Zinat Pirzadeh: Jag längtade så efter min mammas kärlek

Många författare, som utgår från sina egna liv när de skriver, får lägga till extra dramatik för att göra det spännande. Men ståupp-komikern Zinat Pirzadeh blev tillsagd av förlaget att tona ner, att ingen skulle orka läsa hennes delvis självbiografiska roman Fjäril i koppel annars.

– Som komiker kan man tydligen inte skriva för tunga saker, så jag har utelämnat det värsta. Det är ju också för att skydda dem jag skriver om, och andra i min närhet, säger Zinat.

Romanfigurens relation med sin mamma går som en outtalad röd tråd genom hela berättelsen. I mångt och mycket handlar det om Zinats eget komplicerade förhållande till sin mamma.

– Det har varit som ett tyst krig mellan oss, och jag har inte känt att hon funnits där för mig.

”Min lillebror fick kramar, men jag var som osynlig för mamma ”

När Zinat var barn, och bodde i norra Iran, undrade hon ofta varför mamman kramade hennes lillebror, men aldrig Zinat.

– Jag önskade så att mamma skulle säga att hon tyckte om mig eller ge mig en klapp på kinden. Men jag var som osynlig för henne. Jag hade högsta betyg i alla skolämnen, rensade ogräs och diskade, allt för att hon skulle tycka att jag var duktig. Ibland när hon var nöjd med mig log hon. Jag gjorde vad som helst för att få det där leendet!

Om Zinat inte kände sig sedd av sin mamma, blev hon desto mer bortskämd av sin mormor.

– Jag fick klä ut mig i hennes hattar och högklackade skor, och när hon bjöd på middag fick jag alltid ta mat först av alla. Hon var kraftfull och speciell, och hon fick mig att känna mig älskad.

När Zinat blev större kunde hon känna igen sig själv i sin egen mamma.

– Mormor var mjuk mot mig, men hård och kall mot mamma. Jag såg hur mamma slog dubbelknut på sig själv för att bli godkänd av mormor, och hur allt skulle vara tipp topp hemma när hon kom på besök. Ofta när mamma hade bjudningar tackade mormor nej, sedan kunde hon dyka upp dagen efter utan förvarning. Och gick runt och kritiserade allt, städningen, hur mamma såg ut. Mamma blev förstås jättestressad. Jag kunde verkligen känna igen mig i mammas längtan efter att bli sedd …

”Hon straffade mig för att mormor inte älskade henne”

Varför fanns den där kylan, som gick i arv, tror du?

– Jag har tänkt mycket på det där. För mormors del så tror jag att hon var känslomässigt skadad. Hennes egen mamma dog när hon föddes, och pappan blev så förkrossad att han anklagade mormor för det. Jag tror inte att mormor förmådde älska någon som stod henne för nära. Kanske var det lättare med mig som var barnbarn? Och min egen mamma kanske omedvetet straffade mig för att mormor inte kunde älska henne. Hon var nog lite avundsjuk också, eftersom mormor skämde bort mig så.

Hur reagerade din mamma på att du var så favoriserad?

– ”Jag är glad att mormor tycker om dig, men jag frågar mig varför hon inte kan vara likadan mot mig”, kunde mamma säga. Och det fick jag väldigt dåligt samvete för. Sedan tänkte jag att om jag kunde få mormor att älska mamma, så kanske mamma skulle börja älska mig …

I takt med att Zinat blev äldre fick hon stränga tillsägelser att aldrig titta på sig själv naken, eller röra sig själv, för då kunde man ”få hår på handflatorna”.

– Min kropp fanns inte, jag var bara som ett stort huvud som gick omkring.

Zinat var 15 år när hon fick sin första mens. Det skulle firas stort, och alla traktens kvinnor bjöds in till fest. Just då kände Zinat sig respekterad av sin mamma, nu var hon en av de andra kvinnorna.

