Bokaktuella Felicia Feldt: "Dödsångesten har bara vuxit med åren"
För sex år sedan skapade hon stora rubriker när hon släppte självbiografin ”Felicia försvann” – en stark skildring av den egna barndomen med mamma Anna Wahlgrens ständiga uppbrott och där alkohol, sex och en rädsla för att bli utfryst var ständigt närvarande. Nu är Felicia Feldt tillbaka med en ny bok, ”Dödsbädden”, och i den väljer hon att ta itu med ett annat svårt, men oundvikligt ämne – döden.
Sedan ”Felicia försvann” kom ut har Felicia Feldt turnerat runt om i Sverige och föreläst kring boken. De senaste tre åren har hon dessutom arbetat som sjuksköterska på ett hospice, vilket var det som ledde henne fram till den nya boken. I arbetet fick hon möta människor som närmade sig döden och till sin förvåning upptäckte hon att hon inte var förberedd på hur tufft det var psykiskt, och dessutom fick hon syn på sin egen dödsångest.
Läs också: Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt: ”Jag var rädd för min egen mamma”
Utifrån sina egna erfarenheter bestämde hon sig för att skriva en skönlitterär berättelse som utspelar sig i ett rum, i en säng på ett hospice, där sex människor lämnar livet.
– När jag började arbeta med döden önskade jag att det fanns en bok som ”Dödsbädden”, som berättade inte bara om patientens utan också om personalens och anhörigas strategier inför döendet. När jag skrev ”Felicia försvann” önskade jag att det fanns en bok som handlade om omöjligheten i att försonas. Jag skriver för att själv undersöka svåra ämnen, inte för att besvara frågorna utan snarare ställa dem, berättar hon för MåBra.
Felicia ville själv förstå döendet och beskriva de olika strategier som vi människor använder oss av för att orka dö, och berättar att hon under skrivandets gång fick en helt annan bild av döden och lidandet.
– Jag föreställde mig en skarp gräns mellan döden och livet, och hade inte förstått själva döendet. Men döendet kan ta veckor, månader, eller bara timmar. Det är ett rum som människor arbetar hårt för att stå ut i, leva i, och till och med försöka njuta av – den sista tiden, de sista möjligheterna, de sista samtalen. Men ibland är det bara en lång och utdragen och för många meningslös, outhärdlig väntan.
– Jag hade till exempel inte förstått hur viktigt hoppet är, långt mycket viktigare än exakt antal dagar kvar i livet. Om en människa pratar om renoveringen av sommarhuset nästa år, hade jag tidigare tänkt att det handlar om förnekelse, idag förstår jag att det handlar om att leva ända in i döden. En del av att leva är att drömma, längta och hoppas. Jag kan inte säga att jag blivit klar, men en aning klokare på döden har jag blivit.
Boken riktar sig delvis till nära anhöriga och där har Felicia Feldt personliga erfarenheter. Nyligen tog hon farväl av sin pappa och som barn var hon med om att förlora en bror, som dog tidigt.
– Dödsångesten har bara vuxit med åren! Jag tror det handlar om att jag har mer att förlora idag, ett liv jag verkligen tycker om och är stolt över, fantastiska barn, vänner och en bästa vän i min man. Dessutom är två barnbarn på väg, jag vill vara med och hinna uppleva dem. Jag har alltid haft nära till mina tankar och känslor kring döden, eftersom min bror dog tidigt, men nu känns det absolut fel och onaturligt att lämna mitt liv.
Att våga prata om döden är viktigt, menar Felicia. Dels för att kunna stötta närstående som är på väg att gå bort, men även för att ta itu med vår egen dödsångest.
– Jag som alltid umgåtts med tankar om döden upptäckte att jag var dåligt förberedd när jag började att arbeta på hospice. Dels saknas detta i utbildningen av vårdpersonal, men framförallt saknas diskussionen rent allmänt: Hur ska vi kunna hantera döden och hjälpa människor i döendet om vi inte på allvar mött, benämnt och identifierat vår egen dödsångest?
– Om vi inte vet vad vi själva känner inför vårt eget oundvikliga slut, tror jag vi har svårt att på allvar särskilja oss själva från patienten och andra närståendes död. Vi måste kunna gå bredvid en annan människa på hennes villkor, och inte med utgångspunkt från vår egen sorg och ångest, avslutar hon.