Tina: "Jag delar upp mitt liv i före och efter bröstcancern"

Namn: Tina Peldan
Ålder: 49
Familj: Maken Mats och två vuxna barn
Yrke: Konstterapeut, samtalsterapeut och yogainstruktör
Bor i: Bromma

Tina Peldan bodde i Rom tillsammans med sin man och deras två barn, Gustav 2½ år och Moa, 2 månader. På dagarna var Tina föräldraledig, och ibland tog hon metron in till stan och promenerade runt med barnvagnen. Ett perfekt sätt att upptäcka Rom på.

Så hände det som kastade omkull hela tillvaron: Tina upptäckte en knöl, stor som en ärta, i vänstra bröstet.

– Min första tanke var att jag hade fått cancer, jag blev alldeles iskall och fruktansvärt rädd. Jag kommer ihåg att jag berättade för min man på en gång, för att han skulle pusha mig att boka tid hos doktorn om jag drog ut på det. För helst ville jag bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting.

Men Tina sökte förstås läkarvård, knölen togs bort, och hon fick beskedet att den var godartad.

– Jag var så lättad, det var en stor tyngd som lyftes från mina axlar. Men det var ändå något som gjorde att jag inte riktigt litade på det läkaren sa… Han kändes opålitlig på något sätt.

Några veckor efter operationen kände Tina att såret inte läkte som det skulle, och försökte boka in en ny läkartid.

– Men det enda doktorn sa i telefon sa var: Why all this worries?  Jag orkade inte bråka helt enkelt…

Chockbeskedet

En månad senare åkte Tina hem till Sverige för att hälsa på släkten, och bokade in en tid på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Beskedet hon fick var chockartat. Knölen som opererats bort hade inte alls varit godartad, utan det hade varit en inflammatorisk aggressiv cancertumör.

– Nu hade jag en ny, fem centimeter stor tumör i bröstet, som hade startat i operationsärret efter knölen som togs bort.  Den svenska läkarens ord ekade inom mig: ”mycket allvarligt sjuk”, ”kraftigt aggressiv inflammatorisk bröstcancer”, ”snabb behandling för att ha någon chans att överleva”.

Det var allvarligt och det var bråttom.

– Man kan lugnt säga att mitt liv kastades omkull totalt. Jag minns att jag satt hemma och dunkade huvudet i bordet i ren desperation. Det var övermäktigt att ta in. Och under mig öppnades bara en bottenlös mörk skräck. Mina barn behöver mig, jag kan inte dö, tänkte jag om och om igen.

Men tårarna hade inte kommit än. Det skulle dröja länge.

– På något sätt bestämde jag mig för att stänga mitt hjärta. Att ta in vidden av allvaret, att mina barn riskerade att förlora sin mamma, och ännu värre – att jag skulle tvingas lämna barnen och livet – var för ångestladdat, det gick inte.

Tumören i bröstet var för stor för att operera bort, först var man tvungen att krympa den med cellgifter.

– Det var fruktansvärt att gå omkring med aggressiv cancer i kroppen och tro att den galopperade medan man väntade på att ta bort den, berättar Tina.

Ett par månader senare gjordes en rutinundersökning av det andra bröstet – som också hade fått en cancertumör. Under operationen togs båda brösten bort helt och hållet. Det fanns aldrig några tvivel kring det.

– Jag hade en livsfarlig, oinbjuden gäst som bodde i min kropp, så min enda tanke var att utplåna den. Det var fullt fokus på att stoppa cancern och jag tänkte inte ens på att rekonstruera brösten.

Operationen gick bra och Tina fick mer cellgifter, och strålning, för att förinta eventuella rester.

– Direkt efter operationen kände jag bara en stor tomhet, ett vakuum. Jag var som innesluten i en overklig bubbla, avstängd från det riktiga livet.

”Vem är jag utan mina bröst?”

Sorgen över att ha förlorat brösten kom senare. Tina kände saknad och tomhet och hamnade i en identitetskris.

– Vem var jag utan mina bröst? I spegeln mötte jag någon jag inte kände igen. Jag såg en bringa som såg ut som en tonårspojkes, men det var jag…  I efterhand skulle man nog kunna säga att jag tappade kontakten med min kvinnlighet. Jag skämdes för min kropp och skylde mig för min man. Och vår närhet och intimitet blev givetvis lidande, minns Tina.

Det var mycket praktiskt som skulle ordnas efter operationen. Tinas man flyttade hem boendet från Rom, barnen började på dagis och en ny vardag tog plats. Plötsligt kunde Tina fyllas av starka lyckokänslor.

– Lika djupt nere som jag var ibland, lika högt kunde jag komma. Den sommaren var så fin och varm, minns jag. Jag plockade blommor med min då tvååriga dotter, och jag verkligen såg blommorna, och hörde fåglarnas kvitter. Det var som om världen öppnade sig.

Innan Tina blev sjuk hade hon varit så fokuserad på jobb att hon inte kunnat vara här och nu.

– Nu kunde jag känna en obeskrivlig lycka över det enkla och fantastiskt vackra i livet.

