Mina kompisar vill aldrig ses?

Fråga: Hej! Jag är en 37-årig kvinna som ett flertal gånger upplevt att jag blivit ”lämnad” av vänner. De slutar höra av sig, och när jag känner att jag varit den som tagit initiativ till kontakt tillräckligt många gånger har jag till slut också låtit telefonen tystna. Och så rinner kontakten ut i sanden, trots att de oftast tackat ja till att ses. Hur ska jag tolka det här? Jag börjar nästan känna att det är något fel på mig.

/Ylva

Efter reklamen: Se 4 fraser som gör att folk slutar lyssna på dig

Psykolog Anna Bennich svarar: "Ofta yttre faktorer som gör att folk försvinner"

Upplevelsen att vara ­oönskad är tärande på flera sätt. Det är sårande att bli bortvald, men det leder också till så många fler lager av negativa känslor. Oron över vad som är fel brukar skava, och förvandlas till ett jobbigt ältande av frågor utan svar i huvudet. ­Tanken att det beror på mig att jag blir övergiven väcker också ofta skam. Det gör det svårt att prata högt om.

Därför är det bra att du sätter ord på det. Du frågar hur detta kan tolkas. Det har jag inget svar på eftersom jag inte känner till omständigheterna. Men jag kan resonera lite kring vanliga, generella orsaker som jag möter i mitt yrke.

Ibland är det faktiskt främst yttre ­fak­­torer som gör att folk försvinner. ­Plötsliga förändringar i livet som skapar nya prioriteringar. Någon får barn, någon annan skaffar en hobby de delar med andra personer som tar av umgängestiden. Andra gånger är det just tiden. Vi lever i en effektivitets-romantisk era där vi pressar in mer än vad som egentligen får plats i 24-timmarsdygnen. Många beskriver att de ”inte ens hinner träffa vännerna” trots att viljan finns. Ytterligare en orsak jag stöter på är att man har ”valt” vänner som inte är lika bra på det där med vänskap som man själv. Man attraheras av människor som man får ta rygg på, men som aldrig riktigt blir en jämlik relation.

Vässa din sociala kompetens – så här blir du mer omtyckt

Andra gånger är det inre faktorer, egna personlighetsdrag eller beteenden som gör det svårt. Några exempel jag möter i terapirummet är att man lite för ofta ­dumpar tunga saker i knät på sina vänner. Självklart ska vi kunna ta upp bedrövelser och få stöd, det är ju vad vänskap till stor del handlar om. Men om det blir för stor slagsida mot tungt och mörkt kan det ­tillslut kännas jobbigt för andra att bära. Andra gånger är det tvärtom. Om man har svårt att visa svaghet kan det leda till att man mest delar allt som fungerar toppen. Det kan göra att relationen känns ytlig, inte helt sann. En annan sak kan vara en obalans i givandet och tagandet generellt. Det måste inte vara alldeles rättvist, ibland har den ena mer att dryfta och få input kring, eller fler spännande ­händelser att berätta om. Men över tid krävs lite jämvikt avseende utrymme. Alltså att nyfikenhet, frågeställande, ­lyssnande går åt båda håll i relationen.

Vad det än beror på så är det oerhört jobbigt att inte veta. Att tvingas undra, gissa, känna både oro och brist på ­förståelse. Om man inte förstår ges man ingen chans att justera sådant som skulle få vänskapsrelationer att flyta bättre. Jag skulle råda dig att fråga ett par av de vänner som slutat höra av sig. Inte på något anklagande sätt, utan nyfiket utforskande. Säg att du vill förstå bättre, be dem om lite hjälp kring de frågor du har. För oavsett vad det är, så är det värsta att inte förstå.