Victoria var gravid i vecka 31 – knivhöggs i magen
Det var de fina, havsblåa ögonen hon fastnade för först. När Victoria Torell i början av 2000-talet träffade mannen som senare skulle komma att ge henne det största traumat i livet, trodde hon att hon hade hittat rätt. Att det här var mannen med stort M, att det skulle bli de två.
Men relationen blev aldrig så som hon hade önskat.
– Vi strulade fram och tillbaka och träffades mest när det passade honom. Jag var dödskär och trodde att det skulle bli vi, men egentligen blev jag hunsad. Ena dagen dög jag och den andra inte, säger Victoria.
Hon bor i dag i Västervik och är på en bra plats i livet. Men det har tagit många år och en vilja av stål för att komma till den punkten. Och allt hade lika gärna kunnat ta slut den där dagen i mars 2002, då det ringde på dörren i lägenheten i Stockholmsförorten Hallunda där Victoria då bodde.
Ville inte att Victoria skulle behålla barnet
Hon var gravid i vecka 31 och det var mannen med de havsblå ögonen som var pappan. Graviditeten var i högsta grad oplanerad – Victoria åt p-piller vid tillfället – och han hade gjort klart för henne att han inte var beredd att bli pappa.
– Men jag hade sagt till honom att han inte behövde ta något ansvar, jag sa till och med att jag kunde uppge ”fader okänd” i pappren. Vi hade ett sista telefonsamtal om det, jag tror att det var i januari. Jag minns att jag sa att jag inte skulle kräva något av honom, och sen tror jag att vi bara lade på luren.
Även om samtalet var jobbigt, trodde Victoria att saken var utagerad. Relationen var avslutad sedan tidigare, och Victoria hade träffat en ny man under graviditeten som hon ville ha en framtid med. Därför blev hon ytterst förvånad när mannen med de blå ögonen ringde på dörren den där marsdagen vid middagstid. Victoria, då 29 år gammal, var hemma i lägenheten tillsammans med sin då nioåriga dotter Sandra.
– Han stod där i en oljerock och jag minns att jag blev lite chockad. Men jag släppte in honom och visade honom ultraljudsbilderna som jag hade i datorn. Det var mest jag som pratade tror jag.
Fick en kniv i magen – sprang efter gärningsmannen
Victoria och mannen stod i hallen och pratade. Hon minns situationen som lugn, det var inget bråk eller upprörda känslor i luften. Hon kände sig varken rädd eller hotad. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat gissa vad som sedan skulle ske.
– Jag minns ett leende, och sedan bara skriker jag rakt ut. Jag hade fått en kniv i magen. Han springer ut ur lägenheten och jag drar ut kniven. Då kommer tarmarna med ut ur magen och eftersom jag vill se vart han tar vägen springer jag efter honom. Med tarmarna i handen. Det rimliga hade ju varit att bara lägga sig ner, men varken hjärnan eller kroppen fungerade som de skulle.