Jag vill inte mista mamma – hur ska jag hantera förväntanssorgen?

Efter reklamen: Min hälsa #15 – Hur kommer man ur en depression?

Fråga: Min mamma börjar bli till åren och jag är så himla ledsen över det faktum att jag snart kommer att mista henne. Detta har mer och mer börjat kasta en skugga över min vardag och jag känner mig ofta nedstämd och gråter.

Jag har ingen annan familj och vill verkligen inte förlora henne, även om jag ju förstår att jag måste förlika mig med tanken och acceptera läget. Men hur gör jag det?

/Gill

Äldsta dottern-syndromet: Därför blir du en people pleaser

KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo svarar: "Skapa nya relationer"

När vi mister nära relationer innebär det oftast en stor sorg. Först blir vi chockade och har svårt att få ihop det som har skett med vår egen verklighet, senare kan en sorgeprocess infinna sig. När vi har kommit en bit i den kan vi också börja acceptera läget.

Det du beskriver är en oro att din mamma ska dö. Det är helt logiskt eftersom hon börjar bli äldre, och ja, det är den vägen vi alla ska vandra. Du skriver inget om hennes ålder eller huruvida hon är sjuk eller inte. Utifrån ditt brev tolkar jag det mer som att hon är gammal.

Vi kan inte veta hur länge hon lever, det kan vara i många år till eller en dag. Därför blir det också sorgligt att en sorg som ännu inte har skett påverkar din vardag i så hög grad. Det måste vara tungt för dig att känna den oro och nedstämdhet som följer med den.

Det faktum att du känner att du inte har någon annan tror jag spelar in här. Om du lever som singel och börjar känna denna oro tänker jag att du bör ta den känslan på allvar. För kanske är det då så att känslan av ledsenhet försöker säga dig något?

Fundera över vilka kontakter du har runt dig. Se om det finns arenor i ditt liv där du kan skapa nya relationer. Om de inte finns, börja då utforska hur du ska hitta dessa. Det kan vara en hobby, genom jobbet eller en organisation som du kan hitta personer i ditt liv. För en del människor kan även ett djur räcka för att inte känna sig ensam.

Du skriver att du måste förlika dig i tanken att hon ska dö. Jag tror inte det bara är en acceptans som plötsligt kommer komma till dig. Jag tror snarare att du aktivt måste göra något för att förändra hur ditt liv ser ut – då kan acceptansen komma.

Föreläsaren: Finns stor press på föräldrar att vara ”perfekta”