Erika förlorade minnet efter ridolyckan: ”25 år av mitt liv försvann”

Efter reklamen: Varför får man en dèjá vu?

Erika Forsmarker växte upp i en varm och kärleksfull familj med mamma, pappa och lillebror. De bodde i en lantlig Bullerbymiljö med naturen runt knuten. Hon gillade Karlsson på taket och var tidigt en hästtjej.

I tonåren fick hon en bästis som hette Jennie och tillsammans med vännerna har Erika haft många roliga stunder. De har åkt på skidresor och chartersemestrar. Hon träffade en pojkvän, blev sambo och hade många framtidsplaner.

Men av allt detta minns hon ingenting.

– Det är mina föräldrar, min bror och mina vänner som berättat om mitt liv. De har visat bilder och påmint om dråpliga saker som hänt, säger Erika.

Läs också: Experten svarar på hur vanligt det är att minnet inte återvänder efter en olycka.

Fick lära känna familjen på nytt

Erika var 25 år när hon var med om en olycka i samband med en hopptävling. När hon vaknade upp på sjukhuset hade hon förlorat alla minnen från sitt liv. Föräldrar och vänner var som okända människor för henne och hon fick lära sig precis allt på nytt igen.

– Jag visste inte hur man använde bestick, förstod inte engelska och tyckte att det var jättekonstigt när okända människor ville kramas och påstod att de var min familj. Jag fick lära mig precis allt på nytt, som vad mens är, hur man har sex och vad ett tåg är. Jag har kämpat med att förstå ironi. Jag kände inte till några artister och hade ingen aning om vem Pippi Långstrump var.

Erika hade en sambo men relationen tog slut nästan direkt efter olyckan och hon flyttade till föräldrahemmet.

– Det kändes jättekonstigt, som att gå omkring i ett museum med bilder av mig själv, men jag mindes ingenting av när de var tagna. Läkarna sa att jag skulle få tillbaka minnet när trycket i hjärnan släppte, men efter tre år fick jag förlika mig med att det inte skulle hända.

Kunde fortfarande rida – muskelminnet fanns kvar

Erika minns heller ingenting av olyckan som stal hennes minnen. Hästen Liam, som hon red när olyckan skedde, kom att bli hennes viktigaste rehabilitering.

– Det märkliga var att muskelminnet fanns kvar så jag kunde fortfarande rida. Det var också som att Liam förstod mig efter olyckan. Han läste av mina känslor och fanns där för mig oavsett hur jag mådde.

I dag finns inte Liam längre i livet, men Erika har en ny unghäst som hon som bäst rider in.

Ramlade av och fick hästen över sig

Olyckan skedde under påsken 2013. Erika och Liam skulle tävla och allt gick bra till en början, men sedan kom hon och hästen för nära ett hinder och för att nå fram till nästa hinder manade Erika på Liam. Hästen tog ett stort språng men avståndet blev för långt. Liam fick hinderbommen mellan frambenen. Han tappade balansen, Erika ramlade av och landade på huvudet. Sedan ramlade Liam över henne.

Erika fick tre sprickor i tre olika kotor i nacke och rygg. Hon låg nedsövd av och till under några dygn eftersom trycket i hjärnan var så högt att hon riskerade en hjärnblödning. När hon vaknade var alla minnen försvunna och Erika var förlamad i vänster sida.

Hon fick gå till psykolog och till sjukgymnast för att träna kroppen. Sakta kom rörligheten tillbaka men det dröjde ett par år innan Erika kunde se ljust på livet igen. Hon tackar sin gamla vän Jennie som under ett års tid ringde henne varenda morgon för att prata en stund och peppa henne.

– Efter olyckan fick jag ett antagningsbesked till en teckenspråksutbildning som jag sökt innan allt hände. Men vad var en tolk? Mina föräldrar peppade mig att börja plugga. De sa att jag länge drömt om den utbildningen. Utbildningen var i Stockholm men jag visste inte hur det funkade att åka buss, tunnelbana och tåg. Min lillebror följde med mig första dagen för att visa hur man gjorde.

Gott utbyte med lärare och elev

Erika säger att det kändes bra när hon insåg att alla i klassen var på samma nybörjarnivå när det gällde att lära sig teckenspråk.

– Lärarna kom att betyda extra mycket för mig. De kunde sitta med mig och förklara saker om hur samhället fungerar. Jag hade ju så mycket att lära mig.

Efter utbildningen fick Erika jobb som teckenspråkstolk till en flicka i mellanstadiet. Det kom att bli en viktig pusselbit även för Erikas egen rehabilitering.

– Jag tog med mig hennes läxor hem och pluggade allt ifrån engelska till matte, jag lärde mig om franska revolutionen och andra världskriget. Jag har gått naturprogrammet i tonåren men nu gillar jag inte alls matte. Engelskan går hyfsat att prata och läsa men att skriva engelska är svårt.

Återsåg sin tidigare romans

Strax efter olyckan lockade Erikas vän med henne på en fest med gamla skolkamrater. Där träffade hon sin blivande man Tobias.

– Det roliga var att vi två hade varit ett par även under högstadiet och mina föräldrar kände honom bättre än jag och kramades och var så glada att återse honom, skrattar Erika.

Hon och Tobias har barnen Oden, 5, och Ivar, 3, och i och med barnen födelse förstod Erika för första gången hur starkt bandet mellan barn och föräldrar är.

– Nu förstår jag hur förskräckligt det måste ha varit för mina föräldrar när de var lyckliga för att jag överlevt och jag nästan tog avstånd från dem i början. Nu förstår jag deras perspektiv. Tänk om mina söner efter 25 år skulle glömma bort mig? Det skulle vara förkrossande! Det har varit tufft att få till den relation jag och mina föräldrar har i dag. Nu är den nära och fin och jag älskar min familj.

Carina om den sju år långa kampen

Vägen tillbaka från hjärntrötthet: "Vila hjälpte inte"

Erika säger att hon är tacksam för att hon har kunnat lära sig saker på nytt, att den delen av hjärnan inte påverkades.

– Det är klart att jag hade haft ett annat liv om jag kommit ihåg hela min tidigare utbildning, men jag mår bra och har ett bra liv. Förut VAR jag olyckan. Nu ÄGER jag olyckan och har börjat föreläsa om det som hände mig och hur det påverkat mitt liv.

Foto: Theresia Köhlin