Krönika: 8 saker jag lärde mig av att vara utbränd

Det är konstigt med tid. Vissa händelser, som går utanför allt annat, känns både långt borta och nära samtidigt. När jag blev utbränd är en sådan händelse.

Trots att det har gått hela 15 år minns jag precis hur jag tänkte och kände, samtidigt som jag inser hur mycket jag förändrats under åren som gått. Till stor del tack vare att jag blev utbränd, faktiskt.

För när jag låg där i min säng i mörkret – när mina ben hade slutat fungera, när jag var så känslig för intryck att jag varken klarade av dagsljus eller minsta ljud, när all min energi gick åt till att ens orka andas, och hur skrämmande det var – tog jag ett beslut som jag haft med mig sedan dess: ”Jag ska aldrig glömma hur kraftlös jag känner mig nu, jag ska aldrig glömma ångesten, och känslan av att vara döende. För här ska jag aldrig hamna igen”.

Vägen tillbaka har varit lång, och jag har accepterat att jag nog aldrig kommer ha lika mycket energi som före utbrändheten. Det gör ärligt talat inte så mycket. Vinsterna som jag fått är så mycket viktigare för mitt mående. Jag skulle aldrig för allt i världen vilja komma tillbaka till den dömande självbilden jag hade förut – den som gjorde att jag pressade mig själv för hårt – alldeles för länge.

Läs också: Nära att bli utbränd? Här är 9 varningstecken

När man är mitt i utmattningen kan allt kännas tröstlöst, och man kan vara livrädd för att aldrig må bättre igen. Så tänkte jag också. Därför vill jag skriva ner några saker som jag lärde mig – det är ju först i efterhand som man kan se att allt det jobbiga också ledde till att man tvingades utvecklas – och få en annan syn på sig själv och andra.

Så: Även om du är i ett läge just nu där allt känns för jävligt – ha med dig i bakhuvudet att det är som det är – men att det inte betyder att det kommer vara så här för evigt.

Här är 8 saker jag lärde mig:

1. Acceptera

Först när man kan acceptera, ge upp, kapitulera för hur läget faktiskt är här och nu – så kan man börja bli bättre. Det är då man slutar lägga en massa energi, som man inte har, på att kämpa emot sorgen, kraftlösheten, rädslan. Och man blir lugnare och får kontakt med sig själv.

2. Ha ett tydligt livsmål

Jag har hållit mitt löfte att aldrig glömma hur fruktansvärt dåligt jag mådde. Sedan dess har min mentala hälsa blivit min största och ständiga målbild. Inget, absolut inget, är värt att riskera min mentala hälsa för: Inget jobb, ingen prestige eller beröm i världen. Det här har gjort att jag blivit bättre på att förhålla mig till röra på jobbet – det är ju ändå bara ett jobb. Jag oroar mig inte lika mycket för sådant som inte hänt, och troligen inte heller kommer hända. Mitt inre lugn är det allra viktigaste. Visst kan jag känna stunder av misslyckande för att jag inte orkar allt, men det kortsiktiga obehaget får jag stå ut med. Det går snart över. Mitt långsiktiga mål är viktigare.

3. Känn tillit

När jag började bli lite bättre, så att jag orkade gå korta promenader i lugn takt kunde jag känna en viss lätthet – men bara någon sekund i taget. Sedan föll jag ner i det där svarta hålet, i ångesten, igen. Och då blev jag livrädd: Nej, nu mår jag så här igen, ska det alltid vara så här nu?! Jag hade svårt att njuta av de bättre stunderna – för snart skulle jag ju må urkasst igen.

Jag gick i terapi under den här tiden, och när jag berättade om det här för min psykolog gav hon mig ett råd som jag levt efter sedan dess: ”De ljusa stunderna är en föraning om hur du kommer att må sedan. Våga känn tillit till att de kommer att bli allt längre, men försök inte hålla kvar dem. Då höjer du bara stressnivån i kroppen. Försök att känna tacksamhet och glädjas åt dem när du har dem, och lita på att de snart kommer tillbaka när de försvunnit”. Det här rådet har gjort att jag hittat en mycket större acceptans för att känslor kommer och går, att man inte behöver lägga så stor vikt vid dem. De är inte farliga.

Läs också: Trött, utbränd eller sjuk – vad säger din kropp?

