Zubeyde blev bortgift: Hans familj behandlade mig som en slav

Jag växte upp utanför Stockholm i en turkisk familj och min uppväxt var mycket friare än mina kusiners, som bodde i de allra mest invandrartäta miljonprograms

områdena. De hade inte bara den närmaste familjen som höll koll på dem, utan hela släkten, hela området!

Begreppet ”fri” är förstås relativt. Jag hade inget liv utanför skolan och hemmet och fick inte delta i simlektioner eller sexualundervisning eller åka med på klassresor. Jag förväntades vara hemma och hjälpa till och ta hand om mina fem småsyskon. Mina föräldrar var livrädda för att vi skulle

försvenskas och göra så att familjen blev utstött ur släktgemenskapen.

Läs också: Lenas pappa förgrep sig på henne: ”Jag minns varje övergrepp”

Men jag hade skolan, som jag älskade. Och eftersom vi bodde i ett väldigt svenskt område kom jag i kontakt med svensk kultur och lärde mig språket flytande. Jag tog till mig trollskogar och Kulla-Gulla – och flydde in i böckernas värld så fort verkligheten blev för påfrestande.

Min dröm var att studera vidare

på universitetet och jag ville redan

då kämpa mot hedersförtrycket. Men jag vågade inte säga något. Och vem skulle jag i så fall ha sagt det till? Mina föräldrar – som själva styrdes av hedern? Mina syskon – som var lika utsatta som jag? Mina lärare – som inte förstod hur mitt liv såg ut?

Helst av allt ville jag bege mig ut

i världen och öppna ett barnhem. Jag ville inte gifta mig och inte skaffa barn. Jag hade sett för mycket när jag växte upp. Hur kvinnor behandlades illa av sina män, blev slagna och våldtagna.

Läs också: Linda hade dyslexi: ”Trodde aldrig mina texter skulle få folk att gråta”

Och det gjorde mig till en konstig flicka. Att gifta sig och skaffa barn var ju kvinnans främsta uppgift. Hennes enda uppgift. Kvinnorna i släkten hånade mig och sa:

– Vad tror du att du ska bli? Statsminister i Sverige eller? Vi kan bara bli städerskor, svenskar är rasister.

Semestern tog en vändning

På sommaren efter nian åkte jag och min familj på semester till Turkiet. Det var inget konstigt med det, vi brukade åka till mina föräldrars hemby och hälsa på släkten när vi hade råd. Så fort vi kom ner till Turkiet märkte jag att något var på gång, men jag förstod fortfarande inte vad. Folk pilgrimsfärdade till vårt hus. Det var ständigt nya människor på besök och då skulle jag servera te och passa upp. Det hade jag lärt mig, det kallade vi respekt. Men att bli uttittad, det var vidrigt. De satt där och inspekterade mig, uppifrån och ner. Det kändes som om jag var ett djur på Skansen.

I dag har jag förstått att även det var ett övergrepp.

Läs också: Yvonnes ex tände eld på henne och sonen

Ganska snart märkte jag att en familj kom väldigt ofta och då började det kännas konstigt i magen. De var annorlunda än de andra familjerna, en familj med hög status.

En kväll försvann mamma och pappa och sa åt mig att låsa dörren. Morgonen därpå svängde en bil in på gården och ut kom kvinnan i familjen, med famnen full av paket. Mina småsyskon trodde att vi skulle få presenter och rusade ut, men jag stod som fastfrusen i hallen och kände att det var något som inte stämde.

Kvinnan gjorde entré, sa åt mig att sträcka ut armarna och så la hon alla kartonger

i min famn. Kartonger som svämmade över av brudklänningar och förlovningsklänningar i olika färger.

De ville att jag skulle förlova mig med hennes son. Jag ville inte. Jag grät. Till slut gick jag med på det, men jag sa hela tiden att jag ville studera. Mamma lovade att vi skulle vara förlovade i tre år och lära känna varandra – och om det inte fungerade skulle jag kunna bryta med honom.

Läs också: Elisabeth: Jag flydde sekten men rädslan finns kvar”

När släkten fick veta om förlovningen blev de galna.

Det sågs som en skymf att mina föräldrar valt en man som inte tillhörde vår familj. Senare fick jag veta att min mamma insisterat på att jag skulle bli bortgift med en man som jag inte var släkt med – eftersom det gav mig en väg ut. En släkting är det så gott som omöjligt att skilja sig från. Släkten ses som ett träd och bryter man av en gren skadas hela trädet.

Farmor försökte rädda

Eftersom det blev sånt bråk

fattades ett jättesnabbt beslut. Helt plötsligt hade ett stort bröllop blivit bokat, bröllopskort tryckts upp – och jag visste ingenting. Först när det bara var några dagar kvar till bröllopet fick jag veta vad som var på gång. Jag hamnade i chock. Jag tänkte inte på att rymma, jag tänkte ingenting. För vad kunde jag ha gjort? Den enda som försökte hjälpa mig var min 80-åriga farmor. Hon kom hem till oss och krävde att mina föräldrar skulle stoppa bröllopet. Jag satt på balkongen och grät när de slängde ut henne.

Bröllopet pågick i tre dagar.

