gamla som helst. Men det kan inte vi kvinnor.

Någon bitterhet har inte slagit rot i Petra. Livet drabbar på olika sätt, och det enda man kan göra är att förhålla sig.

– Jag ångrar ingenting i mitt liv, det är så lätt att skylla på omständigheterna, men man måste gå till sig själv. Ingen annan kan bära dig genom livet. Jag känner tacksamhet idag för att jag inte skaffade barn tidigare, för det hade ju inte funkat i mitt liv då.

”Det händer att folk tittar medlidsamt på mig”

Omgivningens reaktioner kan däremot vara väldigt utmattande.

– Jag är så trött på den förhärskande myten om ”mamma, pappa och två barn”. Som om det skulle vara det bästa och mest lyckade sättet att leva sitt liv på. Det händer att folk tittar medlidsamt på mig och säger: ”Har du inte några barn?” Och så klappar de mig på armen och tillägger leende: ”men du har i alla fall en häst”. De är så inne i sin egen bubbla. Men de får ha sina tankar och jag mår bra. Just det här vad som anses lyckat och misslyckat är något Petra funderat mycket kring.

– Många av oss är så rädda för att verka misslyckade. Men det måste vara okej att få vara svag. Nu har jag kommit dit känner jag, jag tar allt med ro. Jag har ett så otroligt häftigt liv, och trivs bättre än någonsin. Har bästa mannen, min egen häst och ett superbra jobb. Jag är glad över varje sekund som livet ger, över varje år jag får vara med om. Och jag är frisk. Vad mer kan man begära?

AV: Marita Andersson

FOTO: Maria Qvarzell