Vi hann inte prata om att hon skulle dö

Anders Sundins sambo Karin, 38 år, trodde att hon hade drabbats av stressmage. Ett halvår senare satt Anders vid hennes sida när hon tog sina sista andetag.

– Jag saknar allt med Karin, varenda dag.

”Det är vår och Karin mår illa i stort sett varje dag. En dag när vi sitter tysta tillsammans hemma vid köksbordet hör vi Love och hans kompis leka inne i vardagsrummet. De är sex år gamla. Kompisen frågar Love: Vad skulle du göra om din mamma dör? Han svarar: Då skulle jag grina hela tiden. Sen fortsätter de att leka som om ingenting har hänt. De har fattat vad som är på väg att hända. Tårarna strömmar nerför Karins kinder, jag reser mig, går runt bordet och håller om henne. Vi säger ingenting.”

Så börjar Anders Sundins nyutkomna självbiografi, Kärlek i cancerns tid. När det som inte får hända händer.

Anders och Karin stod mitt i livet, hade nyss flyttat in i sitt arkitektritade drömhus på landet utanför Gävle, han var chef på SVT och hon la ner sin själ i att starta upp en bokhandel nere i stan.

Det var i samma veva som de höll på att bygga en bastu, för att ha en avkopplande plats att umgås på, som Karin började klaga över att hon hade ont i magen och var stel i lederna.

– Jag försökte få henne att gå till doktorn, men hon trodde att det var stressrelaterat. Hon började bete sig annorlunda efter det. Blev trött och lättirriterad, och kunde säga cyniska saker som att hon önskade att hon blev utbränd så att hon fick vila någon gång. Det var inte likt henne. Jag kände mig vilsen och uppgiven, vad var det som höll på att hända, med henne, med oss?

Jobbade mer och mer

Anders fortsatte försöka övertala henne att söka vård, men hon bara jobbade ännu mer. Anade hon att det var allvarligt? Var det därför hon drog sig för att gå till doktorn? Det är tankar som Anders funderat över i efterhand.

Julen och den efterlängtade ledigheten närmade sig. Det var då, strax före jul, som Karin plötsligt blev gul i hyn.

– Först då gick hon med på att åka in till sjukhuset. Det var den 22 december, dagen innan vår son Love skulle fylla sex…

Det var också den dagen som ”cancerhelvetet” började. På ultraljudet såg man bara att bukspottskörteln var svullen. Man var tvungen att operera för att få reda på vad svullnaden kunde bero på.

– Det var en stor operation, och jag la all min energi på att försöka stötta Karin. Längre än så orkade jag inte tänka. Samtidigt pågick ju livet runtomkring, det skulle funka med jobb och dagis, vi skulle handla mat och hålla lite ordning där hemma. Men det är klart att det någonstans inom mig började växa en oro att det här kunde vara något väldigt allvarligt.

”Det är allvarligt, sa läkarna”

Provsvaren visade att Karin hade cancer i bukspottskörteln. Tumören hade tagits bort under operationen.

– Vi satt med läkaren i ett kalt sterilt rum som luktade faan och han sa med lågmäld röst att ”du har cancer, det är ganska allvarligt”. Han pratade om cytostatika, men jag förstod inte vad han sa. Ville bara därifrån.

”Tumören finns inte längre och nu ska jag bli frisk”, sa Karin övertygande.

– Och jag trodde henne, drogs med i hennes beslutsamhet. Det bara måste vara på det sättet.

Anders valde medvetet att inte läsa på. Han ville inte veta.

– Vi tog dag för dag, man orkar inte något annat. Hon skulle bli frisk, något annat alternativ fanns inte. Jag gick in för att vi skulle försöka leva på som vanligt. Det var så Karin ville ha det.

”Att se den man älskar tyna bort är en obeskrivbar upplevelse”

Men det var svårt. Cellgiftsbehandlingen var tuffare än Anders någonsin kunnat föreställa sig. Karin hade svårt att äta och dricka, var kroniskt trött, mådde ständigt illa – och när försommaren kom såg hon ut som en avmagrad skugga av sitt forna jag.

– Att se den man älskar och åtrår tyna bort psykiskt och fysiskt är en overklig och fullständigt obeskrivbar upplevelse. Jag ville fortsätta tro att hon skulle bli frisk. Jobbade som vanligt på dagarna, och Karin var hemma. I efterhand är jag glad att vi bodde på landet så att hon kunde ta sig ut i skogen och gå. Men jag ångrar att hon fick vara själv så mycket med sina tankar, jag borde ha jobbat mindre.

Efter hand förstod Karin att hon inte skulle bli frisk.

– Det kom en tid, i juni, när hon hade dödsångest. Hon låg apatisk i hängmattan eller på gräsmattan utanför vårt hus. Jag försökte få kontakt med henne, men det gick inte. Jag kunde inte hjälpa henne. Kände total maktlöshet.

Vad var det som höll på att hända? Det som inte fick ske?

Anders kände att han var tvungen att få veta. Det tog inte lång tid att via nätet få reda på att 80 procent av dem som får cancer i bukspottskörteln dör inom ett halvår. Resten klarar sig i ungefär ett halvår till.

– Men jag kunde ändå inte ta in det, det gick inte. Jag sa inget till Karin heller. Hur skulle jag kunna det?

Dagen före Loves skolavslutning skulle Karin göra en skiktröntgen, för att se om cancern kommit tillbaka.

