"Chockbeskedet väckte min barnlängtan"

Karin Thunberg är reporter och kolumnist på Svenska Dagbladet. Hon bor på Söder i Stockholm med maken Anders. Till familjen hör också vuxna sonen Kalle, bonusbarn och en hel skock med barnbarn. På den lilla fritid Karin har läser hon böcker, dansar, träffar vänner och bakar kardemummakaka.

När allt hände var jag övertygad om att jag aldrig, aldrig någonsin, skulle ta livet som självklart igen. Inte efter den där sommaren för några år sedan när jag klarat min andra bröstcanceroperation och trodde att jag förvandlats till Den Evigt Tacksamma. Hon som klappade väckarklockan varje frisk morgon, kysste kaffekoppen och aldrig någonsin jagade upp sig för småsaker.

Äsch, inte blev det så.

Ganska snart blev allt som vanligt igen. Vardagslunken rymmer en enastående förmåga till balans och jämvikt. Ungefär som om vi stod i dörren till ett inre skafferi och letade bland hyllorna där det som hänt måste gå att trycka in, så det blir mindre tungt att bära.

Det brukar finnas plats på hyllorna.

Sedan finns undantagen, det som inte går att spara bland annat samlat bråte. Det som sticker ut för mycket, är för smärtsamt eller oformligt. Det som kräver en egen hylla, kanske ett eget rum där det kan ligga och mogna tills vi en dag, äntligen, kan ta det till oss.

Där, på specialhyllorna, finns mycket av det som förändrar våra liv. Ibland utan att vi ens förstod när det hände.

Om jag själv inte hade sett nacken på den späda pojken som stod vid en strandkant och försökte peta loss sin pinne. Om jag inte råkat hoppa av cykeln just där, kastat en blick – och blivit drabbad av de smala axlarna, all den ivriga glädje som fanns hos den pojke som just hittat världens bästa pinne. Och om jag inte efteråt hade fått beskedet om cellförändringar i vänster bröst och för första gången stått inför den outhärdliga insikten att livet är ändligt, att det någonstans framför oss finns ett slut – ja, om allt detta inte hänt för över 25 år sedan, då hade jag kanske aldrig fått min son, den älskade.

Att jag tidigt bestämde mig för att inte skaffa barn är en lång och komplicerad historia som vi kan hoppa över i detta sammanhang. Den hörde ihop med min egen barndom och mamma, det får räcka. Och beslutet var inte sorgligt alls. Det var så jag sa, till alla som ville lyssna, att detta var ett av livets många stora avgöranden som vi måste ta konsekvenserna av.

Om jag en dag, vilket jag sannerligen inte trodde, skulle ångra mig så fick jag ta det då. Under tiden kunde jag arbeta och resa och arbeta ännu mer, ägna mig åt det som för mig var glädjefylld frihet.

Fram till den där dagen.

Cellförändringar i vänster bröst. Tid för nya provtagningar. Förmodligen behov av ett mindre ingrepp, för att avgöra farlighetsgraden.

Läkarens ord surrade i mitt huvud när jag stretade Dalagatan fram, det var vinter och snömodd och bara ett halvår efter att min egen mamma dött i metastaser av en bröstcancer – och jag visste, mitt i detta svarta och snoriga mörker, att nu skulle jag också dö. Ynka 32 år gammal. Många resor hade jag gjort och många artiklar hade jag skrivit men här i snömodden blev de till ingenting. Snart var jag hemma, jag låg under en filt, hade slutat gråta och fylldes av en märklig kraft, som om ett ljus tänts i mörkret och jag hörde mig säga, rätt ut mot filtluddet: Gode Gud, om jag inte dör, då vill jag ha ett barn. Åtminstone försöka bli mamma.

Cellförändringarna var inte farliga, inte den gången. Två år senare bar jag ut en nyfödd pojke i det som blev den sommarens varmaste dag. Hans lilla kropp sprattlade av glädje och i hans ögon fanns all den visdom jag behövde i denna nya och hisnande roll som mamma, äntligen.

Av Karin Thunberg

Foto Anders Lundmark