Mina barn vill inte träffa mig – jag känner mig ensam

Fråga: Jag är en gammal dam på 85 år som har varit ensamstående i många år. Jag har tre barn som i dag har egna familjer. Jag känner mig väldigt ensam då många av mina vänner är döda och andra väldigt sjuka. Jag har därför inget umgänge längre.

Efter reklamen: Hur mycket påverkar ensamhet? – Anders Hansen förklarar

Det tråkigaste är att barnen inte bryr sig om mig. Alla stora helger sitter jag ensam och de hör inte alls av sig till mig. Jag förstår att de inte vill ha mig med eftersom jag är lite skröplig. Ett av mina barn har alkoholproblem och det är ju en sorg i sig. Jag har barnbarn som jag sällan träffar då barnens mormor lagt beslag på barnen. Jag är inte medräknad.

I dag klarar jag mig bra utan hemhjälp, men när den dagen kommer då jag behöver hjälp är jag rädd att hjälpen från barnen blir obefintlig. De frågar mig aldrig hur jag mår! Jag är orolig och ledsen och tycker att jag gjort allt jag kunnat som ensam försörjare. Jag hoppas att du kan ge ett råd som lättar min rädsla. /E.U

Är ofrivilligt ensam – hur träffar jag nya vänner?

Experten svarar

Socionomen Maria Jacqueline Bratt svarar: ”Försök vara lite aktiv”

Det är alltid lika tråkigt och sorgligt att höra om äldre som känner sig ensamma och bortglömda, särskilt när det finns flera vuxna barn och barnbarn i nätverket. Men tyvärr är det inte helt ovanligt att det ser ut som du beskriver. Jag har ofta under åren fått den frågan. I den ideala av världar så skulle naturligtvis den närmaste familjen finnas till hands, både som sällskap och hjälp och stöd. Men det är tyvärr inte så verkligheten ser ut. Det kan bero på många olika saker men bottnar förstås i den relation och närhet man har inom familjen.

Det handlar också om hur öppen och tydlig man är mot varandra med sina behov. Tyvärr är många av oss dåliga på att berätta och säga hur vi vill ha det och vad vi behöver. Vi tror eller hoppas på att omgivningen ska förstå det av sig själva. Kan det ligga någonting i det i ditt fall? Hur tror du att dina barn tänker om hur du vill ha det och behöver? Har du berättat för dem att du känner dig ensam och övergiven och gärna skulle vilja vara med vid storhelger? Och att du gärna vill spendera mer tid med dina barnbarn? Om inte kan dina barn kanske uppfatta att du har fullt upp med ditt eget liv och inte ”har tid” med dem.

Ensamheten bara ökar: Så lyckades Sandra vända känslan

Mitt råd till dig är att du i första hand ska berätta för dina barn hur du känner så att de får höra det från dig direkt. Då kan du kanske få en uppfattning om varför det blivit som det blivit. Om det finns ett genuint ointresse hos dem att umgås med dig och att hjälpa dig så är det förstås väldigt sorgligt. Men då vet du det och får försöka göra det bästa du kan av din tillvaro ändå. Ett sätt är att, om du orkar, söka dig till mötesplatser för andra i din ålder. Kolla med din kommun vad som finns. Då kan du skapa nya kontakter. Ofta ordnar också olika föreningar sammankomster under till exempel julen och då kan du delta i dem. Jag förstår att du förstås i första hand skulle vilja vara med din familj, så försök vara lite aktiv i att få till det genom att kommunicera med dem.

När det gäller senare i livet då du behöver mer hjälp i tillvaron så är det din kommun som ska hjälpa till. Det finns tyvärr många som inte har hjälp av anhöriga och då faller allt på kommunen. Jag hoppas dock att du kanske kan få i gång mer kontakt med barn och barnbarn, och då är det bra om du blir lite aktiv i dina försök. Lycka till!