– Den där förbannade jävla skiktröntgen de gjorde. Karin hade knappt kunnat dricka något på en månad och var nu tvungen att få i sig en och en halv liter illaluktande kontrastvätska på en timme. Bilden av henne när hon stoiskt tvingar i sig den där kvalmiga vätskan har etsat sig fast på näthinnan.

”Ska jag dö nu? frågade Karin”

Dödsdomen kom dagen efter.

– Vi satt återigen i ett kalt deprimerande rum med läkaren, som berättade att cancern spridit sig till levern. ”Ska jag dö nu?”, frågade Karin. ”Du kommer i alla fall inte att få ett normallångt liv”, svarade läkaren.

På eftermiddagen var det Loves skolavslutning, och Anders och Karin satt i kyrkan och hörde honom sjunga ”Den blomstertid nu kommer”.

Karin verkade först nästan lättad över att hon fått bekräftelse på det hon redan visste: att hon skulle dö. Men sedan kom tankarna på det oundvikliga: att oåterkalleligt tvingas skiljas från Love och Anders.

– Hon kände stor oro över att Love skulle glömma bort henne. Det är så smärtsamt att tänka på hur hemskt det måste vara att tvingas ställas inför de tankarna, att ens eget barn inte ska minnas…

När insåg du att hon verkligen skulle dö?

– Det var inte förrän hon fick en stroke några dagar före midsommar, och vi åkte ambulans till sjukhuset. Efter det var det svårt att få kontakt med henne. Vi hann aldrig göra bokslut, hann aldrig tala om att hon skulle dö. Efter stroken blev jag en vårdare. Nu hade vi bara resan mot Karins död framför oss… Jag var som i ett vakuum, tog mig igenom en dag i taget. Sjukskrev mig på halvtid, tog hand om Karin, hämtade och lämnade på dagis och lagade mat åt mig och Love.

Hur hanterade Love att hans mamma skulle dö?

– Han förstod vad som höll på att hända, men på barns vis lever han i nuet. Plötsligt kunde han till exempel sitta djupt fokuserad och spela Nintendo. Jag var noga med att han skulle vara med under sjukhusbesöken, så att han senare i livet inte ska känna att han hölls utanför.

”Det första jag kände var lättnad”

Den 2 augusti 2006 dog Karin på sjukhuset, 38 år gammal. Anders och Love var där.

– Det första jag kände var lättnad över att hon slapp lida mer.

Utanför det lilla sjukhusrummet där allt var stilla pågick livet som vanligt. Bilar tutade, folk skrattade.

– Det kändes förstås absurt, för mig skulle ju livet aldrig mer bli detsamma.

Nästa steg var att berätta för alla att Karin hade dött, och begravningen skulle ordnas.

– Det var först efter begravningen, vid gravsättningen, som sorgen slog ner i mig som ett knytnävsslag. Att sänka ner den där urnan i marken, med Karins aska i… Nu var det slut. En enorm tomhet och ensamhet grep tag i mig.

Anders kunde inte fortsätta på sitt jobb, det fanns ingen ork till det. Han fokuserade på att göra allt han kunde för att underlätta för Love, såg till att de åt bra mat på fasta tider, åkte till Loves skola för att berätta för klassen att Loves mamma dött, och om någon hade några frågor skulle de komma till Anders.

”Hennes närvaro finns i träden och i vattnet”

Att längta efter den man älskar, efter hudens doft, kramarna, närvaron och samtalen är svårt. Är den man älskar död är det outhärdligt.

– Länge var jag rädd att Love skulle tro att Karin bara var borta på en jobbresa. Men sedan förstod jag att det var jag som trodde att hon skulle kliva in genom dörren när som helst.

Anders drabbades av en förlamande orkeslöshet, men tvingade sig ut och springa ett par gånger i veckan, och gjorde allt det där vardagliga man måste göra.

Han åkte till ån där han och Karin badat så många gånger, och där kände han hennes närvaro.

– Den satt i träden som höll på att bli höstgula, och i vattnet som porlade. Och det gav mig tröst. Jag känner tydligt att hon inte är försvunnen, hon finns kvar hos oss.

Anders är noga med att Karin ska finnas med i hans och Loves liv. Längs hela väggen i vardagsrummet, i lägenheten där de nu bor, står en bokhylla fylld med Karins böcker. Böcker var hennes stora passion.

Foton på Karin är uppsatta lite här och var, och Anders och Love pratar mycket om henne.

– Hon är med i vardagen. Häromdagen till exempel när jag skulle slå in Loves skolböcker i papper, och det inte blev särskilt snyggt, kunde vi bara konstatera att ”det här skulle mamma ha gjort jättebra”.

Länge blev Anders bara väldigt ledsen när han tänkte på Karin. Men nu, tre år senare, kan han också känna glädje.

– Jag är så tacksam över att ha fått lära känna henne, och att vi fick Love tillsammans. Sorgen är ständigt närvarande, men den har ändrat ton, blivit lugnare.

Varför skrev du boken?

– Jag var tvungen att möta henne igen, att sätta ord på den hon var, vad vi hade tillsammans och sedan det oförklarliga som hände. Boken hjälpte mig att kunna se framåt igen. Men jag saknar fortfarande allt med Karin, varje dag. Jag hade gjort vad som helst för att slippa skriva den här boken.

Av Anna Carsall

Foto Susanne Hallman