Forskaren: "Ojämlikheterna inom vården är väldigt tydliga"
– Vi har inte en jämlik vård i Sverige, säger hon.
Forskningen kring kvinnohälsa och kvinnospecifika sjukdomar är otillräcklig och vi har ett bristande kunskapsläge kring de delar av kroppen som är typiskt kvinnliga, menar forskaren. Vi kvinnor får oftare höra att våra besvär är "något vi får leva med".
– Utöver de kunskapsluckor som finns så har man både historiskt och upp till nyligen i stor utsträckning normaliserat vissa problem. Inkontinens är ett typiskt exempel där man sagt att efter att du har fött barn är det något normalt, då får du räkna med att kissa på dig lite, säger Lisa Guntram, universitetslektor och doktor i hälsa och samhälle på Linköpings universitet.
– Men ska vi verkligen behöva ha det så, eller finns det något att göra åt problemet? Genom en inkontinensoperation försöker man i alla fall göra något åt besvären snarare än att säga att det är ett normalt händelseförlopp som vi inte agerar på, fortsätter hon.
LÄS OCKSÅ: Mesh-skandalen: Tusentals kvinnor skadade av sina inkontinensnät
"Vissa problem nedvärderas"
Trots att inkontinenplastik med slynga enligt läkare är den överlägset bästa metoden vi har mot urinläckage, så finns det risker – fler än vad som syns i statistiken. Och för att patienten ska kunna göra ett välinformerat val måste hon få fullständig information om dem.
– Det ansvaret ligger på vården, att presentera alternativen på ett sätt så att personen i fråga förstå vad hon tar ställning till. Det handlar dels om att det individuella patient/vårdgivar-mötet ska bli så bra som möjligt, men också om att tillhandahålla den vård eller kompetens som patienten behöver.
Många kvinnor som MåBra har pratat med har inte fått någon information om riskerna med en inkontinensoperation. De har känt sig lurade och förminskade och har blivit runtskickade när de har sökt vård för nytillkomna besvär efter ingeppet.
– Det är ett typiskt uttryck för samspelet mellan att något normaliseras och att något marginaliseras, att man nedvärderar vissa problem. Vi skulle antagligen inte få höra att "det är något du får leva med" om det gällde andra besvär, andra kroppsdelar eller om det var andra individer som var involverade.
– Jag tycker också att man ska vara försiktig med att tänka att det enbart handlar om brister hos den enskilde vårdgivaren. I vissa sammanhang är vårdens strukturer inte gjorda för att kunna hantera komplikationer som uppstår. Var ska patienten ta vägen? Vårdens strukturer är ganska svårnavigerade ibland.
Ojämlikheterna är väldigt tydliga
När det kommer till vilka skador som får vilken vård ser det väldigt olika ut, berättar Lisa Guntram, som bland annat forskar kring kvinnohälsa med fokus på förlossningsbristningar.
– Många inom förlossningsfältet drar paralleller till exempelvis knäskador och vilka upparbetade vårdstrukturer och vårdkedjor vi har för rehabilitering av en korsbandsskada, i jämförelse med om musklerna sitter i vaginan. Då har vi inte alls samma strukturer. Här ser det jätteolika ut inom vården. Vilka skador finns det upparbetad struktur, vårdprogram och riktlinjer för? Hur ser vi på vilken uppföljning, rehabilitering och eftervård patienten ska få? Här blir vissa ojämlikheter väldigt tydligt uttryckta.
Har vi en jämställd vård i Sverige?
– Det tycker jag inte att vi har. Varken när det kommer till uppdelningen mellan män och kvinnor, men inte heller vad gäller andra parametrar som tillgängligheten, kvaliteten och tillgången på vård, där det varierar väldigt mycket.
"Du får gå hem och knipa lite"
Lisa Guntram berättar att frågan om bättre kvinnosjukvård bubblar på olika håll. Dels hos patienter som tycker att tillgängligheten, stödet och kompetensen behöver bli bättre, men också hos vårdgivare som är frustrerade över att inte kunna tillhandahålla den vård som patienterna behöver.
– Det bubblar och det blir spännande att se vad det leder till och vilka konsekvenser det får för problem som det här. Det är inte okej att få höra "du får gå hem och knipa lite", säger Lisa Guntram.
Foto: TT/Shutterstock