– Men jag insåg inte att hela mitt liv skulle tas ifrån mig. Plötsligt fick jag inte ens titta mina killkompisar i ögonen, jag fick inte skratta högt och blev ännu hårdare bevakad. Jag ville ju fortsätta att klättra i träd och spela valnötsspel med mina vänner …

Satte familjens ”heder” på spel

Zinat var förälskad i en kille. En eftermiddag skjutsade han henne hem från skolan, på sin moped. Zinats föräldrar var i upplösningstillstånd. Folk hade sett dem åka tillsammans genom staden, vad skulle de tro om hela familjen?

Mamman frågade ibland rakt ut i luften hur hon kunnat få en så skamlös dotter som lekte med pojkar. Och nu var förstås måttet rågat. Hela familjens ”heder” stod på spel.

Mamman tryckte på och det beslutades i all hast att Zinat skulle gifta sig, det var det enda som kunde reparera familjens rykte. Och det måste vara med någon som bodde i en annan stad, som inte kände till mopedfärden. Valet föll på en vän till Zinats kusin.

– Jag ville inte gifta mig, jag var rädd, men förstod inte alls vidden av det. Och min största känsla var att jag hade gjort bort mig, att jag var tvungen att göra det här nu för att hjälpa mina föräldrar. De där uppfattningarna om skam och heder sitter så djupt, det är så komplicerat. Jag tänkte också att jag bara skulle ha en som bevakade mig nu, hemma hade jag ju haft hela familjen. Jag försökte väl se något positivt i det. Det är det som är bra med mig, jag försöker alltid hitta ljuspunkterna, jag älskar livet och jag kämpar. Eller så är det som mormor sa, att jag är för korkad för att ge upp, säger Zinat och skrattar ömt.

”Att bli lämnad ensam kvar var nog det värsta”

Vid det laget var det redan bestämt att Zinats mamma och pappa skulle flytta till Sverige.

– Det var nog det jag var mest ledsen över, att jag blev lämnad kvar …

Zinat som inte visste något om vare sig sin egen kropp eller sex skulle nu plötsligt göra sin plikt som hustru.

– Jag hade aldrig sett en naken man, det var en enorm chock. Jag vägrade låta honom ta i mig, men efter några dagar kände jag mig tvingad att ge upp. Jag minns inte så mycket mer än att det gjorde så ont att jag fick en utanför-kroppen-upplevelse. Jag hade ingen att prata med, var totalt ensam, som i ett fängelse. Och jag kände mig så in i själen sviken av mamma, som tryckt på och tvingat mig in i det här, och nu var hon i ett annat land.

På dagarna satt Zinat hemma i en fåtölj hon fått av sin mormor, och stirrade ut i tomma intet. Hon höll sin son, som hon hade fått vid det här laget, i knäet.

– Jag kämpade så för att älska min man, för att känna attraktion, men det gick inte. Och han kunde inte hantera det. Istället blev han arg och våldsam. Jag var väldigt rädd för honom.

På nätterna drömde Zinat att hon var barn och sprang efter en bil, som hennes föräldrar satt i. Men hur snabbt hon än sprang så hann hon aldrig ifatt.

Lyckades fly till Sverige

1991 lyckades hon, med mormoderns och en väninnas hjälp, att fly med sin son till Sverige. Och mammans första reaktion blev besvikelse.

– Hon tyckte att jag hade svikit henne och pappa. Och jag kände också ett enormt självförakt. Jag visste rent mentalt att jag hade gjort rätt, att jag och min son var värda ett liv utan rädsla, men det landade inte känslomässigt.

När Zinat berättade att hon blivit misshandlad veknade dock hennes mamma något.

– Hon har aldrig tyckt att jag förtjänar en man som behandlar mig illa. Och efter det hörde jag inget mer om att jag borde skämmas. Men det tog många år innan den där känslan försvann i mig själv …

I många år levde Zinat i celibat.

– Jag visste inget om hur en relation skulle vara, eller hur sex kan kännas.

