Pia var medberoende: Skötte allt så att han kunde dricka

Jag och Jan Johansen blev ihop på Anna Books bröllop. Jag hade varit intresserad av honom ända sedan han var med i Melodifestivalen med ”Se på mig”, många år tidigare. När vi hamnade bredvid varandra efter vigseln var det kört direkt. Han flyttade mer eller mindre in hos mig dagen efter och sedan den dagen var vi ett par. Vi var så enormt kära, vår kärlek tog andan ur mig, den var så stark. Vi levde från första dagen i total symbios, det var han och jag mot världen. Men det var inte ett friskt kärleksliv, för det var bara på hans premisser.

Jag visste att han drack för mycket, men jag var så kär. Och jag drack för att han drack. Jag har aldrig tyckt att det har varit speciellt spännande med alkohol, jag har snarare varit den som tagit bilen till festen och kört hem. Det är mest jobbigt att bli full. Men nu blev det skillnad. Det fanns alltid något att fira, alltid en anledning att öppna en flaska vin. Janne var inte typen som sprang på krogen när han hade ett förhållande, men vi drack alltid hemma. Många gånger gick jag och la mig före honom och vaknade timmar senare för att hitta honom däckad på soffan.

Eftersom jag varit intresserad av honom så länge så hade det nog inte spelat någon roll vad han hade haft i sitt bagage. Jag hade tagit emot vad som helst. Jag är sådan, impulsiv, tänker inte efter och är bara här och nu – det får jag acceptera. Nu har jag lärt mig att bromsa och stanna upp och tänka, men så långt hade jag inte kommit då. Sex månader efter att vi träffats gifte vi oss.

Jag blev direkt hans medberoende.

Hans karriär var under isen då vi blev ihop och hans skivbolag funderade på att släppa honom. Han hankade sig fram på enstaka gig. Jag jobbade som säljare och hade en bra inkomst, men trots det så sa jag upp mig och började jobba för honom. Jag tog på mig någon sorts mammaroll och styrde upp allt. Vi åkte till Thailand på bröllopsresa och då talade jag om för honom vad som gällde för att han skulle kunna återuppta sin karriär. Jag satte honom på diet, vi motionerade och när vi kom hem efter de tre veckorna så vägde han tio kilo mindre och var snygg och fräsch. Och då blev skivbolaget glada och tog nya tag. Efter det var han med i Melodifestivalen, både ensam och med Pernilla Wahlgren och då tog det fart igen.

Jag såg till att han kunde fortsätta vara sångaren och stjärnan, men jag skalade bort allt det tråkiga för honom, så att han kunde fortsätta dricka och leva sitt speciella liv. Jag ordnade upp hans ekonomi, jag såg till att spelningar blev bokade, fixade scenkläder och all logistik. Ett typiskt medberoende. Det är hela tiden på missbrukarens villkor, men det triggade samtidigt någonting hos mig. Jag ville vara i den där ställningen där jag fick vara behövd. När jag fick som jag ville och det var på mina villkor ledsnade jag. Jag behövde ett projekt, men det förstod jag inte då.

Att jag är medberoende är ingenting konstigt. Jag har en mamma som inte såg eller uppmärksammade mig och jag gjorde mitt allra yttersta för att hon skulle se mig. Jag var ett krävande barn – högljudd, utåtagerande och ganska stökig. Det klarade inte min mamma av. I dag vet jag att jag har någon form av ADHD, men då fanns inte det och det enda jag kände var att jag var jobbig. Jag dög aldrig i mammas ögon och jag gjorde allt för att hon skulle se mig och bekräfta mig. Jag försökte verkligen att vara en duktig flicka, men de gångerna som min mamma berömde mig kan jag räkna på ena handens fingrar. Det beteendet tog jag med mig in i mitt och Jannes förhållande. Jag ville vara behövd och han behövde mig. Det var inte hans fel, utan det är sådan jag är, har jag lärt mig. På den tiden han drack var han alltid glad och charmig, men jag kände aldrig att jag var bra nog. Vi var båda i behov av enorm bekräftelse, men jag tror inte vi kunde ge varandra det på ett bra sätt.

Jag såg upp till Janne för att han var artist och hade den bakgrund han hade. Och kändislivet var väldigt spännande: Att vara med och träffa kända människor, gå på premiärer och mingla. Jag ska inte sticka under stol med att det var lockande. Hela den världen var wow för mig. Men ganska snabbt så såg jag baksidan också. Att som maka eller flickvän mest fungera som en väskbärare som helst inte skulle yttra sig eller ha åsikter om saker och ting. Och sådan är inte jag. Jag säger vad jag tycker och jag syns.

När vi hade varit gifta i några år orkade jag inte längre. Jag sa att han var tvungen att sluta dricka, annars skulle vi gå under. Han sa att han skulle sluta med öl och sprit, men vinet skulle han fortsätta med. Och eftersom lådvinet kommit så stod det ständigt en sådan på diskbänken. Ute på turné var det givetvis fritt fram, det ingick ju nästan.

Vi fick barn tillsammans och hans karriär började gå lite sämre. När kärleken svalnade hade jag kunnat lämna honom, men det gjorde jag inte, utan jag sa till honom att jag ansåg att han var alkoholist och behövde behandling. Jag trodde han skulle säga nej, men det gjorde han inte. Han kände sig inmålad i ett hörn, antingen gjorde han som jag sa eller så skulle jag gå. Så då skrev vi in oss på rehab. Han som dagpatient och jag i en anhöriggrupp.

Jag förstod inte att jag var medberoende förrän terapeuten presenterade mig som ensamstående med fyra barn. Jag protesterade. Jag var gift och hade tre barn! Sedan förstod jag hur han tänkte. Jag hade mina två barn sedan tidigare, ett barn med Janne och så Janne – mitt fjärde barn. Jag tog hand om alla. Det var en enorm insikt när jag förstod hur mitt eget beteende hade satt mig i den här sitsen. Det var ingen annans fel, det var mitt.

När Janne väl slutade dricka så blev han en annan person – som jag inte kunde knyta an till. Jag ville det, men det gick inte. Han var inte den glada snälla killen som jag blev kär i och vi utvecklades åt olika håll. För ett drygt år sedan skildes vi och det berodde mycket på att jag ville vidare, även om beslutet var gemensamt. Jag hann gå in i väggen innan jag tog tag i mig själv. Jag gick i terapi och en kurs i personligt ledarskap och där lärde jag mig att vara mer vaksam på mina egna signaler.

När jag tidigare gått in i ett nytt förhållande så ville jag så gärna vara till lags och hjälpa till. Nu bromsar jag mig själv så att jag inte går för långt. Jag har också lärt mig att man inte måste vara omtyckt av alla, det är okej att inte alla älskar mig. I dag kan jag säga nej till folk och jag sover ändå gott om nätterna.

Berättat för Jessica Defvert

Namn: Pia Johansen, 52
Gör: Jobbar med marknadsföring och försäljning på Slanka
Bor i: Huddinge
Familj: särbo, 3 barn och 2 bonusbarn

Vi vill höra din historia!

Har du något du vill berätta – hör av dig till oss! Under vinjetten ”min historia” publicerar vi löpande gripande och intressanta berättelser från verkliga livet. Det kan vara befintliga blogginlägg, korta filmklipp eller krönikor. Maila [email protected] och dela med dig!