Gunilla Sahlin: "Jag var en sockerknarkare"

När sötsuget greppade tag i Gunilla Sahlin var det omöjligt att stå emot.

– Det var som att jag slungades in i en tunnel som ledde fram till en enda sak: att snabbt få i sig något sött. Jag brukar säga att jag har varit en sockerknarkare, för det är så starka krafter det handlar om.

På jobbet räknade hon timmarna tills hon fick komma hem och äta.

– ”Jag är värd att unna mig något gott”, ”Jag ska bara ta några maränger”, tänkte jag alltid. Men det slutade förstås med att jag tryckte i mig hela påsen, sedan gick jag över till mackor och länsade skåpen på kakor, godis och floursocker. Det fanns inget stopp.

”Jag åt tills jag slocknade, och vaknade med ångest”

I samma stund som de snabba kolhydraterna gick ut i blodet vällde en euforisk glädje upp.

– Jag var bäst i hela världen, oslagbar. Alla färger blev vackrare, ljuden svagare. Sedan spred sig lugnet och välbehaget i hela kroppen. Det var en otrolig kick.

När sockerpåslaget blev riktigt stort kom dåsigheten.  Och innan Gunilla visste ordet av hade hon somnat.

– Jag slocknade, det var som om jag blev full. Ofta vaknade jag efter några timmar halvliggandes över matbordet med en hemsk huvudvärk och fruktansvärd ångest. Och sedan kom alltid skammen. Jag hade tappat kontrollen igen, kände mig så misslyckad. Varför hade jag så dålig karaktär?

Annars funderade inte Gunilla så mycket över vad hon åt. Hon brukade prata om sig själv som en sockerråtta.

– Jag tänkte nog mest på hur jag såg ut, jag pendlade ju som en jojo i vikt och fick panik när kläderna inte passade längre. Då körde jag någon diet ett tag. Har nog testat allt som finns.

Missbruket eskalerade när hon som 23-åring gick över till att enbart äta ”renare” sockerprodukter, som glass, godis och kakor.

– Annars fick jag inte längre den där kicken jag var ute efter.

Första gången Gunilla på allvar började reflektera över sitt beteende var när hon stal godis hemma hos en kompis.

– Jag var där på middag och pratade och skrattade, men det enda jag kunde tänka på var vad som fanns bakom köksluckorna. Så fort jag fick tillfälle sökte jag igenom skåpen, och åt snabbt upp det jag hittade. Det var spännande, jag kände mig som en agent på hemligt uppdrag.

Men sedan kom skulden. Vad var det hon höll på med?

”Vändpunkten kom när jag stal godis av en kompis”

När Gunilla kom hem och ställde sig på vågen konstaterade hon att hon hade gått upp 20 kilo på bara några månader.

– Det small till inombords och jag bara kände att jag inte orkade längre …

Vad skulle hon ta sig till? Gunilla började leta efter nya lösningar, och när hon hittade boken Gå ner i vikt med GI-metoden av Ola Lauritzon tänkte hon att det ju kunde vara värt att testa.

Det var högtidligt att gå runt där hemma med en svart sopsäck och slänga allt onyttigt, och att gå till affären och köpa kött, fisk och grönsaker.

– Jag kunde inte laga mat, men en kompis som är jätteduktig hjälpte mig.

Tre månader senare hade Gunilla gått ner hela tio kilo. Men suget efter sötsaker var fruktansvärt.

– Jag mådde inte alls bra, jag fick ju inte äta det jag kände att jag behövde. Det var en plåga att gå förbi caféer och jag fantiserade om att jag bodde i en Cloetta-ask.

Gunilla fick återfall efter återfall, men nu när kroppen var i mer balans rent fysiskt kom ångesten mycket snabbare och hon kunde avbryta ätandet ganska snabbt.

Och hon fortsatte att kämpa på med GI-maten.

2007 hörde Gunilla termen ”sockerberoende” för första gången, i ett radioprogram.

– Det var ju mig de pratade om! Jag hade aldrig tänkt på mig själv som beroende.  Jag var alltså överkänslig mot socker rent biokemiskt, det hade inget med dålig karaktär att göra! Den insikten tog bort väldigt mycket skam. Men det var också en sorg att inse att jag aldrig kommer kunna äta sötsaker på ett normal sätt.

”Jag kommer aldrig kunna äta sötsaker på ett normalt sätt”

Förra året kom den avgörande vändningen. Då hade Gunilla ätit gi-mat i fem år och nått sin målvikt för länge sedan, men hon mådde inte bra.

– Jag var smal, jag skötte mig, men ändå var jag inte lycklig. Allt kändes så tråkigt, grått och tomt. Jag kämpade fortfarande med sötsuget, även om det hade blivit bättre, och jag längtade efter glädjekickarna som sockret hade gett mig. Skulle det vara så här resten av livet?

Och det var då hon tog beslutet att anmäla sig till en sockerberoende-kurs hos beroendespecialisten Bitten Jonsson, som skrivit boken Sockerbomben i din hjärna. Där träffade Gunilla för första gången andra med samma problem.

– Det var helt fantastiskt att höra deras berättelser. Jag var inte ensam!

Gunilla fick också mentala verktyg att ta till när det behövs.

– Jag får fortfarande sug ibland, men nu håller jag inte på att analysera. Först tänker jag efter när jag åt senast, och var det många timmar sedan är det förstås hunger jag känner. Då ser jag till att äta. Annars låter jag bara suget finnas där, för jag vet att det klingar av efter ett tag. Under tiden försöker jag göra något jag tycker om, som att gå en promenad eller se en bra film.

Efter kursen fick Gunilla hjälp av en näringsspecialist att göra en individuell matplan. Hon fick bland annat rådet att väga varje måltid.

– I början var jag skeptisk, men snart upptäckte jag vilken skillnad det gjorde. För nu kunde jag vara säker på att jag fick i mig det jag skulle. Och det gjorde att jag inte behövde tänka lika mycket på mat, det blev inte lika laddat.

Gunilla är noga med att äta på regelbundna tider, kött, fisk, grönsaker, grädde, naturell yoghurt, ost och ägg. Ibland blir det bär till efterrätt, men aldrig frukt.

– Det är olika för olika personer, men just för mig är detta vad som gäller.

”Jag konstaterar att jag fått ett återfall, sedan tar jag nya tag”

Det händer än idag att hon får det hon kallar ”slips”.

– Suget kan fortfarande överrumpla mig. Men återfallen blir inte lika djupa som förut. Det viktigaste är att inte börja tänka att man är misslyckad, för då är risken stor att man straffar sig med att äta ännu mer. Jag konstaterar helt enkelt att ”nu fick jag ett återfall, nu tar jag nya tag”.

Oftast kan Gunilla ändå hantera suget.

– Jag tänker i konsekvenser, och jag säger till mig själv att det inte är bra för mig att äta det där. Det brukar hjälpa. Jag tänker överhuvudtaget inte så mycket på mat längre, eller på hur jag ser ut. Det är som att jag har fått ett nytt liv. Jag är mycket lugnare och mer närvarande.

Gunilla startade en blogg, och en dag kontaktade ett förlag henne och frågade om hon ville skriva en bok om sitt beroende.

Nu är den klar, och den har fått titeln Vitt begär.

– Det känns jättespännande. För på det här sättet kan jag förhoppningsvis nå ännu fler. Om jag kan hjälpa en enda så är det värt allt, säger Gunilla.

AV: Anna Carsall
FOTO: Lennart Dannstedt