TV-aktuella Anne Lundberg: "Både pappa och farfar tog livet av sig"
Farfars självmord var något man inte pratade om i Anne Lundbergs barndomshem. När hon ställde frågor fick hon svaret att han varit deppig och inte velat leva längre. Punkt slut.
I vuxen ålder har hon förstått att hennes farfar troligen gick in i en depression efter pensioneringen. Plötsligt blev han inte behövd på samma sätt längre – och då föll allt.
– Han hade varit en viktig person, en man som var efterfrågad och som fyllde en funktion. Men när arbetslivet var över var det som att han slocknade inombords, förklarar Anne.
Hon tycker, utifrån sina egna erfarenheter, att det är sorgligt att det ska vara så svårt att prata om självmord.
– Det är ju tyvärr så det fungerar med mörka hemligheter. När vi aldrig talar om det som är svårt växer det till ofantliga proportioner. Och tvärtom: när vi lyfter på locket blir det lättare att andas och vi kan gå vidare.
De egna erfarenheterna gör att Anne nu, många decennier senare, väljer att göra en dokumentärserie i tre delar om självmord, 30 liv i veckan, tillsammans med Sofia Helin. Hemlighetsmakeriet, mytbildningen, tabut kring självmord måste försvinna.
Viktigt att tala om självmord
– Det finns en rädsla för att prata om självmord och detta har media bidragit till genom att sällan skriva om det, av rädsla att det skulle kunnat smitta. Det är sant att man inte ska gå in på detaljer om tillvägagångssätt, det kan trigga den som är självmordsbenägen. Men det är en myt att det är bättre att lägga locket på. Det är tvärtom jätteviktigt att våga prata om självmord för att få bort skammen och skulden. Och det går att förebygga. Men då måste vi börja prata om det. Det kan rädda liv, säger Anne med eftertryck.
Fakta talar sitt tydliga språk. Över åttio procent av dem som överlevt ett självmordsförsök dör senare i livet av andra orsaker.
– Det är så sorgligt och onödigt. Självmord är en permanent lösning på ett temporärt problem. Om vi kan förhindra personen att ta sitt liv så är sannolikheten stor att han eller hon lever vidare. Och de anhöriga slipper leva med skuld och tankar på vad man borde ha gjort, men inte gjorde, säger Anne Lundberg och tillägger att det finns så mycket förutfattade meningar kring självmord.
– Många tror att man ska undvika att gå in i ett samtal om självmord med en person man misstänker planerar att ta sitt liv. Men det är faktiskt tvärtom. Genom att prata om det så tar man udden av det. Man kan till och med ställa konkreta frågor om hur personen har tänkt och säga: ”Du får inte ta ditt liv, du är en viktig, älskad och behövd person. Jag ska hjälpa dig att hitta hjälp.”
Det är uppenbart att självmord är en fråga som engagerar henne på djupet. Hon menar att ingen kan göra allt, men att alla kan göra något. Konkreta insatser som exempelvis höga stängsel på Västerbron i Stockholm eller fysiska hinder som gör att man inte kan hoppa ner på tågspåret bidrar till att självmorden minskar.
Hindra impulser
Ibland handlar människor på impuls men om man hindras i sin tänkta handling – just i det mest kritiska ögonblicket – låter man sannolikt bli. Som medmänniska är det viktigt att ställa frågor om hur personen mår och stanna kvar och prata och lyssna. En till synes liten insats kan göra skillnad mellan liv och död.
Fler kvinnor än män gör självmordsförsök. Men fler män tar sina liv, eftersom de i högre grad använder oåterkalleliga metoder. Varje år dör cirka 1 600 svenskar på grund av självmord och det är den vanligaste dödsorsaken bland män under 45.
En av dessa män var Anne Lundbergs pappa. Under hennes uppväxt gjorde han flera självmordsförsök. När Anne var 20 år, och befann sig i USA, fick hon ett telefonsamtal från sin mamma. Hennes pappa var död, han hade tagit sitt liv.
– Det var förstås ett fruktansvärt besked, jag blev förkrossad, säger Anne sakta.
