Jag skäms över att jag kan vara glad trots att min man nyligen dog

Fråga: Jag har förlorat min man, efter mer än 30 år ihop. Sjukdomsförloppet gick snabbt och var fruktansvärt jobbigt. Nu har det gått ett halvår och jag är fortfarande ledsen, men också… glad. Jag skäms oerhört mycket för dessa känslor. När jag gör saker i vardagen – fikar eller går på bio, får jag en så stark känsla av att det inte passar sig och skammen blir nästan tyngre att bära än sorgen. Våra barn och mina vänner säger att jag behöver släppa de här tankarna, men det går inte. Varför mår jag så här, och hur ska jag hantera det?

/Louise

Psykolog Anna Bennich ger svar om sorgebearbetning

Hej! Det låter som att ni varit igenom en omtumlande och obarmhärtig tid. Det är ofta kaotiskt när någon man står nära blir hastigt sjuk och sedan dör relativt fort. Jag förstår att det har varit oerhört jobbigt för er som stod honom närmast.

Nu har ett halvår passerat, och du beskriver att du kan känna glädje mellan varven. Det blir jag glad att läsa!

Det är en sund form av sorgeprocess – och ett alldeles normalt förlopp. Sorgen är som tyngst i början såklart, men med tiden ger den plats för små ljusglimtar. De ljusglimtarna vittnar om att det inte alltid kommer kännas så här mörkt och svårt. Vi laddas långsamt av dem, så där som vi också kan laddas av de första, värmande solstrålarna vid en husvägg tidig vår. Något händer ju med oss när vi riktar ansiktet emot solen, ett tecken på att något nytt ska komma kanske? Jag vet inte, men så fungerar i alla fall sorgen. Vi får små stunder där vi kan känna glädje, lust, tillförsikt. Stunder som ger lite vila ifrån de tyngre känslorna, och som är väldigt läkande.

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

Inom det här normal-förloppet finns individuella skillnader. Det finns ingen exakt mall för hur man ska sörja, hur länge man måste sörja eller när det är okej att känna sig glad. Att stundvis känna glädje är inte ett problem i sorgebearbetning. När man däremot fastnar i sorgen och inte lyckas finna minsta ljusglimt i mörkret och ingen förändring över längre tid, då behöver man ofta lite hjälp för att ta sig vidare, och det kan vara en lång och trasslig väg.

Att drabbas av skamkänslor är inte ovanligt, jag tror många kan känna igen din beskrivning. Vi är ju socialt ganska känsliga som art, mer eller mindre oroliga över vad som är socialt ”rätt”, vad omgivningen ska tycka och tänka. Ibland är skammen berättigad förstås. Men den oberättigade varianten av skam, som din är, den ska vi alltid försöka mota i grind.

Pia Salming om livet efter Börje: “En bit av mig har försvunnit”

Det första steget är att bli medveten om den, uppmärksamma den precis som du gjort här. Därefter behöver vi medvetet ifrågasätta den, gå emot den, fortsätta göra det rätta. Gå på middag, skratta högt, njut av en film. Stirra skammen rakt och envist i vitögat, så kommer den med tiden tappa i kraft.

Min katt dog – och mina närstående bagatelliserar min sorg

Experten svarar

Ljusglimtarna ska du alltså värna. Du tycks ha kloka vänner och barn omkring dig som vänligt puffar dig åt rätt håll. Det är ditt liv som fortgår här, dina år som du har kvar att leva. Lev dem, fyll på med glädje så länge den kommer till dig. Jag är övertygad om att inte bara barnen och vännerna, utan även din man vill att du ska ta tillvara dem.

Foto: TT