Therese: Jag tänker inte gömma min psykiska ohälsa längre!

Det här är jag, Therese.

Jag är sprallig, uppåt, tramsig och busig enligt andra. Får alltid höra att jag alltid ler och är glad.

Och det är jag. Alla de egenskaperna stämmer. Men jag är också ledsen, förtvivlad och har ångest som äter upp mig inifrån ibland.

Jag har även fyra diagnoser som folk inte lägger märke till, vet om eller ens anar.

PTSD, generaliserat ångestsyndrom, panikångest och depressioner.

Jag mår periodvis dåligt, riktigt dåligt. Det är inte alltid något specifikt som sätter igång min ångest utan den bara kommer. Depressioner som kommer och stannar på obestämd tid. Panikångest där jag sitter och skakar, hyperventilerar, har skyhög puls och gråter tills jag nästan kräks.

PTSD som gör sig påmind när jag stöter på en trigger-punkt. Ibland är allt bara bra, riktigt bra, och jag glömmer bort min psykiska ohälsa, sen kommer det som en käftsmäll utan förvarning.

Depressioner som i princip paralyserar mig så som att de små enkla självklara sakerna blir som ett stort hinder att utföra. Att ens att borsta tänderna, duscha, hämta posten eller slänga soporna blir enorma saker att genomföra, det tar för mycket på krafterna och det är alldeles för jobbigt. Att ens svara när telefonen ringer är för jobbigt.

De ständiga skuldkänslorna om att jag mår som jag gör när jag har så mycket fint runt om mig. ”Jag borde må bra när jag har allt detta” är en ständig tanke. Samtidigt som allt detta pågår ska man ta sig till jobb och prestera, man ska vara en bra vän som hör av sig kontinuerligt, umgås och hitta på saker, göra vardagssysslor i hemmet och vara en kärleksfull sambo.

Skammen som fyller upp hela ens inre när tanken om att man bara vill kasta in handduken, hopplöshet och fruktansvärd förtvivlan. Man vet att det är inte lösningen, men tanken finns där hela tiden.

Jag är så otroligt lyckligt lottad som har de människorna runt om mig som jag har, som hjälper mig och stöttar mig. Jag har en sambo, min Joakim, som varje dag på ett eller annat sätt hjälper mig att hålla mig uppe. Jag har vänner som vet och förstår om jag inte hör av mig på ett tag.

Jag är så trött på att psykisk ohälsa är så hysch-hysch.

Jag är så trött på att dra vita lögner som ”jag har bara sovit dåligt”.

Jag är så trött på att dölja saker med ett leende.

Jag är så trött på att skämmas att man behöver medicin för att klara de svåra stunderna.

Jag är så trött på hålla uppe en fasad för att slippa frågor.

Jag är så trött att behöva ljuga om att jag legat inlagd på psykiatrin och istället sagt ”vanligt sjukhus” om utomstående undrar.

Jag är så trött på att höra ”ryck upp dig, det blir bättre snart”

Ja, jag är sprallig, uppåt, tramsig och busig. Och jag ler ofta och är glad.

MEN jag mår också otroligt dåligt ibland. Jag har psykisk ohälsa sedan 2012, och jag tänker inte hysch-hyscha det längre. Punkt slut!

…………………….

Har du en berättelse du vill dela med dig av?

maila [email protected] och låt oss ta del av dina tankar.