Vimmelreporten Lotta Gray: Jag är livrädd att cancern ska komma tillbaka

För två år sedan fick Lotta Gray veta att hon har en spridd tarmcancer. Tanken på att kanske inte få se sin son växa upp är outhärdlig.

När vi träffar Lotta Gray har hon precis fått veta att cancern inte kommit tillbaka. En gång i halvåret röntgas hon, och svaret avgör om hon får fortsätta leva ett tag till.

– Det går inte att beskriva hur ångestladdat det är. Just nu känner jag att jag kan slappna av lite. Men sedan stegrar sig ångesten igen inför nästa kontroll om ett halvår, säger Lotta.

Det var i april 2008 som hon fick en konstig smärta i magen.

– Den planade ut och sedan kom den tillbaka, och så där höll det på i tio dagar.

Smög ner i källaren

Men Lotta var inte orolig, hon var ju ung och hade alltid varit frisk – att hon skulle drabbas av någon allvarlig sjukdom fanns inte på världskartan.

En natt fick hon så ont att hon var tvungen att gå ner i källaren för att inte väcka sin man Threst och sin son Lennox, som låg och sov. Lotta ringde efter ambulans, och smög ut i trädgården för att inte väcka de andra.

– Det började bli ljust ute, och jag minns att jag tänkte: Vad bra att jag nyss badat om jag ska bli undersökt.

Hon blev inlagd, och fyra dygn senare hittades orsaken till magsmärtorna: En tumör i tjocktarmen, stor som en clementin. Trycket på tarmen var så stort att den riskerade att spricka. Därför skulle Lotta opereras omedelbart.

– Jag kände mig alldeles kall och avstängd, samtidigt som mina sinnen skärptes till max. Jag minns i detalj hur de mönstrade gardinerna såg ut, den sterila sjukhuslukten och skrapet från stolar ute i korridoren.

Ingen fick veta

Lotta kontaktade inte någon före operationen, inte ens sin man.

– Jag tänkte att han inte skulle behöva åka till sjukhuset, för vem skulle då hämta Lennox på dagis? I efterhand har jag förstått att jag var i chock. Jag till och med skämtade med sköterskorna när de rullade in mig i operationssalen.

Sex timmar senare vaknade Lotta upp. 80 procent av tjocktarmen hade tagits bort och man visste ännu inte om cancern hade spridit sig.

– Jag var avdomnad från bröstet och neråt, och kände mig helt utmattad. Jag hade inte kraft att ringa Threst, så jag bad en sköterska göra det. Tänk själv att det ringer en okänd och berättar att din fru nyss opererats för cancer. Jag tror att Threst blev väldigt besviken på mig. Men jag kunde helt enkelt inte göra det själv…

”Vi tappade närheten”

Lotta, som tidigare haft koll på det mesta i livet, upplevde det som om någon hade slängt bort fjärrkontrollen till hennes liv.

– Jag kunde inte ens vända mig själv i sängen.

Det gjorde ont i magen, men det var ingenting jämfört med den emotionella smärtan. Skulle Lennox, min son som bara var två år, förlora sin mamma? Skulle jag inte få se mitt barn växa upp?

Lotta fick börja med cellgifter, och hon mådde oerhört illa. I tio veckor var hon kvar på sjukhuset. Threst och Lennox hälsade på så ofta de kunde.

– Det var konstigt för Lennox att se mig så sjuk och han blev väldigt pappig under den här perioden. Det var svårt att se hur han försvann från mig, hur vi tappade den där självklara närheten vi haft förut.

Till sist fick Lotta komma hem. Hon linkade fram dubbelvikt och kunde inte ens tvätta håret.

– Jag hade sådana skuldkänslor gentemot Lennox. Han ville att vi skulle gå ut och leka som vi brukade, och jag orkade ingenting. Men jag kunde ligga på rygg i en säng, så nattningen blev min. När vi låg där bredvid varandra och han kröp upp intill mig orkade jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag låg och skakade av ångest. ”Fryser du mamma?” frågade han. Och jag svarade att jag hade fått något i ögat…

”Jag kommer inte överleva det här, tänkte jag”

Lotta ville fortsätta vara den där trygga mamman som Lennox var van vid.

– Jag ville inte oroa honom och visa att jag var ledsen. I stället spelade jag glad. Det kändes som en grimas när jag försökte le. Han märkte förstås på mitt kroppsspråk att allt inte var som det skulle, men hur berättar man för en tvååring att man kanske inte kommer att överleva? Jag sa att jag var sjuk och att doktorn skulle försöka laga mig, och det fick räcka.

