"Tur att jag inte visste hur slitigt bondelivet är"
Thilde Höök, 27 år, hade en stor dröm – att bli hästtränare. Steg för steg bröt hon upp med alla förväntningar, och blev hästbonde med egen gård mitt i skogen. Den stora drömmen nu är en egen familj. Och i Bonde söker fru hoppades hon hitta den stora kärleken…
Jag spände fast säkerhetsbältet, plockade upp dagboken och skrev: ”När jag blir stor ska jag bli hästtränare!” Då var jag 14 år, satt ombord på ett flyg till Sverige – och hade precis jobbat en sommar på gården Bakkakoti på Island där dagarna varit fyllda med allt från mjölkning och barnpassning till hästträning.
Men det dröjde tills jag var 17 innan jag fattade det stora beslutet om min framtid. Jag hade hunnit med ett år i USA och ett år på gymnasiet med journalistinriktning – och kände att jag måste sluta ödsla tid på sådant som inte förde mig närmare min dröm. Att hoppa av gymnasiet är ett av de tuffaste beslut jag fattat.
Många var förfärade och tyckte att någon så ung som jag inte kunde veta vad jag ville. Jag är glad att mamma dolde sin oro så pass väl att jag vågade.
Steg ett blev en kvällskurs i bokföring. Jag tog anställning på en hästgård utanför Stockholm, och på helgerna jobbade jag som kassörska för att kunna betala lägenhetshyran. Det dröjde inte många månader innan jag återvände till Island och gården Bakkakoti.
Några år senare var jag hemma i Sverige. Jag fick låna lite mark utanför Uppsala, och började träna och sälja hästar på hemmaplan. I takt med att jag investerade vinsten i egna hästar växte min lilla flock. Snart började jag växa ur hagen jag lånat och den provisoriska sadel- och foderkammaren som jag klämt in i bakluckan på min bil. När en bekant tipsade om en annons på en hästgård kändes det helt naturligt att bli gårdsägare.
Några veckor senare var gården min! Jag döpte den till Hökebo. Mitt flyttlass bestod av en väska med kläder, en madrass, en kastrull och tolv hästar. Gården var nergången och hade stått tom under en längre tid. Men jag såg inte de murkna plankorna och spindelnäten i hörnen. Jag såg bara alla möjligheter och kände mig säker på att gården skulle bli ett paradis.
Så här i efterhand är jag glad att jag inte visste exakt hur mycket jobb som krävs för att rusta en gård…
Efter att ha bott i lägenhet i större delen av mitt liv var det mycket som var nytt. Vad gör man när en vattenledning fryser sönder i stallet? Hur får man i gång traktorn när den är tjurig på vintern? Jag fick helt enkelt lära mig av misstagen och blev lite händig på kuppen.
Jag har aldrig känt mig ensam på landet, trots att man från gården bara kan skymta en grannfastighet – och vintrarna är både kalla och mörka. Det beror nog mycket på att jag har två hundar som sällskap, gärna omger mig med vänner och familj och framför allt att jag känner ett oerhört lugn hemma på gården.
Det händer fortfarande att jag får nypa mig i armen för att förvissa mig om att det inte är en dröm. Huset omges av hagar med fridfullt betande hästar, och långsamt men säkert har alla byggnader på gården börjat anta den form jag såg framför mig när jag först besökte gården. Självklart har vägen hit kantats av många långa arbetsdagar, mycket nätverkande och en hel del slit. Men just nu känns målet att gå ner till heltid inom räckhåll.
Till slut blev den alltså sann, den där drömmen som jag som 14-åring formulerade i min dagbok. Och det blev till och med bättre än jag hade väntat mig. Jag blev till slut hästtränare och numera är jag även en stolt hästbonde!
Av Thilde Höök