"Till alla er med en pappa i himlen: ni är inte ensamma"
Av: Moa Larsson
Den här texten är till dig, till dig som de senaste veckorna fått ångest av farsdags-reklamerna på TV. Som fått en klump i magen när dina vänner glatt berättat vad de ska köpa till sina pappor i present. Den här texten är till dig som tänder ett ljus idag, som kanske besöker en gravplats eller som tittar upp mot himlen. Den är också en hyllning. Till den bästa pappan som fanns och finns.
När jag var riktigt liten var farsdag en dag man uppmärksammade bara för att mamma sa det. En frukost på sängen blev senare riktiga presenter och ju äldre jag blev fick dagen större och större betydelse. Ett år gav jag pappa en prenumeration på Fantomen där det ingick en nyckelring. Samma nyckelring höll jag stenhårt i min hand några år senare, i December 2009 när jag såg likbilen åka iväg med hans kropp. Jag var tretton år då, idag är jag tjugo och sju år senare byter jag fortfarande kanal när farsdags-reklamerna dundrar fram på min TV. Tack vare dig pappa, kommer reklamerna att vara lika jobbiga i hela mitt liv. Det är tack vare att du gav mig så mycket kärlek och lycka under våra tretton år tillsammans på jorden som det gör så ont. Och till dig som känner som jag, nu vet du att du inte är ensam.
Det är inte bara reklamerna som är jobbiga. Faktum är att till och med en papperslapp kan bli ens värsta fiende när man förlorat någon man håller kär. Som den där lappen man fyller i inför varje nytt läsår i skolan. Där skolan vill ha kontaktuppgifter till målsman nummer ett och målsman nummer två. Eller när skolan ber båda föräldrarna skriva under ett underkänt prov som man skrivit. Och en rad alltid lämnas tom. Tack vare dig pappa, kommer den tomma raden alltid vara en smärtsam påminnelse om att du inte längre finns här. Det är tack vare att du var den viktigaste pusselbiten i mitt liv som det än idag kan svartna framför ögonen när jag inte har något att fylla den raden med. Och till dig som känner som jag, det är okej att riva sönder papperslappen och låta bitarna falla till golvet. För ingen har någonsin rätt att säga till dig hur du ska tackla din sorg.
Förrförra sommaren tog jag studenten. Jag gick ut med skyhöga betyg i samtliga ämnen dock utan vit mössa på huvudet. Jag sprang aldrig ut från skolans entré och jag stod aldrig på något flak. Jag lät mina vänner glänsa istället. Mina vänner och deras familjer. Många nära och kära kopplade min bojkott av studenten till de antalet dygn jag spenderat på sjukhus kort innan. Jag lät alla tro att jag inte sprang ut av den anledningen att jag inte orkade. Sanningen är bara den att, så var det inte. Anledningen till att jag inte gjorde allting sådär traditionsenligt är för att jag hatar traditioner. Och jag hatar lyckliga, hela familjer. Tack vare dig pappa, är alla stunder då det är menat att familjen ska vara samlad ett helvete. Det är tack vare att du var den bästa pappan, maken och vännen vi visste som ditt tomrum aldrig kommer kunna fyllas. Och till dig som känner som jag, låt aldrig någon få dig att tro att du är självisk för att du har svårt att se andra lyckliga barn med deras lyckliga pappor. Till dig som känner som jag, låt heller aldrig någon få dig att tro att sorgen har en tidsram man måste hålla sig inom. Du får vara ledsen, arg och besviken hur länge du vill. Det bestämmer bara du.
För nästan exakt ett år sedan var det min tur att få det där berömda plusset på stickan. Och idag är hon lite över tre månader, den lilla människan som kom till mig och min sambo en tisdag i augusti. Lilla My. Vår dotter. Men också Lilla My, hon med en morfar i himlen. Av alla prövningar som man ställs inför när man har en pappa i himlen så var mitt positiva graviditetstest det tuffaste hittills. Att behöva stå ut med det faktum att det inte bara är jag som inte har någon pappa längre utan att också mitt barn inte kommer få chansen att träffa sin morfar, det skär i hjärtat. Däremot kommer hon att få chansen att lära känna honom med hjälp av våra historier och minnen. Tack vare dig pappa, vet jag vilka grundstenar som jag vill att min dotter ska ha i sin uppväxt. Det är tack vare att du lärde mig om glädje, om kämparglöd och nu om sorg som jag vet att jag kommer bli den bästa mamman som finns. Det är tack vare din och mammas kärlek som jag har lärt mig vilken kärlek och respekt jag ska ha för min sambo. Den sambon som nu blivit pappa han också. Och till dig som känner som jag, eller som inte känner som jag, det är okej att vara lycklig. Det är okej att skratta och vara glad och se på livet med ett leende. Till dig som känner som jag, eller som inte känner som jag, när det kommer till döden finns det ingenting som heter ”Att gå vidare”. Det handlar bara om att lära sig leva med smärtan och sorgen. Och att ta vara på den tiden som vi har.