Jennie Sandberg: "Ta inte min rörelsefrihet ifrån mig!"

Jag minns så väl alla känslor jag hade i min sjuåriga kropp när vi utforskade skogarna. Och jag vet att rädsla aldrig var en av dem. Varje dag, året om, gjorde vi vår värld större. Med nyfikenhet lärde känna nya vatten att bada i eller åka skridskor på. Upptäckte ständigt fler berg och träd att klättra i. Vi lärde oss att hitta, både oss själva och i omgivningarna. Och där man hittar är man också trygg.

Förmaningarna från våra mammor handlade om att se oss för när vi korsade bilvägen, att skydda oss mot fästingar och ormbett. Kanske att vara extra rädd om de nya skorna. Inte ens när mörkret överraskade oss i den gamla granskogen var vi rädda. Den trave känslor som byggde oss blev istället trygghet och upptäckarlust. Att världen någonstans var vår.

”Stegen tog mig ostört in i självständigheten”

Den grundkänslan satt sedan kvar när skogen byttes mot kommunens asfalterade cykelvägar och hundratals avverkade mil på våra cyklar med bockstyre. Vi rörde oss fritt och satte vår egen agenda, på väg mot de spännande tonåren. Visst var det en del känslostormar bakom tältduken när vi åt chips långt efter läggdags eller körde fast med kanoten i vassen. Men oro var aldrig en av dem.

Kanske var det därför vi var rätt dåliga på att vara ”street smarta” eller att ”vädra fara” på sista nattbussen från stan. Inte heller på promenaden hem efteråt såg jag mig över axeln. I trötta Converse traskade jag hem i takt med att solen gick upp och inte en enda gång ökade jag takten av rädsla.

Idag förstår jag värdet av dessa fria och symboliska steg, de som ostört tog mig rätt in i självständigheten.

”Jag är inte ensam om denna vingklippta känsla”

Med åren har min värld blivit ännu större – men har mitt trygga space blivit mindre? En ny känsla har sakta etablerat sig i bröstkorgen när jag rör mig ensam ute: otrygghet. Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att välja alternativa vägar när jag ska springa eller promenera. Jag tror också vi är långt fler kvinnor än män som tvingas tänka på om tidpunkten är bra och om spåret är upplyst. Och som samtidigt begränsar vår egen och våra döttrars rörelsefrihet av rädsla för att de ska råka ut för något.

Och jag är inte ensam om denna vingklippta känsla. Siffror från Brottsförebyggande Rådet visar att 36% av landets kvinnor känner sig otrygga i sitt eget bostadsområde. Värst är det på kvällarna.

”Är rädslan befogad?”

Men är rädslan befogad? Antalet rapporterade överfall och överfallsvåldtäkter utomhus har ett betydligt lägre anmälningstal jämfört med de fruktansvärda övergrepp som sker bakom hemmens stängda dörrar. Samtidigt behöver vi förstå att varje pinne i denna tragiska statistik, oavsett om brott begåtts i hemmet eller utomhus, är en självklar och befogad anledning till just rädsla.

Idag är jag tillbaka till barndomens skogar, men nu har jag helst vänner med mig under löparrundan. Det är fantastiskt härligt, så länge syftet är önskemål om trevligt sällskap – och inte en fråga om vår egen säkerhet.