Läs också: Yrsa om svåra barndomen: ”Mamma var psykopat”

Sista dagen blev jag sminkad för att se äldre ut. Bilderna de tog har jag kastat, jag klarar inte att se på den rädda lilla flickan som var jag. Då fick jag också vara ensam med min sju år äldre man för första gången. Fram till bröllopet hade jag bara sett honom tre gånger och aldrig pratat med honom.

I sexton år stod jag

ut i äktenskapet. Hela den tiden

önskade jag att han skulle lämna mig, för då skulle inte jag få skulden. Men det gjorde han ju inte. Jag är inte arg på honom. Han var också ett offer, men han hade frihet att säga och göra mer än jag.

När vi kom hem till Sverige började jag gymnasiet, men det dröjde inte länge innan jag hoppade av och som 17-åring fick jag vårt första barn. Så småningom kom två till. Men jag var inte lycklig. Han jobbade så mycket så jag såg honom knappt. Det var jag som lagade mat, städade, gjorde allt i hemmet – plus jobbade som städerska och på McDonald’s. Hans familj behandlade mig som en slav. Varje kväll när jag lagt min äldste son satt jag och grät.

Läs också: Cornelias huvudvärk var hjärninflammation

Jag drömde fortfarande om

att plugga, men vi behövde min inkomst. Ett slumpartat möte med min gamla rektor förändrade allt. Hon hjälpte mig att få ett bidrag så att jag kunde läsa in hela gymnasieutbildningen och ta studenten. Några år senare kunde jag börja på socionomutbildningen och det var som att komma till en ny värld. Äntligen fick jag träffa människor som tänkte som jag, som ville kriga och förändra!

Släkten hotade och smutskastade

Redan då gjorde jag ett försök att lämna min man, men jag blev övertalad att ge äktenskapet en chans. Det gick i två år, sedan kände jag att jag höll på att kvävas.

Vändpunkten kom efter att jag gjort praktik i Indien som en del av min utbildning. Där träffade jag starka kvinnor som kämpade mot kastsystemet, och fick tid att reflektera. Jag tänkte: Vad fasen håller jag på med? Här ser jag förtryckta kvinnor som ändå krigar och jag lever i ett land som Sverige och fogar mig …

Läs också: Trebarnspappan Tim dog av vanlig penicillinkur

Så jag gjorde det. Jag lämnade honom för gott. Då började hoten komma. Jag fick samtal från Turkiet. De smutskastade mig, kallade mig hora, anklagade mig för att ha varit otrogen mot min man. De sa att jag blivit försvenskad och bara ville vara ute på disko. Jag drog mig undan med mina barn, ensam, jätterädd, och låste om mig.

Mamma och pappa var inte hotfulla, de bara grät – och det var nästan lika jobbigt.

Barnens pappa blev helt knäckt och en natt hade vi en dramatisk uppgörelse som vår då 13-årige son råkade få se. Han hade aldrig sett sin pappa gråta, så han blev förtvivlad och bad mig att inte skilja mig. Och jag kröp till korset och lovade honom att stanna. Men när bråket fortsatte vinkade min son till sig

mig igen.

Läs också: Sofia Ledarp: ”Mitt liv var en fasad”

– Mamma, förlåt mig. Skilj dig från pappa. Under hela min uppväxt, när du trodde att jag sov, hörde jag dig sitta uppe och gråta. Ni två … det funkar inte.

Så jag blev ensam mamma med en inte helt färdig socionomutbildning i bagaget. Men jag levde gärna på vatten och knäckebröd och jobbade dygnet runt – bara jag fick känna frihet. Att sitta på parkbänken, känna solen mot ansiktet, höra fåglar kvittra och inte ha ont i magen för att komma hem. Det var värt allt!

”Stolt över mina barn”

I dag är mina barn stora, min äldste son är 26. Släkten har hotat mig och gjort allt för att skapa problem mellan mig och dem. Men jag tycker att jag har varit en bra mamma. Jag är så stolt över mina barn. Min äldste son har fått ta jättestora smällar på grund av mig – krav från släkten att han ska uppföra sig som en man och sätta mig på plats. Det tar aldrig slut. Har man fötts i en hederskontext kan man aldrig riktigt bli fri från den.

Numera är jag utbildad socionom och driver ett skyddat boende för unga flickor som flytt från sina familjer. Mitt jobb är inte bara ett jobb, det är en kamp.

Läs också: Karin Adelsköld om utmattningen: Jag har jättejättelångt kvar

Jag har hittat mig själv, valt bort vissa människor och bildat en ny familj. Det är de unga flickorna och de vänner som accepterar mig som jag är. Jag har ingen avsikt att vara antingen svensk eller turk: Jag har min egen kultur med svensk trollskog och turkisk respekt för äldre. Det kan låta som om det turkiska bara är hemskt, men det finns många fina saker: Värmen, gemenskapen och även om det kan uppfattas som sjuk kärlek, så finns det en kärlek.

Fotnot: Vi publicerar inte Zubeydes efternamn eftersom det är viktigt att hålla hennes skyddade boende hemligt.

Berättat för Anki Sydegård   Foto: Stefan Jerrevång

”Jag sålde min kropp – och förlorade min själ”

Läs också: ”Jag sålde min kropp – och förlorade min själ”