"Jag har alltid slagits för min personliga frihet"

Elisabet Höglund bor med maken Bosse och katten Sigrid i ett gammalt timrat härbre i Tungelsta utanför Stockholm. Stora intressen är oljemålning, sport, böcker, matlagning, mode, natur och politik. Elisabet är just nu programledare i TV4:s Förkväll – ”ett experiment i konsten att förnya sig”.

Jag har alltid varit en rebell. Jag har alltid protesterat mot människor som försökt styra mig och bestämma över mig. Jag har alltid slagits för min personliga frihet, friheten att få tycka vad jag vill, leva som jag vill och se ut som jag vill.

Det är kanske därför jag har levt ensam under så stor del av mitt liv. Vissa människor kallar det för oförmåga att anpassa sig till omgivningens krav. Själv har jag sett den självvalda ensamheten som den ultimata friheten.

När ingen försöker förtrycka, forma eller omforma mig kan jag fritt odla mina talanger och utveckla de sidor hos mig själv som jag är nöjd med. Jag har alltid avskytt att bli inpressad i en form som andra bestämt storleken på. Jag har alltid avskytt att bli tvingad att underkasta mig regler för ”hur man ska vara” för att passa in. Jag vill vara den jag är och utvecklas till den jag vill bli, till en fri, kreativ och självständigt tänkande människa.

Insikten att jag till varje pris måste söka friheten fick jag i 25-årsåldern. Jag bodde kvar hos mina föräldrar betydligt längre än vad som var vanligt på den tiden. Min mamma höll mig i ett järngrepp. Hon var en hård och fördömande kvinna och Jantelagens självutnämnda banerförare. Hon ville kuva mig, styra mig, ja till och med förtrycka mig, trots att hon alltid inför sina två döttrar predikat vikten av att vara självständig, självförsörjande och yrkesverksam.

När jag värvades till en idrottsklubb i Borås, och erbjöds mitt livs första journalistjobb, fick jag en lika välkommen som legitim anledning att flytta hemifrån. Efter den stunden, sen jag på nyårsafton 1969 lämnat min tvångströja och flyttat in till ensamheten i en minimal och omöblerad etta i Borås, kände jag för första gången den gränslösa lyckan över att vara fri.

För mig var det därför naturligt att fortsätta leva i denna frihet, som nästan alltid skulle visa sig vara detsamma som ensamhet. Men när jag 1995 träffade min man, så kändes också det naturligt. Han försökte inte sätta på mig tvångströjan igen. I stället hade han valt mig just för att jag var en så självständig, jordnära och annorlunda kvinna som han hade letat efter.

Tillsammans med Bosse har jag kunnat fortsätta leva med mitt frihetspatos. Han har överseende med min galenskap, min förföljelsemani, min arbetsnarkomani, min prestationsångest, mitt behov av ständig bekräftelse, min perfektionism (utom när det gäller att städa) och min längtan efter ständiga utmaningar.

Han gläds över mina framgångar och tröstar mig när jag är ledsen. Då kryper jag upp i hans knä och han stryker mig över håret. Hos honom får jag vara liten. Det måste man få vara ibland.

Men samtidigt blir han ursinnig på mig, när jag hänger över datorn och bläddrar bland bloggar och sajter för att söka bekräftelse på att jag inte är så oduglig som jag tror, men inte hittar den bekräftelsen.

Sluta läs bloggar och artiklar som gör dig ledsen! skriker han. Det finns tusen sådana. Lyssna i stället på tanten i Guldfyndbutiken, som häromdagen släppte alla andra kunder för att få expediera dig, när du hade hittat de där silverörhängena som du blev så förtjust i.

”Se på de människor som vill dig gott. Strunta i dem som vill dig illa. Sådana är världen full av.” Så säger Bosse varje dag och jag försöker lyssna.

Av Elisabet Höglund