Läsarberättelse: Min kollega ljög om att han separerat
Leif och jag hade jobbat på samma avdelning i några år. Vi kände inte varandra, men jag visste att han var gift och hade barn. Sedan omorganiserade man och vi kom att jobba i lokaler intill varandra. Vi använde samma fikarum och började prata alltmer.
Efter ett tag blev han flörtig och följde mig ofta med blicken. Jag var inte intresserad av en affär med en gift man, så när han ville bjuda mig på middag sa jag nej.
– Du menar säkert inget med det, sa jag lättsamt. Men det känns så onödigt. Du vet hur folk pratar.
Han gav sig inte. Men han bytte taktik. En dag började han nästan gråta när vi var ensamma i fikarummet. Han anförtrodde mig att de hade separerat.
– Att äktenskapet är över kan jag leva med, sa han. Men det känns så tufft att göra barnen besvikna.
Var själv barn av skilsmässa
Han berättade att han själv var skilsmässobarn. Jag tyckte synd om honom och efter det här pratade vi mer. Det fanns en ny förtrolighet mellan oss. Han bad mig att inte säga något. Han tyckte det var jobbigt nog ändå utan att folk pratade. Det kunde jag förstå och jag höll tyst.
På senvintern fyllde en kollega 40 år. Vi gick ut ett gäng för att äta middag och fira. Leif satte sig bredvid mig. Efter ett par glas vin tryckte han benet mot mitt och sedan hamnade hans hand på mitt knä. Jag blev påverkad. Han kändes plötsligt manligare, sexigare.
Kvällen slutade hemma hos mig. Han kunde inte stanna över natten – han hade barnen den veckan. Därför kunde vi inte heller ses mer den helgen.
– Det är lite extra känsligt så här nära inpå separationen, sa han. Jag vill tillbringa så mycket tid med dem som möjligt.
Och det förstod jag såklart. Att han var så ansvarsfull med barnen talade bara till hans fördel.
Den där första kvällen blev inledningen på en intensiv men hemlig affär. Han ville att vi skulle ligga lågt och vi träffades bara hemma hos mig.
Så vitt jag vet märkte ingen av våra kollegor vad som pågick. Jag hade känslor för Leif, men visste inte vad det kunde leda till. Skulle det vi hade mynna ut i ett seriöst förhållande, eller var det för tidigt för honom? Han själv undvek dessa frågor.
– Det är klart att jag känner för dig, sa han. Men jag vill inte tänka framåt just nu. Kan vi inte bara ha det så här och njuta av det?
Det var ju inget fel i det och jag kunde förstå honom. Han hade just lämnat ett äktenskap efter nästan femton år.
Drog sig undan
Men ett par månader senare började han dra sig undan. När jag ställde honom mot väggen fick jag en chock. Han sa att de hade kommit överens om att försöka igen.
– Ingen av oss vill ju splittra familjen …
Från en dag till en annan kunde vi inte ses mer. Och det hela var så känsligt att han skulle uppskatta om jag fortsatte att hålla det som hänt för mig själv.
– Jag hoppas verkligen att du förstår. Jag vill absolut inte såra dig.
Det är klart att jag var sårad och arg. Men samtidigt kunde jag ju förnuftsmässigt förstå att det var svårt att lägga femton år tillsammans bakom sig.
– Det kommer aldrig att hålla, sa en väninna. Det gör det aldrig i sådana där situationer.
Hon försökte trösta mig, men jag visste egentligen inte vad jag kände. Visst var jag besviken, men var jag kär? Jag visste inte, så jag antog att svaret var nej.
Det hela kunde ha slutat där om jag inte råkat höra något i fikarummet en tid senare. Det pratades om det senaste sportlovet och en resa till fjällen och att Leif och hans familj varit med.
Jag hajade till. Då hade han ju varit separerad. Till mig hade han sagt att han tillbringat sportlovet med barnen och några andra släktingar. Jag kunde inte hålla tyst.
– Men var de inte separerade då? frågade jag.
– Separerade? sa min kollega häpet. Vad har du fått det ifrån? De har aldrig varit separerade.
Den där kollegan umgicks med Leif privat. Hon visste vad som pågick i hans liv. Hade han ljugit om allt bara för att få mig i säng? Kunde han vara så otroligt falsk och manipulativ?
Jag konfronterade honom direkt. Han försökte undvika en scen och svarade att det hela var ”komplicerat”.
– Är det vad din fru kommer att säga också, om jag ringer och frågar henne?
Han erkände att han hade ljugit. Han försökte göra det till en komplimang; han hade ju varit så intresserad av mig att han inte kunnat tänka på något annat.
Jag borde kanske ha ringt hans fru, men jag ville inte slå sönder bubblan för någon annan. Jag hittade ett annat jobb och sa upp mig så fort jag kunde.
Det positiva med affären är att den förde mig framåt i livet. Det var dags att gå vidare och det hela slutade bra, men min syn på män fick sig en tillfällig knäck av det som hände.
/Anonym
Foto: TT
...
Läs mer:
Läsarberättelse: Min man nedvärderar mig inför andra