Jag är mamma åt min egen mamma!

Efter reklamen: Så stärker du ditt inre lugn – med hjälp av yinyoga

Fråga: Jag skriver till dig då jag i vuxen ålder har förstått att jag länge varit mamma åt min egen mamma. Jag har alltid varit hennes främsta mentala stöd, hon kommer till mig när hon behöver klaga över min pappa, är ledsen över något eller behöver hjälp med något. Självklart vill jag finnas där för henne, men saken är att jag inte får ett jota tillbaka!

När jag behöver prata av mig eller kommer till henne med problem så får jag bara höra att jag ska skärpa mig eller att det inte är något att bry sig om. Hon bagatelliserar mina problem och är helt oförmögen att prata kring mina känslor och stötta mig. Nu är jag så trött på att vara hennes ständiga stöttepelare. Hur lyfter jag detta med henne? Hur slutar jag ge så mycket utan att få något tillbaka?

/Lisa

Äldsta dottern-syndromet: Därför blir du en people pleaser

KBT-terapeuten Natahlie Siljerud Joo svarar: "Var konkret"

Det klart att det måste vara okej att även som mamma ibland be om tjänster eller berätta om sina känslor, glada som ledsna. Men du beskriver att något annat händer, att hon blir barnet och du blir mamman. När hon klagar över din pappa är ett bra exempel på det. I stället för att fundera över hur det blir för dig sätter hon sina egna känslor i första hand.

Du berättar också att du inte får någon förståelse tillbaka. Jag tänker att det måste göra att du känner dig väldigt ensam i er relation. Kanske bagatelliserar hon för att hon inte har förmågan att trösta. Hon kan tro att det bästa sättet att visa omvårdnad är att få dig att inte tänka mer på det svåra. Det blir helt fel såklart.

Du skriver också att du får höra att du ska skärpa dig, vilket ger ytterligare en dimension till problematiken. Det tyder på att hon är kritisk och får mig att fundera över huruvida hon kommer kunna ta emot din feedback. Ibland kan det dock vara bra att ändå göra ett försök. Då tycker jag att du i en neutral situation ska säga vad som sker inom dig i olika situationer. Berätta vad du behöver. Fundera också igenom innan vad du tycker är okej att ta emot gällande hennes känslor och klagosång. Försök att vara konkret.

Utifrån det som du beskriver i brevet tror jag inte att det räcker med att bara tala med henne, utan att du måste hitta ett sätt att sätta gränser mot henne framåt. Det kan till exempel handla om att ha god, men lite mer avgränsad kontakt.

Foto: TT/Shutterstock