Men så träffade hon en man som fick henne att upptäcka att hon hade en kropp, som både kunde åtrå och njuta.

– Han var så kärleksfull, och han fick hela mig att blomstra upp. För första gången i mitt liv fick jag veta hur det känns att vara attraherad av någon, och hur underbart sex kan vara. Det där betydde väldigt mycket för min självkänsla. Och allt eftersom jag blev mer självständig var jag till slut så trött på de där gamla skamkänslorna jag gick runt med att jag bestämde mig för att de inte skulle få finnas längre!

Men känslan av mammans svek satt kvar som en spjutspets, och det gör den i viss mån fortfarande.

– Jag kan inte förstå hur mamma kunde lämna mig på det där sättet, och jag har försökt fråga henne hur hon resonerade. Men det går inte, för hon blir så utom sig att hon nästan svimmar så fort jag tar upp det. Jag tror att hon får panikångest, för att det blir så jobbigt.

Ännu ett destruktivt förhållande

Zinats mamma fortsatte länge att ha en kritiserande ton när de träffades, och de bråkade mycket. Vändpunkten kom för ett tag sedan, när Zinat satt fast i en mycket destruktiv relation.

– Mamma såg hur nedbruten, illa däran och förtvivlad jag var. Jag tror att hon blev rädd att förlora mig. Det var en befrielse att äntligen bli omhållen och tröstad av henne.

Zinat hade alltid haft en lite kaxig attityd mot sin mamma. Men nu, när hon öppet berättade hur dåligt hon mådde, kunde mamman ta emot henne och ge tröst, för första gången i Zinats liv.

– Jag visade min sårbarhet, och det fick hennes försvar att rämna. Det var en befrielse att få bli omhållen, att få tröst av min mamma som jag älskar så. Och jag kunde verkligen känna att hon älskar mig också.

Sedan den dagen förändrades Zinats mamma. Och nu är hon 77 år.

– Hon är jättefin och gullig, och jag njuter av att träffa henne. Vi kan fortfarande inte prata om de riktigt svåra sakerna, det går helt enkelt inte. Så jag har bestämt mig för att låta det vara, jag vill ju vara vän med mamma. Jag har förlåtit henne. Hon har gjort så gott hon kunnat, utifrån de kunskaperna hon hade då. Hon ville mig inget illa.

Kampen mot bortgifte

Numera är Zinat djupt engagerad i att försöka hjälpa unga kvinnor som ska giftas bort.

– Jag blir ofta kontaktad av livrädda kvinnor här i Sverige, som ska skickas hem till sina ursprungsländer för att blir bortgifta. Det är så fruktansvärt att det får förekomma!

Zinat har precis fått ja från förlaget att skänka en krona per bok till hennes nystartade Fjärils insamlingsstiftelse. Alla pengar som kommer in ska skänkas till härbergen för utsatta kvinnor, i bland annat Afghanistan och Iran.

– Det känns fantastiskt att kunna göra något konstruktivt på det här sättet, jag vill verkligen göra skillnad.

Efterlyst i Iran

Zinat har tänkt mycket på sin mormor genom åren. Hon som fick Zinat att känna sig älskad när hon var barn, och som hjälpte henne fly. Efter den dagen för 20 år sedan, sågs de aldrig mer.

– Det är en stor sorg att jag inte fick träffa henne igen, jag är ju efterlyst i Iran så jag får inte åka dit. Jag kunde inte ens vara med på hennes begravning för tio år sedan. Mina bröder berättade att hon hade haft foton på mig överallt i sitt hus. Jag blir fortfarande väldigt rörd när jag tänker på det. Idag kan jag se hur lika hon och jag är, styrkan, tjurskalligheten och humorn. Det känns fint att tänka på.

Idag bor Zinat med  sambon Knut Berggren, sönerna Armand, 23 år, Caspian, 6 år och bonusbarnen Isac, 14 år, Rex, 8 år och Julian, 3 år.

AV: Anna Carsall

Foto: Lars Nyman