Vem backar mig om något händer?

Fråga: Jag är en 45-årig kvinna, gift med två barn, 10 och 12 år. På senaste har jag börjat oroa mig över vad som skulle ske om något hände min man. Vi är lyckliga, men har därför också blivit bekväma i ­varandras sällskap. Tänk om han dör eller träffar någon annan? Hur ska jag klara av huset? Och alla vänner jag som ung visste jag kunde ringa mitt i natten har bytts ut mot vänner som vi oftast mest träffar på parmiddagar. Goda vänner, men hur mycket skulle de ställa upp egentligen? Orostankarna skaver, hur ska jag känna mig tryggare?

/Sissela

Efter reklamen: 8 tips för att bli mer bekväm med att göra saker helt ensam

Psykolog Anna Bennich svarar:

Det är inte konstigt att vi oroar oss ibland. Oro fyller en viktig funktion, som handlar om att i förväg upptäcka potentiella hot, och på så vis kunna lösa eller lindra problemet innan det uppstår. I ditt fall handlar oron om att förlora din kärleksrelation, vilket är begripligt eftersom den skapar trygghet och stabilitet i ditt liv.

När vi hamnar i krislägen där allt kastas om och vi kanske plötsligt står ensamma, då är det sociala stödet ovärderligt. Både emotionellt stöd (lyssna, trösta) och praktiskt stöd (avlastning i vardagens göromål) hjälper oss hålla näsan över vattenytan. Med några få trygga andra klarar vi oss igenom det mesta. Därför är det klokt att du funderar över de relationer du har vid sidan av familjen. Kanske kan du återuppta kontakt med någon av de där vännerna som skulle svara i telefonen mitt i natten. Bara vetskapen att man inte är ensam kan i sig dämpa oro.

Sen vore det bra att se över hur du skulle klara dig på egen hand om något skulle hända. Kanske kan ni ha ett samtal om vad som händer med hus och ekonomi om någon av er skulle bli sjuk eller dö i förtid, eller vid en skilsmässa. Har ni ett rättvist sparande, rättvis pension, kan ni båda klara er om det värsta inträffar? Det kan också ge dig en större upplevelse av ­kontroll, av överblick.

Ibland tar själva oron för stor plats i oss, den härjar i huvudet utan att landa i någon lösning. Livet kan vara brutalt att leva ibland och allt går ju inte att skydda sig ifrån, hur mycket vi än tänker eller ­planerar. När oron blir tärande finns en del strategier som kan vara hjälpsamma.

Vässa din sociala kompetens – så här blir du mer omtyckt

Ett sätt att minska oron är att träna sig i tanken att det värsta faktiskt kan inträffa. Det kan verka motsägelsefullt, men faktum är att själva bränslet till fortsatt oro är den ständiga växlingen mellan katastroftanke ”tänk om jag blir ensam” och tröstande tanke ”nej men det händer inte”. Trösten ger en stunds lindring, men den är ofta ­kortsiktig. Ganska snabbt kommer en ny katastroftanke som svar, och oroandet ­vidmakthålls. Att stå ut med tanken att man kan bli lämnad, utan att värja sig, utan att febrilt leta lösning eller lindring, gör att orostanken så småningom tappar i kraft.

En annan ganska handfast strategi kan vara att begränsa tiden du oroar dig till en specifik tidpunkt. Om du avsatt en kvarts orostid går det ofta lättare att avleda orostankarna när de kommer, ”det där ska jag ta tag i klockan sex”. Lite som att minska ­upplevelsen av stress genom att skriva ner en lista på det som ska bli gjort. Det ger en liten känsla av kontroll, och man kan ­lättare fästa sin uppmärksamhet på annat.

Dessa strategier kan ibland vara svåra att träna på egen hand. Om du inte får bukt med oron så kan du ta lite hjälp av en ­psykolog längs vägen.

Lycka till!