Så fick Lotta veta att man hade missat att röntga levern. När det gjorts visade det sig att cancern hade hunnit sprida sig till lymfan och levern. Prognosen som tills nu hade varit ganska god blev plötsligt något helt annat.

– Jag minns att jag tänkte: Jag kommer inte överleva det här.

Jag försökte hänga upp mig på småsaker, som att vi skulle äta pizza på kvällen, för att inte bli galen.

”Varför just jag?”

Det fanns bara en massa varför, men inga svar.

– Varför hade jag drabbats av detta? Var cancern ett straff för något jag gjort? Innan trodde jag på Gud som en god kraft. Men jag är inte kompis med Gud längre, så mycket kan jag säga.

Lotta frågade sig vad som var meningen med hela hennes existens.

– Var mitt syfte här på jorden att få ett barn som jag inte skulle få se växa upp? Eller finns det ingen mening, jag kanske bara haft extrem otur?

Nu är det ungefär två år sedan Lotta satt i det där sjukhusrummet och fick det första cancerbeskedet. Hon känner sig återställd rent fysiskt, men rädslan för återfall gör att minsta huvudvärk kan framkalla ångestattacker.

– Eftersom cancern hann sprida sig till lymfan är den ute i blodet, och kan när som helst bli metastaser i hjärnan eller något annat organ. Det är en svår balansgång, för jag kan ju inte ringa min läkare varenda gång jag har ont någonstans…

”Enda gången jag vilar är när jag sover”

Hotet om att cancern kan komma tillbaka finns som ett ständigt filter i allt Lotta gör, tänker och känner.

– En bra dag tänker jag på cancer 500 gånger, en dålig 5 000. Den enda gången jag vilar är när jag sover. Folk säger åt mig att släppa det, och jag vill inget hellre. Men hur skulle jag kunna göra det? Min rädsla är ett verkligt hot, det är inget hjärnspöke som kan botas med terapi.

Lotta försöker suga musten ur livet på ett helt annat sätt än tidigare.

– Jag reser mer och går ut i skogen med Lennox och tittar på myrorna. Allt blir till ytterligheter och det är väldigt uttröttande. Jag kan till exempel inte välja att gå på en tjejmiddag framför att umgås med mitt barn, som är det viktigaste jag har. För jag vet ju inte hur lång tid vi har kvar tillsammans!

Det är 50 procents chans att Lotta får ett normallångt liv. Och är hon utan återfall i ett år till ökar chanserna väsentligt.

– Jag frågar mig fortfarande varför jag skulle överleva… Jag vill hoppas men vågar inte riktigt. Men för varje positivt röntgenbesked ökar hoppet lite mer. Tanken på att inte få vara med och prägla Lennox till den trygga person jag vill att han ska bli är outhärdlig.

”Jag har slutat att prata med min man om min rädsla”

Lotta tänker mycket på döden och vill försäkra sig om att Lennox ska minnas sin mamma.

– Det är nog ett sätt att försöka förbereda sig på det värsta, och känna en viss kontroll. Min största fasa om jag dör är att Lennox ska glömma mig, han är ju så liten. Jag har skrivit brev till honom och jag har velat prata med Threst om att han måste berätta om mig. Men det är svårt, Threst bara säger att jag inte alls ska dö. Så jag har slutat att prata om min rädsla med honom, jag går undan. Och han blir frustrerad och säger att jag måste släppa in honom.

Lotta, som är vimmelreporter på tidningen Se&Hör, har valt att jobba under hela den här tiden.

– Det har varit lite som att göra finger åt cancern, den ska inte få hela mig. Det var ganska absurt när jag stod på röda mattan i långklänning med cancermedicinerna i aftonväskan.

Lottas strategi har hela tiden varit att prata öppet om cancern, bland annat i bloggen Vimmelmamman, som fått flera priser och som har 55 000 unika besökare i veckan.

– Det är ett stort stöd med alla fina kommentarer, och det känns bra att bloggen blivit viktig för så många. Det är skönt också att kunna hänvisa dit när folk kommer fram och frågar hur det är. Det vore totalt utbrännande att försöka förklara för alla hur jag verkligen mår.

Lottas rädsla för att dö är som värst när hon är med Lennox.

– När jag är som lyckligast är sorgen som värst. För det är då jag känner hur otroligt gärna jag vill leva, och hur oerhört skört mitt liv är.

Av Anna Carsall

Foto: Susanne Hallman