Familjen var viktigare än någonsin. Tina hade bestämt sig för att finnas där för barnen, så länge det bara gick.

– Jag var ofta sorgsen och förtvivlad på nätterna när barnen hade somnat. Då kunde jag sitta kvar hos dem och fundera. På döden till exempel. Men jag tänkte alltid om jag dör, inte när jag dör, och det gjorde skillnad. Jag blev väldigt rationell, sorterade barnens kläder och slängde det som de vuxit ur för att min man skulle slippa göra det om jag dog. Men mest försökte jag bara fokusera på nuet, uppleva gemenskap och kärlek med nära och kära. Jag målade och skrev också mycket den här perioden, för att hantera alla svåra känslor.

Retades för skallig mamma

Tina tappade håret av strålningen. Hon gillade aldrig peruken och gick oftast utan. Men när hennes son, då 5 år gammal, blev retad av ett annat barn på dagis för att hans mamma var skallig tog hon på sig den.

– Jag stod inte ut med att han skulle bli retad. Jag var väldigt känslig under den här perioden.

Tina pratar mycket om ilskan hon ständigt hade med sig.

– Jag kommer till exempel ihåg en gång när det var en sur man på tunnelbanan, som klagade på allt. Jag ilsknade till rejält och tänkte: Du har väl inget att gnälla över! När jag var framme vid min hållplats och skulle gå av lyfte jag på peruken och sa: Ha en trevlig dag, min herre! Hans min var obeskrivlig…

Tina kände det som att hon förde ett krig mot cancercellerna. Och det var som om kriget aldrig skulle ta slut. För när cancerbehandlingen var avslutad fick hon nästa tunga besked: hon hade fått hjärtsvikt, troligen efter den hårda medicineringen.

– När jag fick veta att jag hade fått kronisk hjärtsvikt blev jag riktigt rädd. Och det var egentligen först då jag verkligen insåg att jag kunde dö…

Det var också då tårarna kom, och tankarna snurrade: Vad ville hon med sitt liv och vem var hon nu, med ett hjärta på halvfart?

– Det var så mycket i livet som var viktigare än att ständigt jobba och jaga karriär. Jag fick omvärdera allt och lära mig att lyssna inåt, säger hon.

13 år efter att brösten togs bort gjorde Tina en bröstrekonstruktion.

– Jag hade lagt kvinnan i mig åt sidan, men hon pockade på uppmärksamhet. Och jag erkände för mig själv att det faktiskt var jobbigt att aldrig få känna sig riktigt fin. Jag ville kunna ha en urringad klänning eller baddräkt utan att inläggen riskerade att hoppa ut.

Tina var livrädd för operationen eftersom hon hade hjärtsvikt, men allt gick bra. Och numera känner hon att det är det bästa hon gjort.

Tacksam över livet

– Jag vet inte hur många behåar jag sprang runt och köpte efteråt. Jag tyckte det var helt underbart att kunna ha kvinnliga kläder igen. Och jag är tacksam över det liv jag fått, som jag kunde ha förlorat.

Nu är det 15 år sedan Tina fick cancerbeskedet. Men hon tror aldrig att hon kommer känna sig helt frisk.

– Det finns alltid en oro djupt där inne över att cancern ska komma tillbaka. Men lugnare och tryggare kände jag mig nog ungefär ett år efter att behandlingen var avslutad. För mig är livet uppdelat i före och efter bröstcancern. Mest har jag nog utvecklats till det bättre – jag lever mer medvetet och uppmärksamt, är mer tacksam och känner större lycka. Och jag uppskattar tiden jag får med familjen och nära vänner enormt mycket. Samtidigt är jag också skörare och känsligare, och oroar mig mer.  Det svåraste nu är att anpassa mig efter halvfart, när jag har känslan av helfart inom mig. Men det fixar jag, för jag vill leva så länge det bara går.

Många hamnar i kris efter behandlingen

I princip alla hamnar i chock när de får en cancerdiagnos, och hur man reagerar beror på hur man är som person och vad man varit med om tidigare i livet.

– En del åker ner i ett svart hål direkt och är övertygade om att de ska dö. Andra får en försenad krisreaktion efter avslutad behandling, vilket är ganska vanligt och kan glömmas bort av sjukvården, säger Gunilla Hedfors som arbetat som kurator i onkologivården i 30 år.

Efter ett cancerbesked känner man sig ofta väldigt ensam.

– Många är tappra och börjar genast tänka mest på alla andra i sin omgivning. De glömmer bort sig själva och lägger locket på. Men det är viktigt att be om stöd från familj, närstående, läkare eller kurator. Jag önskar att alla som drabbas fick veta att det finns samtalsstöd att få på de flesta sjukhus, säger Gunilla.

Att känna sig friskförklarad är också ofta långt ifrån enkelt.

– Doktorn säger att du är frisk, men många upplever inte att det är så. Man är tagen, både fysiskt och psykiskt av tuffa behandlingar med biverkningar, och ovissheten är stark. Det är oerhört viktigt att inte sträva efter att vara duktig och bita ihop. Ställ frågor och be om hjälp och stöd.

AV: ANNE HAAVISTO   FOTO: Sara Ringström