Hennes pappa led av depressioner och han utvecklade med tiden alkoholism. Han hade mycket kontakt med sjukvård och psykiatri och åt medicin, samtidigt som han självmedicinerade med alkohol. När han drack talade han ibland om att ta sitt liv och hoten väckte förstås oro.
Ytlig kontakt med pappan
Anne beskriver deras relation som ganska ytlig och de pratade aldrig om sådant som var tungt eller svårt. Pappan jobbade mycket och var inte särskilt närvarande i hennes liv. Som en motvikt till hans missbruk utvecklade de tre syskonen och mamman ett parallellt liv, en egen bubbla, där de tog hand om varandra.
Hon rycker lite på axlarna.
– Egentligen kände jag inte min pappa och det känns som att jag växte upp med en ensamstående mamma. Trots pappas missbruk tycker jag att jag hade en bra uppväxt!
Efter den första chocken och sorgen efter faderns självmord övergick Annes känslor i en ilska mot honom.
– Jag har varit så arg på min pappa. Hur kunde han ta sitt liv när hans egen pappa begått självmord? Han visste ju vilka känslor av skam och skuld det väcker hos de anhöriga. Nu gjorde han samma sak mot oss.
– I dag har jag en större förståelse och är inte alls lika arg längre. Man väljer inte att ta sitt liv. Man gör det för att man inte ser några alternativ för stunden och för att man vid det tillfället tror att det är det bästa för alla om man försvinner för gott.
Förstår pappas sjukdom
I och med dokumentärserien har Anne fördjupat sina kunskaper om självmord och mötet med de medverkande, anhöriga och överlevare har väckt starka känslor inom henne.
– Det är klart att gamla känslor har kommit upp till ytan igen. Men mina egna erfarenheter har också gjort det lättare att möta andra som gått igenom liknande situationer. Jag har lärt mig oerhört mycket genom att göra den här serien och nu har jag en större förståelse för pappas sjukdom. Han kunde inte rå för det.
Anne Lundberg har själv haft funderingar kring ärftligheten. Är hon själv mer sårbar för att hennes far och farfar begått självmord?
– Jag har alltid undrat om det är ärftligt. Men jag tror inte det. Inget av oss syskon verkar benägna till psykisk ohälsa, vi är överlag harmoniska.
Anne menar att programserien är banbrytande eftersom det är första gången självmord tas upp och blir belyst så här ingående. Hon hoppas att den ska bidra till att öka kunskapen och förståelsen – och visa att det också finns hopp.
– Även om livet känns dystert kommer det att ljusna i framtiden. Det finns så mycket man kan göra för att förhindra självmord. Men det första steget är alltid att börja prata om det, säger Anne.
Våga tala om självmord
● 2015 begick 1 554 svenskar självmord, cirka 30 personer i veckan.
● 1 miljon människor begår självmord varje år globalt.
● 9 av 10 som överlever ett självmordsförsök dör av andra orsaker.
● Sedan 1980 har självmordstalet sjunkit för samtliga åldersgrupper utom bland unga, 15–24 år. Självmordsrisken ökar även bland äldre män över 80 år.
● Forskning visar att det inte är farligt att prata om självmord. Tvärtom! Genom att prata, fråga, berätta om andra lösningar och slussa vidare till hjälp kan man bidra till att förhindra att någon tar sitt liv.
Här finns hjälp
● Psykiatriska akutmottagningen. Har du akuta självmordstankar eller på annat sätt känner hopplöshet och inte får hjälp någon annanstans ska du inte tveka att åka till psykakuten. På telefon 1177 får du snabbt svar och råd om vart du kan vända dig inom vården. Behöver du akut hjälp ring 112.
● Självmordslinjen drivs av föreningen Mind. Du som mår dåligt kan chatta eller ringa 901 01dygnet runt, samtalen är gratis.
● SPES telefonjour har öppet 19–22 alla dagar, 08-34 58 73. För dig som är närstående till någon som tagit sitt liv.
● Svenska kyrkan har jourhavande präst som du kan tala med, alla dagar mellan kl 21 och 06. Ring 112 och be att bli kopplad.
● Suicide Zero och Suicide Rescue är ideella organisationer som arbetar för att minska självmorden. Du hittar många råd, stöd och viktig läsning på deras hemdior.