"Vi borde prata mer om allvarliga saker"

Stefan Einhorn, professor, föreläsare och författare, bor norr om Stockholm med sin fru och deras tre barn. Stefan gjorde stor succé med sin förra bok om snällhet. Nu är han aktuell med nya boken Vägar till visdom.

Ibland kan mötet med en medmänniska förändra vårt liv. Jag var 23 år och tillbringade större delen av sommaren i Israel. En dag tog en vän med mig till en medelålders man vid namn Yehuda, som hon avlägset var släkt med. Han bjöd oss på blaskigt israeliskt kaffe med kondenserad mjölk och mängder med socker i, och vi samtalade en stund. När vi skulle gå sa Yehuda att han ville bjuda hem mig igen, så att vi kunde talas vid på tu man hand.

Nästa möte blev helt annorlunda än jag hade föreställt mig. I stället för att tala om vardagligheter diskuterade vi de stora livsfrågorna. Vid ett tillfälle frågade Yehuda om jag trodde på Gud. Jag svarade att det gjorde jag naturligtvis inte. Jag var vetenskapsman och trodde inte på gudar och vidskepelse, lika lite som jag trodde på sagor – därför var jag ateist, sa jag med viss stolthet.

Yehuda satt tyst några ögonblick. Sedan sa han med sin milda röst att så vitt han visste hade vetenskapen inte motbevisat Guds existens, lika lite som den hade bevisat den. En sann vetenskapsman borde kanske vara agnostiker?

Det är inte vanligt i en diskussion att vi ändrar åsikt. I de flesta fall brukar vi kämpa intensivt för att vår egen uppfattning är den enda rätta. Men när jag satt där i den stilla tystnaden efter Yehudas fråga insåg jag att han hade rätt. Vetenskaplig kunskap kan aldrig åberopas som ett argument för ateism. Ateism kan vi bara ha som en personlig trosuppfattning, på samma sätt som vi kan tro på att Gud finns. När jag lämnade hans hem hade jag förvandlats från ateist till agnostiker, en som håller sig öppen till frågan om Guds existens.

Det jag fick den dagen för många år sedan var en lektion i visdom. Den kunskap han förmedlade till mig rörde inte bara den eventuella existensen av en Gud. Det handlade i ännu högre grad om ödmjukhet i vårt förhållningssätt till omvärlden – om förmågan att ha ett öppet sinne och att så långt det är möjligt undvika tvärsäkra uppfattningar. Jag har aldrig glömt den lärdomen

Yehuda lärde mig också betydelsen av att tala allvar. Visst finns det gott om tillfällen då det är trevligt att ägna sig åt att småprata, att fördjupa sig i samtalsämnen som inte kommer att föra den mänskliga utvecklingen framåt ens en millimeter. Problemet är inte att möjligheten att tala om ditt och datt existerar – problemet är att vi ägnar alldeles för lite tid åt en annan form av konversation. Det finns oändligt mycket som vi kan lära våra samtalspartner. Och det finns oändligt mycket som de kan lära oss.

Den sista lärdomen handlade om att uppträda som en förebild. Istället för att säga att jag hade fel gav han mig med en fråga möjligheten att tänka om. Med sin ödmjukhet visade Yehuda mig vad ödmjukhet innebär. Med sin öppenhet visade han mig vad ett öppet sinne är. För det är sant – människor gör långt ifrån alltid vad vi uppmanar dem till, men de gör ofta som vi gör.

Så fick jag under en eftermiddag förmånen att i mötet med en medmänniska lära mig mycket om vad visdom innebär. För detta är jag oändligt tacksam mot Yehuda.

Av Stefan Einhorn