4. Jag är inte perfekt, och det är okej

Länge kände jag sorg över att jag pressat mig själv sjuk. Jag anklagade mig själv: Hur kunde jag ha så dålig koll på vad som höll på att hända? Bara två veckor innan kraschen hade jag till exempel läst en lista över vanliga symtom på att man riskerade utbrändhet, och jag tänkte: Det är ingen fara för mig. I efterhand insåg jag att jag hade haft i stort sett alla av de där symtomen – utan att vara medveten om det. Skrämmande.

Med tiden har jag förstått att det precis är det här som är kärnan: När man stressat så länge att man tappat kontakten med hur man mår, och dessutom har en prestationsbaserad självkänsla – så förstärks den ständiga jakten på bekräftelse ju mer stressad man blir. Det blir omöjligt att bromsa i tid – istället pressar man sig själv ännu hårdare. Det är ju det enda man känner till. Det hade funkat som en ”lösning” tidigare för mig, att fly från ångest och jobbigheter genom att förlora mig i arbete och se till att aldrig vara ensam utan något att göra.

Och vem skulle jag vara om jag inte klarade trycket? Om jag gav upp? Det säger sig själv att det inte är så enkelt att bromsa i tid då– när man lagt hela sitt egenvärde i vad man presterar och att man ska vara ”stark” och duktig. För mig var kraschen oundviklig. Jag hade aldrig dragit ner på tempot om jag inte hade tvingats till det. Istället hade jag kanske dött i en hjärtinfarkt så småningom? Jag har förlåtit mig själv för att jag är långt ifrån perfekt, och att jag hade så dålig självinsikt. För jag förstår varför.

Läs också: Tidiga tecken på utbrändhet – ta dem på allvar!

5. Jag har inte obegränsat med energi

Det var en stor sorg att tvingas ändra hela min självbild. Jag som alltid hade varit den där energiska, uthålliga, kompetenta – vem var jag nu? Bara att inse att min energi inte varit gränslös var en ren chock. Att min ork hade gränser. När känslorna av misslyckande kom över mig tog jag fram min målbild: att inget annat spelar någon roll så länge jag kan må bra inombords. Punkt. Och jag hade ju mått så dåligt, så länge – utan att ens veta om det själv.

För mig var det ren överlevnad att bli snällare mot mig själv, och att inse att livets mening inte är att orka allt – jämt och ständigt. Jag är både stark, svag, ibland har jag bra självförtroende, andra gånger tvivlar jag. Och det är okej. Jag är okej. Det finns en lättnad och en frihet i att prioritera, och känna att man har rätt till det utan att drabbas av dåligt samvete: Får jag fler arbetsuppgifter hela tiden på jobbet måste jag dra ner på något annat motsvarande, har jag haft en intensiv social helg behöver jag hålla helgen därpå obokad och så vidare. Jag njuter mer av livet, och känner att jag är huvudperson i mitt eget liv på ett helt annat sätt.

6. Det blir sällan som man tänkt sig

Förut såg jag mycket på livet som ett projekt, där man skulle bocka av det man planerat. Men nu vet jag att det sällan blir som man planerat, det händer saker man inte har någon makt över. Men det kan bli väldigt bra ändå – fast på ett annat sätt! Jag är mer här och nu, kan känna en sådan tacksamhet över att ha ben som kan ta mig vart jag vill, och över vardagliga saker – som förut bara gick mig förbi. Medan jag hade tankarna på annat.

7. Livet är inte ett projekt

Förut kunde jag inte ta det lugnt. Jag hade glömt bort hur man gjorde. Ledig tid var lika med meningslös tid, jag ville alltid vara på väg någonstans, på gång, uppvarvad. Det var bara då jag kände att jag levde. Idag vet jag hur viktigt det är med återhämtning, att vila, njuta och göra saker bara för att de är roliga – det behöver inte leda någonstans. Meningen med livet är inte att vara i farten jämt och ständigt, det finns viktigare saker än effektivitet: Att ha lite kul till exempel.

8. Jag har fått en helt annan empati för andra

Att bli sedd och kunna se andra tror jag är en av de största meningarna med livet. Förut, när jag var så dömande mot mig själv, blev jag det också gentemot andra. Jag kunde känna förakt inför brist på ork, obeslutsamhet, självtvivel och så vidare. Egentligen var det mig själv jag föraktade. Och jag vet att det ofta räcker att man finns där och lyssnar, när någon mår dåligt. Man behöver inte, och ska inte heller, komma med förslag på ”lösningar”. För det är inte så livet är. Det är som det är, helt enkelt. Det enda vi kan göra är att förhålla oss. Livet ska inte bara överlevas, utan också levas.

Foto: TT