Göte blev Emilies räddning: "Får mig att skifta fokus"

Efter reklamen: Min hälsa #13 – Vad är ångest?

På kusinens student en varm sommardag 2005 svartnar det plötsligt för ögonen och Emilie Ulvsdotter faller nästan ihop. Förutom en påträngande känsla av oro kan hon inte riktigt avgöra hur hon mår. Men antagligen var det värmen i kombination med sommarjobb och stressen över gymnasiestudierna dag och natt som låg bakom. Hon beskriver sig inte som ett läshuvud då det krävdes mycket för att hålla jämna steg med klasskompisarna. Det var nog bara vätskebrist. Hon behövde bli bättre på att dricka vatten. Dagen därpå är allt som vanligt igen. Första dagen efter sommarlovet är Emilie tillbaka i klassrummet. Men det är också den obehagliga känslan i kroppen.

– Jag ville fly och springa ut från lektionen. Huvudet dunkade och hjärtat slog som en stånghammare. Det kändes som att någon ströp mig. Jag var livrädd och föreställde mig det värsta, berättar Emilie.

Men provresultaten från läkaren uteslöt hennes farhågor om både cancer och hjärnblödning.

Panikattacker och frustration

Paniken, kallsvettningarna och känslan av att inte kunna andas berodde på något helt annat – Emilie led av panikångest. Tack vare sin förstående lärare fick hon läsa klart sista året på gymnasiet hemifrån. Emilie minns en mörk tid innan hon hade lärt sig att identifiera panikattackerna.

– Första året var väldigt svart. Jag var livrädd och visste inte när de skulle komma eller hur allvarliga de skulle bli. När det var som värst vågade jag knappt gå till brevlådan och stannade mest inne på mitt rum, berättar hon.

I femton år bollades Emilie fram och tillbaka mellan psykologer och kuratorer. Hon föll oftare mellan stolarna och ur kön än vad hjälpen kom närmare. När hon ringde besvarades hennes frågor med tomma ursäkter och bortförklaringar innan det äntligen blev hennes tur. Men övningarna hon fick gjorde varken till eller från. Uppgivenheten blev alltmer påtaglig och den bottenlösa känslan så bekant att hon trodde den skulle stanna hos henne för evigt.

– Det spelade ingen roll hur många stenciler de gav mig. Jag var inte ett dugg närmare att ta tillbaka kontrollen över mitt liv än i början. Jag fick inte rätt verktyg och ingen lyssnade, minns Emilie frustrerat.

Med tiden lärde hon sig att känna igen symptomen och blev bättre på att både förutse och hantera panikattackerna. Medicinen fungerade till viss del, men Emilie visste att den inte var en långsiktig lösning. Men trots att hon hade perioder hon beskriver som bottenlösa, vägrade hon tillåta paniken att styra hennes liv. Jobbet i zoobutiken innebar självständighet, något hon också upplevde när hon pysslade i trädgården – inget skulle ta det ifrån henne. Men hur mycket hon än försökte, fick hon inte ordning på varken grönsaker eller växter.

– Jag är envis och vill klara mig själv. Men när jag inte ens kunde odla sallad blev trädgården ett frustrationsmoment istället för en fristad. Jag behövde hjälp. Och eftersom ankor är fantastiska trädgårdsmästare var det lika bra att pröva. Det kunde ju inte bli värre, säger Emilie.

Mådde bättre bland ankor

När hon skaffade sina första ankor 2019 märkte hon snabbt att de utförde mirakel i trädgården. Sniglarna försvann och växterna frodades, snart skulle hon få sin efterlängtade sallad. Men med djur kommer ansvar, inte minst för ett sjukt. Agge Wonder, (döpt efter Stevie Wonder), hade svåra ögoninfektioner på grund av veterinärernas felbehandlingar. Men oavsett vad de sa, vägrade Emilie att avliva honom. De hade ju haft fel förut.

– Rutinerna var riktigt jobbiga, och jag gick ner mig i ett hål. Men även om jag hade ångest, mådde skit och bara ville lägga mig ner och dö i vintermörkret, var han beroende av mig för mat och medicin. Det var det som räddade mig, berättar hon.

LÄS OCKSÅ: Gos och hälsoboost – därför är djur så bra för vår hälsa

Även fast Agges syn inte gick att rädda var Emilie skillnaden mellan liv och död. För varje gång hon såg hans framsteg, mådde hon lite bättre. Genom att sätta hans behov före sitt eget mående hade de, utan att veta om det, byggt en helt ny relation. Men Agge är inte den enda ankan som spelat en avgörande roll i hennes liv. När Emilie räddade Göte i en omplacering visste hon inte att han också skulle rädda henne. Kerstin Uvnäs Moberg, professor i fysiologi, förklarar fenomenet med oxytocin, samma hormon som frigörs när kvinnor föder barn.

– Vi producerar det naturligt i våra relationer, oavsett om de är mellan människor eller djur. Det är ett biologiskt behov som handlar om interaktioner mellan individer. Men det är en växelverkan och förutsätter att ni tycker om varandra – ett samspel. Precis det som har hänt mellan Emilie och Göte, förklarar hon.

Göte blev räddningen

När Emilie känner att en attack är på väg går hon till ankgården. Det börjar med förväntansångest, en bubblande känsla precis innan paniken bryter ut. Men ankorna hjälper henne att vara i nuet, tänka rätt, inte hyperventilera och andas lugnt från magen. Och precis som Kerstin säger, kan Emilie intyga att relationen är på en minst sagt individuell nivå.

– Jag har ankor som skiter totalt i om jag sitter och gråter. Men så finns Göte, som försäkrar sig om att jag mår bra och kommer upp i knät som en katt och tröstar mig när ingen annan kan. Då skiftar jag fokus från attacken och gosar med honom istället för att gräva ner mig, säger Emilie.

LÄS OCKSÅ: Hunden Jizza är diabetessjuka Elisabeths livvakt: "Larmar i tid"

Det var just Götes sociala och orädda personlighet som fick Emilies kompis att föreslå att han borde träffa andra som skulle må bra av hans närvaro. Emilie kunde bara hålla med. Uttrycket “terapidjur” kände hon till sedan tidigare och insåg direkt att det är precis vad Göte är – en terapianka.

– Göte är så tam och älskar att mysa. När han ser eller hör mig kommer han fram direkt, ställer sig tätt intill och småpratar. Hans personlighet sticker verkligen ut. Jag är hans trygghet och han är min tröst när jag mår dåligt, säger Emilie.

Ibland vill Göte bli upplyft och uppmärksamhet kräver han hela tiden – men han ger den också. Av alla hennes ankor är han den mest kontaktsökande och hans sällskap ger Emilie ett inre lugn – trots att han bara är ett år gammal. Ankorna har gett henne orken tillbaka för att fortsätta söka hjälp och börja leta efter en ny terapeut.

– De var sparken i baken jag behövde. Utan dem hade jag aldrig orkat stå på mig och ringa till chefer för att kräva kognitiv beteendeterapi, KBT. Jag hade inte vågat bli förbannad, berättar hon.

Foto: Privat, Elisabeth Ohlson