Jag är rädd för allt – har jag ärvt min mammas oro?

Fråga: Jag är en tjej som snart fyller 20 år och bor hemma hos mina föräldrar. Jag är deras enda barn och så länge jag kan minnas har jag varit rädd för saker. Som liten sov jag hos mina föräldrar länge och jag ville sällan leka med andra. Jag tyckte allt var skrämmande och ville helst vara hemma i trygghet.

Jag vet att min mamma också alltid varit extra rädd om mig efter att hennes egen lillasyster dog i en bilolycka när min mamma var liten. Kan det ha gjort att jag ”ärvt” min mammas oro? Ibland om mina föräldrar är sena och jag inte får tag i dem så målar jag upp så hemska bilder av vad som kan ha hänt att jag börjar gråta.

Efter reklamen: 4 sätt att sluta oroa sig över vad andra tycker om en

Sedan tycker jag inte om när någonting ska förändras. Jag ska till exempel flytta hemifrån om ett tag och känner mig livrädd för det. Jag känner mig inte alls mogen för att flytta men jag vet att många i min ålder gör det. Om jag inte gör det så kommer jag känna mig så misslyckad. Jag jämför mig ofta med andra, mina skolkamrater, och jag märker att de inte alls är lika orolig och rädda för saker som jag är. Jag har en kompis som jag träffar en del och hon är väldigt snäll men verkar inte alls rädd för allt. Jag vågar inte berätta för henne hur jag känner för jag är rädd för att hon ska tycka att jag är larvig.

Jag har inget självförtroende alls och vet inte hur jag ska få det. Jag vill inte vara rädd och orolig för allt hela tiden. Hur ska man göra när man är rädd och orolig för allting?/Livrädd

Maria Jacqueline Bratt svarar: ”Släpp tanken och ta det lugnt”

Så tråkigt att höra att du känner dig så orolig och rädd. Jag förstår verkligen att det är jobbigt och att du inte vill gå runt och känna så hela tiden.

Du undrar om du kan ha ”ärvt” din mammas oro över att något hemskt kan hända och det är inte alls omöjligt. Din mor var med om någonting väldigt traumatiskt som barn då hennes lillasyster dog i en olycka. Det har sedan präglat henne genom livet. Det är troligt att hon har varit överbeskyddande och att du alltid känt av denna oro hos henne. Den har då ”överförts” till dig. Det är inte alls ovanligt att det kan bli så och ingenting som din mamma kunnat hjälpa. Jag vet inte om hon fick någon hjälp att ta hand om sitt trauma som barn men förr var man inte lika observant och kunnig kring att ta hand om människor som varit med om svåra saker.

Helena af Sandeberg har GAD: Så lindrar hon sin oro

Idag är man mer medveten om att man behöver bearbeta svåra trauman. Det minskar avsevärt risken att det förföljer en på ett negativt sätt genom livet.

Jag tror att det hade varit bra för dig att kunna prata om de här tankarna och rädslorna du har. Att sätta ord på dem inför någon professionell kan göra mycket. Du kan också få hjälp med olika tekniker hur du ska hantera dina katastroftankar.

Psykologen Anna Bennich ger råd.

Oro och ångest hos barn – så hjälper du barnet att hantera känslorna

Psykologen svararAnna Bennich

Du uttrycker också att du inte känner dig mogen att flytta hemifrån ännu, men känner att du borde det för att andra gör det. Mitt råd är att släppa den tanken och ta det lite lugnt. Alla mognar olika tidigt och många bor hemma längre än när man är 20 år. Jag tycker det är bättre att du bor kvar hemma och bygger upp din trygghet innan du tar steget att flytta. Den ålder du är i nu ÄR ofta en tid av osäkerhet när man står på trappan till vuxenlivet. Du är inte alls larvig för många känner otrygghet och oro över allt ansvar det innebär att bli vuxen. Ge dig själv lite tid att mogna och försök hitta någon att prata med om detta. Du kan höra dig för på ungdomsmottagningen där du bor. Där finns personer som kan hjälpa dig eller ge dig råd om vart du kan vända dig för hjälp om inte de har möjlighet. Du kan fixa detta. Lycka till!

5 vanliga egenskaper hos personer som haft en svår barndom

Foto: TT