Marianne Mörck om uppväxten som adopterad: "Jag blev inlåst i tre dagar"
Marianne Mörck är en av våra mest folkkära skådespelare och sångerskor. Men livet för Marianne har varit allt annat än en dans på rosor. I TV4 programmet Renées brygga öppnar hon upp om uppväxten med stränga adoptivföräldrar och hur det var att leva med en man med grova alkoholproblem. Dessutom berättar hon om drömmen om att leva med en homosexuell man och att vilja bli älskad för den hon är.
LÄS MER: Polis adopterade flicka – räddade henne från föräldrarna
Marianne Mörck om livet med adoptivföräldrarna
Marianne Mörck har haft en lysande karriär med huvudroller på teatern och ett stort antal filmer. I Renées brygga berättar Marianne om viljan att slå sig fri och hur hela hennes liv kretsar kring scenen. En dröm som blev starkare under uppväxten med stränga adoptivföräldrar.
– Det var bara utseende som gällde hemma. Du är inte good enogh, berättar Marianne i programmet.
Till slut fick Marianne nog på hur föräldrarna stod i vägen för hennes drömmar och hur hon aldrig fick göra några misstag. Hon berättar för programledaren Renée Nyberg att hon till slut bestämde sig för att söka efter hennes biologiska mamma.
– Jag blev så arg på mina föräldrar, så fruktansvärd arg. Jag fick inte göra någonting. Så jag gick och bad om att få doppbeviset från min församling. Och där stod min mammas namn, Astrid Viola Pettersson. Så då tog jag en kopia på detta och lade det mitt på matbordet hemma på nyårsafton. Och så sprang jag ner till min kompis, som bodde en trappa ner, sminkade mig, gjorde mig i ordning och så gick vi ner till Avenyn.
LÄS MER: Sarah Dawn Finer berättar om ADHD-diagnosen i Renées brygga
På danspalatset Rondo i Göteborg anmälde sig sedan Marianne till en vokalisttävling med Ronnie Hartleys orkester. Mitt i framträdandet dyker hennes adoptivpappa upp. Hon berättar för Renée att hon såg att han var riktigt förbannad, med vita knogar och uppspärrade näsborrar.
– Så kommer han och hämtar mig och så var jag inlåst i tre dagar hemma, säger Marianne och minns tillbaka.
Ingen av dem säger något på en kort stund innan Marianne plötsligt bryter tystnaden och skrattar till.
– Men jag kom på andra plats i tävlingen.
Marianne Mörck om mötet med sin biologiska mamma
Men till sist kom Marianne Mörck i kontakt med sin biologiska mamma.
– Ja, det var ju så spännande. Jag var med i en tidning som skrev om när vi gjorde Röde orm och så var det en bild på mig där. Så kom den ut i Smålandsposten. Och min biologiska mamma är i från Blekinge så hon läste detta. Så hon skrek: "Det är min dotter!" Hon kände igen mig, berättar Marianne.
– Sen visade det sig att hon hade varit kokerska hela sitt liv. Det var "mat, mat, mat" och jag är ju "mat, mat, mat" och restaurang, säger Marianne och radar upp flera andra likheter mellan mor och dotter.
Hon berättar om första mötet då mamma Astrid kom och hälsade på henne igen.
– Så säger hon på trappan när hon går upp: "Älskade flicka, har du ett födelsemärke på vänster stortå?". "Ja, det har jag". "Ja, då är det du!".
Renée frågar henne hur det kändes varpå Marianne brister ut:
– Frihet! Jag har ju aldrig passat in i mitt adopterade liv.
Marianne berättar att hon minns sin mamma som väldigt gråtmild och att hon troligtvis präglats av beslutet att adoptera bort ett barn.
– Hon sa "Jag åkte ner och ammade dig och du drack hälften tårar och hälften bröstmjölk. För det var svårt för mig men jag ville ge dig ett bättre liv." Det har hon förklarat tusen gånger och jag har svarat "Mamma, du är helt enorm. Du har gett mig ett sånt fantastiskt liv. Sen att jag kom till de här knölsvanarna..men jag ska vara glad för det också. För ur det växte en kraft att vilja bryta sig ur"
Marianne Mörck om exsambons alkoholmissbruk
Men det finns också en annan tid i Mariannes liv som lämnat ett stort avtryck. I 13 år var hon nämligen sambo med en gravt alkoholiserad man. I programmet frågor Renée om Marianne blev medberoende i någon form.
– Allting! Jag förbannade, jag hämtade honom i sängen hos andra för att han skulle repetera på dagarna. Jag sökte upp honom, skuggade honom så jag visste var han fanns. Jag vakade över honom hela tiden. Det var en stor kärlek i mitt liv som behövde hjälp och jag trodde att endast jag kunde hjälpa honom. Han dog för några år sedan. Av spriten, säger Marianne med tårar i ögonen.
Med allt detta i bagaget undrar Renée om Marianne kan ångra att hon varit för snäll. Men Marianne slår snabbt ifrån sig frågan.
Se också – Marianne Mörck om sexuella övergreppen och relationen till män.
– Nej, för då hade jag inte varit här idag. Det är ju därför det plötsligt bara kommer en fontän av frihet som nu finns över mig, som vita vingar i 16 år, säger hon och fortsätter:
– Jag lever mitt liv. Förstår du? Det här låter inte klokt, men skulle jag leva mitt liv nu med någon annan så skulle det nog kanske bli med en homosexuell man. Som kan gilla mig som en kompis. Som kan krama mig. Utan att det måste bli något hela tiden. Där jag kan känna mig fri, känna mig som en människa. Nu är jag väldigt ärlig – jag vill bara bli älskad för den jag är.
Källa: Renées brygga och Expressen Foto: TT och bild från Renées brygga