Sofia Ledarp: Mitt liv var en fasad

När Fröken Frimans krig sändes för första gången i SVT julen 2013 blev det storsuccé. Kritikerna hyllade serien om kvinnorna som tog strid mot matfusket och tittarna ropade efter en fortsättning. Det tog två år, men så passade man också på att spela in två säsonger. I fjol visades tvåan och på juldagen är det premiär för tredje säsongen.

—Det har varit en sann glädje att få arbeta med dessa fantastiska skådespelare och rollkaraktärer. Det är inte ofta man får möjlighet att berätta om en viktig del i svensk kvinnohistoria som nästan blivit bortglömd, säger Sofia.

När första delen slutade hade väninnorna startat livsmedelskooperativet Svenska Hem. Säsong 2 utspelade sig 1906 och Dagmar och hennes vänner tog upp kampen för kvinnlig rösträtt. Vägen var lång och krokig. I Sverige var skillnaderna mellan överklass och arbetarklass enorma och kvinnor som gifte sig fick ge upp sin självständighet, maken blev hustruns förmyndare.

—Det är svårt att förstå hur det var då. Ändå är det ingen evighet sedan. Hundra år kan upplevas som lång tid, men ser jag på mitt eget liv får jag perspektiv. Sverige fick rösträtt 1921, bara några år innan min morfar, som i dag är 90 år, föddes, säger Sofia, som själv brinner för kvinno- och rättvisefrågor.

Sofia menar att även om vi kommit långt i kvinnokampen så måste vi fortsätta att synliggöra de orättvisor som finns.

—Kvinnor föder barn, men det är också det enda som ska behöva skilja oss från männen. Inte olika lönelägen eller ojämvikt.

Hon har stora förhoppningar för framtiden.

—Den unga generationens tjejer är så modiga. De står upp för feminismen, för varandra och de tar ingen skit. Jag blir lycklig av dagens orädda, starka förebilder som Malala, säger Sofia med glädje i rösten.

Sökte pappans uppmärksamhet

Kinna Bohman i Fröken Friman är också en förebild på många sätt. Kooperativets vd och ekonom, med hjärta och bakgrund i arbetarklassen. När Kinna blir medveten om hur förtryckta känslor gör henne illa, när hon blivit förälskad i en annan kvinna, börjar hennes kamp att försöka återerövra sitt egenvärde.

Samma långa och tuffa fight har även Sofia tagit, även om det var en helt annan orsak till hennes dåliga självkänsla. I Sofias fall berodde det på att hon gjorde allt för att vara sin pappa till lags.

—Mina föräldrar skiljde sig och jag delade min uppväxttid mellan dem. Mamma och jag hade ett bra förhållande. Eftersom pappa var mer frånvarande var det hans uppmärksamhet och kärlek jag riktade in mig på.

—Pappa var en väldigt dominant person, temperamentsfull och styrande. Han tog mycket plats och hade lite tid, upptagen som han var med sina jobb i Stockholms nattklubbsvärld, bland annat på Alexandra – innestället nummer ett i Stockholm på den tiden.

Det var oregelbundna tider, stora humörsvängningar och inte mycket trygghet för en liten flicka att leva i detta kaos. Men Sofia visste inget annat och anpassade sig. Det var ofta drama hemma. Ibland blev hon inlåst, ibland fick hon inte gå ut och leka.

Ständigt rädd

Sofia lärde sig tolka sin pappa och försökte säga och göra saker så att han inte skulle bli arg. Det blev mer rollspel och mindre av sanna Sofia.

— Jag försökte hålla mig på rätt sida om den osynliga linje han skapat. Mitt liv blev mer och mer en fasad, ett skådespel. Jag tappade självkänslan och spelade den person som jag trodde att alla andra ville jag skulle vara. Jag var ständigt rädd för att inte passa in, bli avslöjad och bortstött.

—Trots att min pappa varken var missbrukare eller fysiskt våldsam mot mig blev jag medberoende. Jag teg, skyddade honom, skämdes men berättade aldrig någonting.

Det var först på teaterhögskolan som en lärare förstod att hon länge hade förträngt sig själv. Eleverna hade fått i uppgift att spela upp en scen från sin barndom.

—Jag märkte att jag hade stora minnesluckor men fantiserade ihop en historia om pappa och mig.

Läraren såg igenom lögnen

Läraren såg lögnen och förstod varför. Det är Sofia väldigt tacksam för i dag.

—Jag tyckte att jag hade haft bra koll på mig själv och inbillade mig att jag hade mått bra, fast det egentligen var tvärtom.

—När jag insåg att jag var tvungen att släppa hoppet om pappa för att kunna bygga upp min självkänsla rasade min värld som ett korthus.

Sofia började gå till en terapeut och en lång rehabilitering tog sin början.

—Det var smärtsamt. Så mycket skuld och skam. I början fortsatte jag dessutom att spela roller inför terapeuten, dels för att jag ville se om jag blev genomskådad – men också för att det var svårt att hantera smärtan.

Det tog många år innan Sofia landade men i dag mår hon bra och känner sig lycklig.

—Gud ja, annars hade jag inte kunnat prata om det här. Min pappa lever inte längre och jag vill inte försvara honom, men någonstans har jag försonats och kan förstå honom också. Han var ingen ond människa. Han kom från Grekland, var fattig, jobbade mycket, blev missförstådd och kom aldrig riktigt in i systemet här, säger Sofia och ger en förklaring med bilden av ett träd: Säger jag ”tänk på ett träd” så svarar de allra flesta svenskar ”björk”. Trots 40 år i Sverige sa pappa ”olivträd”.

—Detta tänker jag ofta på i den speciella situation vi har i dag med alla människor som inte längre har något hem, som tvingats fly sitt land undan krig. Genom att vara medmänniska och öppna sitt hjärta får vi så mycket kärlek tillbaka.

Om Sofia Ledarp

Ålder: 42 år

Familj: Sambo med Tobias Norstedt, en son och två bonusdöttrar. Sofia är gravid och nedkomsten är beräknad till februari.

Bor: I Stockholm.

Känd: Flera större roller på Stockholms stadsteater och Dramaten. För rollen som Lena i filmen ”Den man älskar belönades” hon med en guldbagge. Spelade redaktionschef i Millennium-trilogin och är nu aktuell i andra säsongen av ”Fröken Frimans krig”.

Förebilder: Malala Yousafzai som kämpar för flickors rätt till skolgång och Aung San Suu Kyi i Burma.

Fritidsintresse: Yoga!

Favoritprogram på tv: Älskar serier och dokumentärfilmer. Kan plöja en hel serie i ett svep.

Läs mer från hemmets.se: Det tog Aino Trosell 25 år att försonas med sin pappa

Av Maud Holmberg Klyft, Hemmets

Foto: Peter Cederling/SVT, IBL, TT,

Johannes Brost om papparollen: ”Ångrar att jag inte var närvarande”

Läs också: Johannes Brost om papparollen: ”Ångrar att jag inte var närvarande”