Jag orkar inte ta hand om min man efter hans stroke

Efter reklamen: 9 kändispar med stor åldersskillnad - som du kanske inte känner till

Fråga: Jag hoppas jag kan få ställa en fråga som är väldigt viktig för mig och att du inte dömer mig för hårt. Jag är sedan många år gift med en man som är nästan 15 år äldre än jag. Vi träffades när jag var runt 20 år och han 35. Då tyckte alla det var hemskt men efter ett tag slutade olyckskorparna kraxa och de såg hur vi älskade varandra och skapade ett bra liv.

Min man har alltid varit väldigt snäll, handlingskraftig och omhändertagande och jag har känt mig helt trygg med honom. Vi fick två barn tillsammans som nu är vuxna. Jag har några år kvar att arbeta innan jag ska gå i pension och min man gick i pension för några år sedan. Han är väldigt utåtriktad och var väldigt aktiv efter sin pension.

Jag såg fram emot min egen pensionering och att vi skulle göra trevliga saker tillsammans. Men så som en blixt från klar himmel fick min man en allvarlig stroke och har nu blivit helt förvandlad. Han är svag och orkeslös och väldigt beroende av mig. Jag tar hand om honom samtidigt som jag arbetar heltid och det tär på mina krafter. Allt det jag drömde om efter pensionen med honom kommer förbli en dröm. Allt känns så tungt och jobbigt.

Symtom på blodpropp som många missar

Jag älskar fortfarande min man men kan inte låta bli att också känna att han är en börda. Det visar jag förstås inte för honom för jag vill absolut inte att han ska känna att han är till besvär. Samtidigt har jag svårt att alltid vara pigg och glad inför honom. När jag var 20 år tänkte jag inte alls att åldersskillnaden mellan oss skulle kunna resultera i det här. Hur ska jag orka med den här situationen? /Wanja

Relationsexperten Maria Jacqueline Bratt svarar: "Du behöver avlastning i vardagen"

Först och främst vill jag beklaga att din man drabbats av en stroke och blivit så beroende av hjälp. Det är absolut inte konstigt att du upplever att det är tungt och jobbigt att ta hand om honom. Dels är det arbetsamt rent fysiskt att ta hand om någon som inte fullt ut klarar sig själv. Men det är inte minst jobbigt psykiskt. Att stå bredvid och uppleva en stor förändring av en älskad anhörig är oerhört påfrestande. Hela er värld har ställts på ända och era roller är helt ombytta. Alla drömmar ni hade om framtiden har smulats sönder och ni behöver hitta ett nytt sätt att förhålla er till varandra och er situation.

Du skriver om åldersskillnaden som en orsak till denna förändring, men jag skulle vilja tona ner den som anledning. Även människor som är jämngamla kan drabbas av den här typen av händelser. Vi har aldrig några garantier mot sjukdom och olyckor som kan kullkasta hela vår omvärld. Livet är oförutsägbart och det bästa vi kan göra är att hänga med i svängarna, försöka anpassa oss och hitta nya vägar.

Det jag tänker på för din del är att du skulle behöva avlastning och hjälp med din man. Att som du arbeta heltid och dessutom orka och hinna med att ta hand om din man låter omänskligt. Ni behöver hitta någon som kan avlasta er i vardagen med det din man behöver hjälp med. Har ni kollat med er kommun om hjälp med hemtjänst och/eller hemsjukvård? Gör det annars. Dessutom kanske det finns något avlastningshem där din man kan vara några dagar då och då så att du kan vila dig och eventuellt åka på en resa med någon annan.

När nu dina drömmar om att resa med din man inte går att förverkliga så är det viktigt att du hittar alternativ. Till exempel att ändå resa men med någon god vän. Och att hitta annat i vardagen som fyller på din energi och något som är bara för dig. Varken du eller din man kommer må bra av att du bränner ut dig. Det är inte själviskt, utan att du tänker på dig själv är också en nödvändighet. Lycka till!

Foto: Shutterstock/TT