Stina Wollter: "Demens har ändrat mamma – men inte negativt"

Stina Wollters familjehistoria är minst sagt komplicerad. Hennes föräldrar skilde sig när hon bara var två år gammal, familjen gick igenom en uppslitande vårdnadstvist som resulterade i att pappan Sven Wollter reducerades till en ”skollovs- och helgpappa” och systern Ylva drabbades av svår anorexi som till slut tog hennes liv.

På senare år har Stinas mamma, Annie Jenhoff, dessutom blivit dement, något som gjort att hon ”långsamt försvunnit”, berättar Stina Wollter för medieprofilen och bloggaren Kakan Hermansson i podden Under huden.

Sjukdomen har förändrat mamman – men inte bara negativt, menar Stina.

– Å ena sidan har hon blivit jättesnäll och öppen – och å andra sidan så glömmer hon att jag ens var där 5 minuter efter att jag har gått, säger Stina. Nu är hon mamman jag har längtat efter ett helt liv. Det är något av det vackraste som har hänt i mitt liv och det sorgligaste.

Ylvas anorexi påverkade familjen djupt och Stina tror att den uppstod ur en skuldbeläggning kring mat som utlöstes av systerns diabetesdiagnos i 7-årsåldern.

– Min morsa hanterade inte det riktigt. Det blev väldigt märkvärdigt. Redan innan hade mamma en knepig relation till mat, minns Stina. Jag kommer ihåg att mamma frågade Ylva när hon kom hem från skolan: ”Har du syndat i dag?” Där har du relationen till mat. Det blev snett från början. Det var liksom bäddat för att det var det Ylva skulle kanalisera psykisk ohälsa igenom.

Stinas egen inställning till ätandet påverkades också av att ”växa upp nära en fullkomligt störd relation till mat” – men för henne tog det sig andra uttryck.

– Jag har inte haft ätstörningar, men har jag blivit enormt duktig på att laga mat. Jag har snarare varit manisk kring att måltiderna ska vara harmoniska och trevliga. Däremot har jag haft en dålig kontakt med mättnadskänslor, berättar hon.

Efter mycket terapi – som egentligen handlat om andra saker – har Stina dock märkt att hon börjat bli bättre på att stanna upp och känna mättnad.

– Men jag skulle kunna äta hur mycket som helst för att det är gott, säger hon.

Kakan frågar om det beror på att Stina inte fått någon referens hemifrån kring vad som är en lagom stor portion mat.

– Ja, såg är det nog, svarar Stina. Jag har en djup längtan efter att föda ska vara utan ångest – och mera njutning. Därför blir det mycket njutning.

När systern dog i sviterna av sin ätstörning blev skuldkänslorna i familjen ”som en vibrerande, stor, självlysande elefant”, säger Stina – som själv funderade över om hon kunnat göra mer för att hjälpa Ylva. Till sist landade hon i insikten att skuldbeläggning inte gagnar någon – och att såväl hon som mamman och pappan gjorde sitt bästa.

Mammans skeva syn på mat och kropp grundlades under hennes egen uppväxt – och har helt raderats i och med demenssjukdomen, konstaterar Stina.

– Hon kunde verkligen inte hjälpa att det blev så här. Så jag kan inte hata eller vara arg längre, säger hon.

Lyssna på hela poddavsnittet här:

Artikeln publicerades först på Femina.