Therese fick en stroke på BB – har fått bestående men
– Mina skador syns inte på mig, men det kan vara ett maratonlopp bara att skala en lök ibland, berättar hon.
Therese Tallhamn var 32 år och lille Svante var hett efterlängtad. Hon och maken Filip hade försökt bli gravida i tre år, men fått missfall. Den här graviditeten hade däremot varit normal och odramatisk.
På förmiddagen den 5 oktober 2012, när Svante kom till världen, var både Filip och Thereses mamma med i förlossningsrummet.
Se också: Så blir du hjärtsmart – mitt i livet
Öppningsfasen i förlossningen hade varit utdragen och smärtsam och Therese fick ryggmärgsbedövning för att kunna slappna av. I slutskedet stannade processen upp. När krystvärkarna tog vid hände något:
– Då var det som om jag försvann. Jag upplevde det själv som att jag höll andan. Rummet svajade, och allt såg annorlunda ut, som när man var full som tonåring, berättar Therese.
Tappade medvetandet under förlossningen
Hennes mamma såg att något var fel, nöp i hennes kinder och uppmärksammade personalen som tolkade symtomen som trötthet.
– Jag tappade nästan medvetandet, jag hade ingen känsel kvar, och slog bort mammas händer. Jag ville bara ner i en dvala. Jag var desorienterad och såg mig själv lite utifrån, lite som man föreställer sig att det känns när man dör.
Det var först efter att bebisen blivit förlöst och Therese blivit sydd som personalen insåg att något var allvarligt fel. Therese var sned i ansiktet och kunde inte hålla upp vänster arm, sluddrade i talet och var näst intill okontaktbar. Personalen larmade läkare och medan nyfödde Svante togs om hand av sin pappa och mormor rullades Therese iväg till strokeavdelningen.
Om Therese Tallhamn
...
Ålder: 42
Gör: Mellanstadielärare
Familj: Gift med Filip. Två söner, Svante (2012) och Ludvig (2016).
Bor: I Vaxholm
Följ Therese på Instagram @strokemamman
Istället för att hålla sin nyfödda lilla son i sina armar tillbringade hon sina första natt som mamma ensam på strokeavdelningen.
– Det var läskigt. Jag fattade inte riktigt var jag var, säger hon.
Hade drabbats av en stroke
Läkarna misstänkte en TIA, men efter röntgen kunde de konstatera att Therese drabbats av en stroke med flera mindre proppar långt in i hjärnan. På grund av att hon var nyförlöst kunde hon inte få trombolysbehandling med kraftig blodförtunnande medicin, som annars är standard efter en stroke.
Hon fick stanna på sjukhuset i tio dagar och när hon äntligen fick komma hem var verkligheten långt ifrån hur hon föreställt sig livet som nybliven mamma.
Therese och Filip bodde då i Luleå, långt ifrån sitt skyddsnät av familj och släktingar, och bara att ta sig till barnavårdscentralen var en utmaning. Therese fick inte köra bil på sex månader och kunde inte kissa själv, utan fick använda kateter. Och så var hon hjärntrött. Omställningen var enorm för Therese som alltid varit aktiv och – säger hon själv – väldigt prestationsinriktad.
Hjärntrötthet och skadad finmotorik
– Det var en del av min identitet att jobba mycket. På fritiden red jag varje dag och min passion var att hoppa. Jag var vältränad, hälsosam och åt vegetariskt. Jag var inte personen som man tänker tillhör en riskgrupp för stroke. Men som en blixt från en klar himmel var allt bara förändrat.
Therese kämpade för att vara sitt gamla jag och leva som ”alla andra” mammor. Hon pluggade för att skola om sig till lärare och ville inte berätta för andra att hon haft en stroke. Det var skyddsmekanism, säger hon, att inte vilja visa sin sårbarhet.
– Mina skador syns inte på mig, men jag tappar saker med vänster hand – det kan vara ett maratonlopp att skala en lök ibland, den bara glider ur handen på mig. Jag har en hjärnskada som gör att jag tar in allting samtidigt, och det blir påfrestande med ljud och ljus.
"Inte lika rapp i tanken som jag brukar"
Hon beskriver hur hjärntröttheten slår till och hon måste vila. Hon väljer fortfarande att gå på fester, bröllop och restaurang – men vet att det kostar. De händer att hon blir sängliggande i några dagar efteråt, ibland med en molande konstig huvudvärk. Finmotoriken är skadad och påverkar koordinationen i vänster hand, hon får domningar i vänster sida när hon blir trött och behöver vila när hon kommer från jobbet och kan inte ha aktiviteter på kvällarna.
– Och så tycker jag inte att jag är lika rapp i tanken som jag brukade vara. Jag tappar ord och kan ha svårt att lyssna och ta in.
Hon jobbar fortfarande med att acceptera sin nya person, säger hon:
– Jag har blivit lite mer ödmjuk inför mig själv och andra. Det är läxan jag lärde mig av stroken. Men det har varit surt att gå från aktiv och högpresterande till att finna acceptans i att man inte är sin prestation.
Ville inte ge upp ridningen
Therese försökte ta upp ridningen den första tiden efter stroken, men kroppen ville inte låta henne sitta i lodrät sits, hålla i tyglarna och använda benen i som hon brukade. Det kändes otryggt, om hästen skulle skena skulle hon inte kunna hålla emot – och som ett nederlag. Men Therese ville inte ge upp ridningen, så hon köpte en egen häst, ett tryggt pensionerat halvblod, som hon kunde rida i sin egen takt i skogen.
