Hur går det för satsningen på kvinnohälsa?

Efter reklamen: 23 viktiga politiska händelser för jämställdheten i Sverige

Både forskning och statistik visar att vården ibland gör omotiverade skillnader mellan kvinnor och män, skriver Socialstyrelsen i en rapport. De menar att ett skäl är okunskap om medicinskt relevanta biologiska skillnader mellan kvinnor och män.

– Det kan låta förfärligt, men i den västerländska historien har det funnits en idé om att kvinnor rent biologiskt varit ungefär som män, bara lite mindre utvecklade. Därför har man prioriterat studier av män, säger Jonatan Wistrand, läkare och forskare vid Enheten för medicinens historia vid Lunds universitet.

Kvinnokroppen diskrimineras inom forskning

Att kvinnokroppen har diskriminerats inom forskningen beror på flera saker menar han. En del av det är att vi lever i en samhällsstruktur där kvinnor har diskriminerats i alla delar av samhället. Det är den stora strukturella förklaringen. Historiskt har också både läkare och forskare varit män och de har satt agendan och bestämt vad som har varit viktigt att forska kring och vart forskningsanslag ska gå.

Men, fortsätter Jonatan Wistrand – det är inte hela förklaringen. En del i det hela är kvinnans reproduktiva förmåga och hennes hormoncykel. Kvinnor har setts som lite krångliga och det har funnits en rädsla att göra skada.

– Rent medicinskt så har det funnits en oro för att störa kvinnans reproduktiva förmåga. Men i forskningen har man också varit rädd för att den studerade medicinens observerbara effekt skulle suddas ut av de naturliga variationerna i kvinnans hormoncykeln. Samtidigt kan man ju fundera över nyttan av medicinsk forskning när den bara görs på halva befolkningen.

Män och kvinnor har olika symtom

Det här har bland annat lett till, menar Jonatan Wistrand, att man länge missade och bortsåg från att män och kvinnor kan ha olika symtombild. Vilket i praktiken har lett till att kvinnor ibland inte har fått rätt diagnoser.

– För mig som läkare har sättet man beskriver symtombilden inte stämt överens med det som kvinnor upplever. När jag läste medicin för femton år sedan drillades vi studenter i att vara vaksamma på att kvinnlig hjärt-kärlsjukdom ofta avvek från det mönster som beskrevs i läroböckerna. Det är bara ett exempel på hur kvinnor under lång tid varit exkluderade från deltagande i medicinsk forskning och vad det kan ge för konsekvenser. Ett annat tydligt exempel är Neurosedynskandalen – Neurosedyn testades på män, men när gravida kvinnor tog medlet mot illamående fick det katastrofala konsekvenser.

Barn blev missbildade och foster dog. Det visade verkligen hur illa det kan gå. Dagens forskare måste jobba för en jämn könsfördelning

– Det sker en stegvis utveckling i takt med att samhället i sig blir mer jämställt. De senaste decennierna är mitt intryck att saker och ting förändrats. Bara en sådan sak som att en stor del av forskarna är kvinnor i dag borde i förlängningen minska risken för att man endast utgår från männen.

Därför är kvinnor fortfarande förlorare i vården

Dessutom måste medicinska forskare som söker forskningsmedel idag an­­stränga sig för att få till en jämn fördelning av mellan kvinnor och män.

– Har man en snedfördelning mellan könen så måste man kunna motivera varför. År 1999 tog Medicinska forskningsrådet i Sverige fram ett policydokument där forskare ålades att argumentera för sitt val av studiepopulation.

Ingrid Osika Friberg, senior utredare på Jämställdhetsmyndigheten, berättar att kvinnor har 20 procent fler besök och inläggningar i vården jämfört med män. Det är främst vård i samband med graviditet och barnafödande.

– Det är som det ska vara, kvinnor behöver mer vård just på grund av att vi föder barn. Tidigare har man tyckt att det är naturligt – att kvinnor ska ha ont vid mens, besvär under graviditet och förlossning och problem under klimakteriet. På senare år har man börjat jobba mer kring kvinnosjukdomar och sett att det både går att forska om och behandla dem. Det går framåt, men långsamt, förklarar Ingrid Osika Friberg, som också har skrivit en avhandling om olikheter i kvinnors och mäns vårdkonsumtion inom olika sjukdomsområden.

"Kvinnosjukdomar" lågprioriterat

Utöver det som klassiskt kallas kvinnosjukdomar har kunskapen ökat kring sjukdomar som är vanligare hos kvinnor. Det handlar om benskörhet, psykisk ohälsa, problem med sköldkörtel och migrän. Ju fler drabbade som är kvinnor, desto lägre har intresset inom forskningen varit.

– Sedan finns hela bulken med vanliga sjukdomar där det saknas kunskap om hur kvinnor reagerar – även här börjar medvetenheten öka, men området är väldigt stort och det återstår massor med arbete. Hittills har man främst tittat på skillnaden mellan kvinnor och män vad gäller hjärtsjukdomar, säger Ingrid Osika Friberg.

Men positivt är förstås att den här typen av frågor lyfts allt mer mer inom vården och forskningen. Samtidigt fortsätter jämställdhetsarbetet i samhället. Och ett jämställt samhälle ger dessutom en jämställd hälsa.

Får jag bättre kvinnovård om jag är man?

Vi har idag sex jämställdhetspolitiska delmål i Sverige som handlar om makt, ekonomi, utbildning, det obetalda hem- och omsorgsarbetet, hälsa och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

– När det gäller hälsa så påverkas både den fysiska och psykiska hälsan av alla de andra delmålen. Hälsa handlar inte bara om vården utan speglar även våra livsvillkor som till exempel mäns våld mot kvinnor. Så länge vi inte har ett jämställt samhälle kommer vi inte att ha en jämställd vård eller hälsa, säger Sofia Lindbom, utredare på Jämställdhetsmyndigheten.

Men, påpekar Sofia, ur ett internationellt perspektiv har vi en bra hälso- och sjukvård med mycket låg barn- och mödradödlighet. Vi har kommit långt, men det finns fortfarande mycket att förbättra.