Malin Wollin: Är några livsråd för mycket begärt?
Min vän Jasmina tränar. Hela tiden gör hon det. Gruppträning. Framför spegeln och allt det där. En instruktör som skriker i ett headset att man är duktig, varpå man först tar åt sig och sedan tänker att asch, hon menar nog generellt, att alla i rummet är generellt duktiga.
Jag köpte ett träningskort för Jasminas skull. Det är den dyraste vänskap jag någonsin erfarit. Över fyrahundra kronor i månaden kostar det mig att vara vän med Jasmina. Varför blev jag inte bästis med en soffpotatis, det hade varit gratis, och därtill roligare.
Jasmina låter meddela vilka tre pass hon ska träna på en tisdag och så får jag välja vilket jag vill vara med på. Jag väljer Core, för det är bra att ha en stark core.
Jasmina bannar mig i förväg. Jag får inte komma sent, och jag får inte ställa korkade frågor till instruktören ”som jag gjorde den där gången”.
Vi står sida vid sida och trycker en stång med vikter upp mot taket i femtio minuter. Jag tycker att rörelserna är exakt desamma hela passet, men tydligen tränar de olika muskler.
Efter passet sitter vi i omklädningsrummet. Jag funderar på att simma ett par längder.
Jasmina berättar att jag såg extremt oengagerad ut.
”Men det var ju så tråkigt!”
”Tycker du det?”
”Ja. Tycker du verkligen att det där är roligt?”
”Ja”
Jaha.
Jasmina berättar vidare att jag har tittat apatiskt på instruktören med öppen mun, som om jag väntat på att hon ska berätta vad jag ska göra med mitt liv, men utan att få svar.
Jag tänker att det kanske inte är för mycket begärt att få ett par livsråd när man kämpar med sin stång.
Jasmina åker hem och jag simmar tio längder i mitt älskade klorvatten med plåster på botten.
Känner mig stärkt i mitt core men svag i min självbild.
/Malin
Läs mer från Malin Wollin:
Malin Wollin: Alla borde lära sina barn att bråka!
Malin Wollin: Jag jagade applåder från pappa
Malin Wollin tänkte stanna vid 4 barn: ”Hade fel”