– Jag älskade att hoppa, men det har jag inte gjort sedan före stroken. Jag har fått lägga om hela min person.
Therese Tallhamn har aldrig fått en förklaring till varför just hon drabbades av stroke.
Osäkert varför just Therese drabbats
– Jag har fått höra att det var en slump helt enkelt. Förlossning är en stor belastning på kroppen och de sökte, men hittade inget hjärtfel, som förmaksflimmer, som kan orsaka en stroke.
Just okunskapen har varit svår att hantera – för tillsammans med den kommer rädslan för att det kan hända igen.
På tre-årsdagen av stroken fick Therese veta att hon väntade sitt andra barn. Hon lider av posttraumatisk stress och var helt enkelt livrädd för att utsätta sig för en ny förlossning, så efter mycket om och men fick hon ett planerat kejsarsnitt.
Gravid för andra gången
– Jag ville absolut inte krysta igen. Om du fått en stroke när du gjorde något, vad det än var, skulle du vilja göra om det då, frågar hon retoriskt?
– Tiden innan jag fick beslutet om kejsarsnitt var den värsta i hela mitt liv, värre än efter stroken. Tänk dig att du älskar barnet i din mage, men är rädd för det, för hur det ska komma ut... Jag hade panik!
Ludvig föddes med kejsarsnitt på Danderyds sjukhus 2016. Therese förlorade 3,8 liter blod under operationen, men minns ändå Ludvigs födelse som euforisk.
– Jag var vaken och klar i huvudet, såg mitt barn och fick känna underbara känslan.
Jag kan känna skuld över att jag inte kände samma sak vid Svantes förlossning när så mycket kretsade kring stroken.
Tappade sig själv
Mitt i småbarnsperioden, när Svante var fem och Ludvig två, drabbades Therese av en känsla av att ha tappat bort sig själv, sin egen identitet. Familjen hade flyttat till Vaxholm, hennes man, som är skådespelare, var bortrest på jobb och nu satt hon ensam i radhuset sedan barnen somnat för kvällen.
– Jag hade svårt att gå ner i vikt, kände mig oattraktiv och hade jag problem med underlivet efter en förlossningsskada från den första förlossningen. Jag hade dessutom tvingats sälja min häst när vi flyttade från Norrbotten. Jag kände mig bitter – och att jag var tvungen att ta tag i mig själv för att inte helt tappa bort vem jag var.
Therese berättar hur hon kom att tänka på resorna som hon gjort många år tidigare, till Dominikanska Republiken och Australien där hon kitesurfat.
Började kitesurfa
Hon bestämde sig för att hon ville prova igen och hittade en instruktör via internet och bokade en kurs. Den sommaren åkte hela familjen till Varberg, för där på västkusten är kitesurfingen den bästa i Sverige.
– Känslan av att vara i vattnet, den hårda vinden med en bräda och draken… Visst, jag fick kallsupar, men jag fick använda kroppen och kunskapen och känslan för något jag gjort som 20-åring satt i, trots att det hade gått 15 år sedan jag provat senast. Plötsligt kände jag att ”detta kan jag!”
Senare samma år bokade Therese en kurs till med samma instruktör och körde helt själv till Varberg. Hon bubblar när hon pratar om vad den resan och dagarna i Varberg betydde för henne.
– Att göra resan själv förändrade min syn på mig själv. Jag kan! Jag hade stått vid sidan av så länge, känt att jag inte kunde, att jag bara blev trött. Men nu – jag gjorde det!
Hon tillägger snabbt:
– Jag är ödmjuk inför att inte alla som haft stroke kan göra detta. Jag har haft tur.
Återupptäckten av kitesurfingen förändrade henne. Therese tog också upp yoga och den är nu en daglig rutin.
"Blev positiv och livsglad igen"
– Jag blev positiv och livsglad igen, började känna på riktigt och ta hand om saker. Yogan är min stund hemma på mattan. Jag ger mig själv 20 minuter varje dag då jag djupandas, hittar mina flöden och blickar inåt. Det hjälper mig att hitta kroppens båda sidor igen.
Året därpå var hon mogen att öppna upp om sina underlivsbesvär i ett forum i sociala medier. Hon möttes av pepp och stöd och fick tips om en klinik där hon ytterligare ett år senare opererades för sina förlossningsskador.
Stärkt av framgången började hon berätta om stroken och samarbeta med Hjärt- Lungfonden. Det hon tidigare hållit för sig själv för att inte vara sårbar är hon nu beredd att prata om, för nu står hon upp för sig själv och har insett att hon också kan hjälpa andra genom att berätta.
Kändes bra att få öppna upp
Nu i höst har hon återigen tagit en egen klass igen, en årskurs fyra, efter ett långt uppehåll som lärare. Medan vi pratar avbryter hon sig en kort stund för att prata med en elev hon möter på gatan. Det märks att Therese har hamnat rätt och hon beskriver det precis så:
– Jag känner mig otroligt positiv. Det är mysigt att bo i skärgården, jag har en trevlig arbetsplats där jag ser båtarna puttra förbi. Och nu vet alla vad jag har varit med om, för jag har varit totalt öppen. De på jobbet fick en chock, men varför ska jag hålla allt hemligt? Visst är man sårbar när man berättar om sig själv, men det är jobbigt att komma med bortförklaringar och ljuga. Jag har fått enormt bra hjälp sedan jag öppnade upp.
Foto: Privat/Instagram@strokemamman/Fotograf: emeliejosefine.com